Menu

Skribentbiografi

Artiklar av denna skribent:

  • Detta är min hyllning till huvudlösheten. Jag syftar nu inte på den huvudlöshet som får människor att vara tanklöst destruktiva eller alldeles i onödan åsamka skada. Jag syftar på den ljuvliga, livgivande, närande huvudlösheten.

  • Var inte rädd för smärtan. Den är en naturlig del av livet. Lika naturlig som glädjen, kärleken och sorgen. Faktum är att dessa är nära sammanflätande i livets väv. De är alla väsentliga delar av livets helhet. Och för att känna mig hel som människa behöver jag välkomna känslorna. Det tog mig tid att komma hit, men i dag är jag tacksam för att jag ocensurerat vågar känna alla mina känslor. De är en rikedom. De är nyanserna i livets dans. De gör mig mänsklig. Jag känner, därför är jag. Det är fundamentet i det mänskliga varandet. Utan känslan vore jag levande död. Oupplevd. Med känslan upplever jag. Livet. Mig själv. Mötet med dig.

  • Hej! Jag är din inre röst. Din intuition. Din inre doktor. Din inneboende välvilja. Din mest innerliga och bästa vän. Jag är den som alltid vill dig väl. Jag är inte särskilt högljudd. Jag är snarare finstämd; jag gillar harmoni. Tyvärr blir jag ofta överröstad av stressens röst och orons röst. Det värsta jag vet är när jag blir överröstad av din inre kritiker. Den är intensiv och skriker oproportionerligt högt. Den klandrar dig i onödan då jag hellre vill att du slappnar av och ser din egen skönhet, godhet och storslagenhet. Jag är här för att påminna dig att du gör ditt bästa.

  • Ibland går jag tillbaka i minnet till den tid och plats då allting kändes lekande lätt och enkelt, kravlöst och vackert. Jag var bara barnet – en ung flicka som studsade på lätta ben över de ängar som omgärdade farmor och farfars sommartorp. Det doftade av midsommarblomster, fjärilarna dansade omkring mig och jag dansade med. Livet var vackert och jag var fri – fullkomligt fri att njuta av all denna skönhet. Sommarängen var en del av mig och jag var en del av den. Inget kändes mer naturligt.

  • Detta är min hyllning till ensamheten. Räds den inte, min vän. Ty den är en gåva. Liksom du. Och om du vill fortsätta att vara en gåva för världen, så behöver du behandla dig själv värdigt och ärligt. Det mest grundläggande steget i denna goda självbehandling är att ge dig själv den stillsamma typ av egentid som gör att du kan höra din inre röst; din bästa vän, din inre doktor, ditt eget orakel.

  • Tänk om vi är ämnade att vara lyckliga? Jo, jag menar på fullaste allvar lyckliga. Trots att vi lever i en kontrastfull värld som manifesterar allt emellan upplevda helveten och paradis. Trots att livet oundvikligen bitvis kantas av svårigheter, problem och ibland av näst intill olidlig smärta. Jag vill inte tala om den påklistrade lycka som kan upplevas kortvarigt genom att blunda för allt det som är svårt. Jag vill tala om den långvariga lycka som uppstår när du lever sann gentemot dig själv – genom regn och sol, över berg och genom djupa dalar. Den lyckan.

  • Att vara människa på denna jord innebär att leva med naturens olika element. Både bildligt och bokstavligt. Jord, luft, vind och vatten. Alla naturfolk vet det och har relationerna till elementen inbäddade i sina livsfilosofier. Naturfolken vet att elementen orkestrerar jordelivets mest grundläggande lagar. Därför har de lärt sig att leva med elementen istället för att kämpa emot dem.

  • Vi är barn av stjärnorna, alla invandrade till denna jord. Jo, så är det faktiskt. När jag tänker på storheten och skönheten i detta livets mysterium så hisnar tanken. Jag får gåshud och rysningar längs ryggraden. Vart kommer jag ifrån, egentligen?

  • Min kropp är rak i en planka. På en inandning går jag över i en kobra, huvudet strävar uppåt men min blick vilar mot nästippen. På en utandning går jag över i den nedåtriktade hunden. Blicken strävar mot naveln. Jag andas fem långsamma, djupa andetag innan jag medvetet rör mig ur positionen och steg för steg tar mig tillbaka till utgångsläget. ”Samasthitih” hör jag yogaläraren säga. Vi står upprätt och stilla innan vi påbörjar nästa rörelse.

  • Det finns en oskriven lag - "lagen om livets väsentligheter." Den är nästan fysisk. Om du ger av dig själv lämnas ett tomrum att fylla och den naturliga följden blir att du får något tillbaka. Kanske inte idag eller imorgon och kanske inte i den form du tror. Men det kommer tillbaka - var så säker. Evelina Wahlqvist skriver om lagar, om fjärilen och om att leva med risken att tappa allt. "Riktigt trygga i livet är vi först när vi accepterar att själva föremålen för tryggheten kan gå förlorade."

  • ”En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd. Det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant. Två elefanter balanserade på en liten, liten spindeltråd…” Kanske har du nynnat på denna barnvisa och skrattat lite åt den lustiga texten. Det har i alla fall jag. Men vid närmare eftertanke har den också gett mig huvudbry. Så intressant tycker jag att den är. Inte så intressant att jag vill gå och hämta en andra elefant. Tvärtom, jag vill släppa taget om min elefant. Elefanter hör hemma i det vilda. I frihet. Och jag. Jag förtjänar lätthet. Idag är det två år sedan jag artikulerade denna insikt.

  • Det tas för givet av många. Samtidigt efterlängtas det av andra. Hemmet. Det finns något så essentiellt och universellt i att vilja höra hemma någonstans att hemmet som fundament förenar oss alla. Det spelar egentligen ingen roll om det har en fysisk grund, är rörligt eller rent utav ett sinnestillstånd. Detta hemmahörande är lika viktigt oavsett färg, form eller förhållanden.

  • Temperaturen sjunker, de första gulnade löven virvlar runt i vinden. Samhället håller på att rätta in sig i sin vana gång. Snart är sommaren ett minne blott. Höstjacka, halsduk, jobb och skola. Ordning och reda. Måndag till fredag. Ekorrhjul bäddar för mindre strul. Ekorrhjul bäddar också för förutsägbarhet och tristess.