Menu

Skribentbiografi

Artiklar av denna skribent:

  • ... inställningen är lika främmande som vanlig. Allt för många tror att när de har kommunicerat något, så är ansvaret att förstå budskapet hos mottagaren. Ingenting kan vara mer fel. Men ändå är det så vanligt.

  • Kan du vara dig själv på jobbet eller behöver du spela en roll för att lyckas? Jag funderar en del på detta för jag hör ganska ofta att vi har olika roller i livet, att det är viktigt att ha det. Att det är en roll att vara chef eller ledare, en roll att vara förälder, en roll att ställa sig på en scen och presentera något för andra… Att om man ikläder sig en roll för sina olika åtaganden så går det så mycket lättare att hantera. Samtidigt som de flesta av oss inte har den skådespelartalang som krävs för att leverera våra olika roller trovärdigt om de ligger för långt ifrån oss själva. För tänk om det är så att detta rollspelande, som många av oss håller på med för att vi tror att vi borde, i själva verket är det största kommunikationshinder vi har i vårt samhälle?

  • Har du tänkt på hur du ser ut på bild? Ger din bild rätt intryck av dig och får folk nyfikna på dig?
    Att bygga sitt nätverk som ledare och företagare är viktigt och kan ge fler kontakter, fler kunder och ökad lönsamhet. Nätverk bara ökar i betydelse. Exempelvis så förmedlas 8 av 10 jobb via nätverk. Det är mycket.

  • Det finns många likheter mellan att vara ledare och elitidrottare - det finns som ledare mycket att lära av idrotten. Men det finns också en stor skillnad i hur idrottare och ledare prioriterar. Medan träning är basfundamentet i all idrott ser vi som ledare oftast inte vitsen i träningarna alls utan går direkt på match - och förväntar oss ändå minst medaljplats. Detta märks tydligt när ledare ska kommunicera och försöka övertyga.

  • Det är återigen dags för vår politikervecka i Visby, Almedalen. En vecka som är så mycket mer än politik. Som är samtal, nätverkande, debatt och framåtanda. För mig som moderator är det fjärde året jag är där och det känns just nu som det roligaste och mest givande Almedalen hittills. Av flera skäl, ett är att många av de ämnen jag leder har en tydlig ambition att komma framåt i sin fråga. Inte bara se det lustfyllda i att höra två sidor tuppfäktas mot varandra, utan att på riktigt hitta fungerande lösningar för en bättre tillvaro framåt. Det är sådana samtal jag gillar att leda och vara en del av.

  • Jag var med om något väldigt ovanligt häromdagen. Högsta chefen skulle inleda säljkonferensen med att berätta om hur det hade gått sedan sist och allt som fanns att vara stolt över. Inget ovanligt med det. De flesta, för att inte säga alla, interna konferenser börjar med att högsta chefen håller en presentation om bolagets utveckling hittills och om målen framåt. Det som var ovanligt var att chefen inte visade en enda PowerPoint-bild. Jag tror aldrig jag varit med om att högsta chefen inte gjort det tidigare i en sådan situation. Han använde istället något helt annat.

  • Bara meter från toppen kom tårarna. Oklart om det var av trötthet eller av ren glädje. Troligt en kombination. Efter 8,5 timmars vandring, först i totalt mörker under en stjärnklar himmel i pannlampornas sken, sedan i ljuset av en magisk soluppgång, så nådde vi i TeamAronKilimanjaro till slut toppen på morgonen den 14e januari. Tillsammans.

  • Efter många dagars vandring, när vi tagit steg för steg, sten för sten, höjdmeter för höjdmeter, nådde vi igår morse äntligen Kilimanjaros högsta topp - Uhuru Peak toppen, 5895 m.ö.h. Klockan var 07.45 Tanzaniansk tid (05.45 svensk).

  • Det sägs att för att nå ett riktigt stort mål är det viktigt att dela in det i flera mindre delmål och fira varje gång ett delmål nås. Att bestiga Kilimanjaro är ett gigantiskt äventyr, ett riktigt stort mål för alla oss som är med i TeamAronKilimanjaro, och det är naturligt att fira varje delmål, varje ny plats vi slår läger på. Varje höjdmeter i sig känns som en seger i sig.

  • Det är nog smart att mjukstarta när man ska göra något riktigt utmanande. Första dagens vandring mot Kilimanjarotoppen har varit lugn. Vi har tagit oss 900 höjdmeter till 2720 meter. Drygt 3000 kvar. Som inte lär vara lika lugna. Men vår guide har lovat oss att 99% kommer upp på toppen, så det är bara några kryp vi gärna lämnar kvar. Vi ska upp.

  • Om man tillåter sig att tjuvlyssna på andra så kan man lära sig nytt. För ett tag sedan på tunnelbanan var det svårt för mig att inte tjuvlyssna. Tonåringen mitt emot mig pratade högt i telefon om sin ”pallkraft”. Efter en stund förstod hon att den hon pratade med inte förstod vad hon menade så då kom, till min stora nyfikenhets glädje, förklaringen. Pallkraft är hur mycket man pallar, hur mycket man orkar. Ju större pallkraft ju mer mäktar man med. Hur stor är min pallkraft?

  • Det närmar sig. En fantastisk julhelg har passerat, snart är det nytt år och sedan finns ingen återvändo. Jag ska vara med om en av de största utmaningarna hittills i mitt liv. Hur klarar man av en stor utmaning? Jag möter varje vecka människor som vill bli bättre på det som de flesta känner oro och nervositet kring: Att stå på scen och presentera något inför andra. Efter bara en dags genomgång och träning känner de flesta en större säkerhet, och efter ytterligare träning har i stort sett alla förbättrat sig rejält. Det är lika roligt att vara med om varje gång.

  • Det är lätt att gömma sig bakom ursäkter. Att låta rädslan över ett eventuellt misslyckande styra. Det är ofta lättare att säga nej än ja. Det kan handla om att hålla tal inför andra, som många helst inte gör, eller att utmana sig fysiskt. Att låta bli är lätt, men är det rätt?

  • Har du funderat på dina kunders eller medarbetares ”Giveashitability”? Varför de bör ”give a shit” i det du erbjuder eller säger? Det är lätt att rusa på i gamla hjulspår och missa det nödvändiga i att stanna upp och reflektera över om det man gör här och nu är det ens kunder eller medarbetare verkligen behöver. Det är lättare att fortsätta göra det man alltid har gjort. Med samma resultat som man alltid har fått.

  • Den du lyssnar på knäpper okontrollerat med pennan, går fram och tillbaka över scenen som en äggsjuk höna eller harklar sig konstant under hela presentationen. Eller också står vederbörande som fastklistrad bakom podiet och läser ur sitt manus utantill, utan särskilt mycket inlevelse. Det kan vara bra saker som sägs men eftersom de sägs utan övertygelse så känns det inte som att personen själv tror på det - varför ska då jag som publik tro på det? Alla kan vi ha ovanor, men vissa beteenden på scen tar fokus från budskapet och gör att det inte når fram.