Menu

Politiskt ledarskap

I en tid då Sverige står inför gigantiska utmaningar har doldisen Anders Ygeman klivit fram och intagit en ledarroll som många saknar hos Stefan Löfven. Inrikesministern kan beskrivas som vänster och betongsosse, samtidigt som många borgliga väljare är förtjusta i hans barska uppsyn och folkliga profil. Kan Anders Ygeman rent av bli nästa socialdemokratiska partiledare?

Decemberöverenskommelsen finns inte längre. Sverige kliver nu in i en ny politisk fas – som inte nödvändigtvis behöver präglas av kaos. Svenska folket hör hemma i mitten av den politiska höger-vänsterskalan, och förutsättningarna för samverkan över blockgränserna är goda. Det var genom kompromisser och samarbete som Sverige en gång växte sig starkt – och det är också den andan som kommer att ta oss in i framtiden.

Flyktingkrisen sätter Europa på prov. Vilken typ av ledare vill vi ha i den europeiska gemenskapen – sådana som visar medmänsklighet och öppenhet, eller sådana som bygger murar? Tysklands förbundskansler Angela Merkel är den ledare som tydligast har klivit fram och visat prov på ett beslutsamt och visionärt ledarskap för ett öppet och humant Europa. Vågar våra svenska politiker visa samma mod?

Stort politiskt ledarskap kan vara att inta positioner som inte alltid är populära. Ett aktuellt exempel: Att varken allianspartierna eller Socialdemokraterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna är huvudanledningen till Decemberöverenskommelsen. Genom att alliansens partier förbinder sig att inte rösta på sin egen ekonomiska politik i Riksdagen kan minoritetsregeringen fortsätta styra. Detta har partieliterna bestämt. På andra håll är DÖ både impopulär och obegriplig.

Vägen till politisk framgång går via Centerpartiet. Så brukade Moderaterna resonera. Det var när Centerpartiet fanns i den politiska mitten ganska nära Socialdemokraterna. Bara när och om Centerpartiet ville amarbeta högerut kunde en borgerlig regering bli verklighet. Inför valrörelsen 2018 kan det vara dags att påminna om Moderaternas synsätt, men med ny innebörd: Vägen till en ny alliansregering går via Kristdemokraterna. Med Ebba Busch Thor som Kristdemokraternas ledare är det inte mitten utan högersidan som spökar för alliansen.

”Alla borde besöka Paris minst en gång om året”, säger min vän när vi promenerar längs Boulevard St-Germain denna soliga sista måndag i februari. Jag instämmer. Den här gången är jag i Paris för att känna på stämningen, jobba och göra research, men jag kan tänka mig att komma oftare och av andra anledningar. Sedan jag var ung har jag älskat staden, ständigt återkommit och alltid känt mig hemma, men utan att göra staden till min. Just kvarteren i femte och sjätte arrondissementet i centrala Paris är klassiska, här finns Sorbonne, ministerier och myndigheter. På andra sidan Seine bor presidenten.

Det blir inget nyval i Sverige 22 mars 2015. I stället fick vi Decemberöverenskommelsen (DÖ), som innebär att minoritetsregeringen ska få ökat utrymme, samtidigt som bredare samarbeten och ökat hänsynstagande i riksdagen ska isolera Sverigedemokraterna och knuffa Sverige framåt. De som var för nyval säger att vi missat chansen att skapa en majoritet och få en starkare regering. Många tror att ett nyval skulle ha rensat bordet mellan partier och tvingat fram nya samarbeten.

Det blir en annorlunda krönika den här gången. I samband med Årets VD hade jag förmånen att få prata om politik från scenen på Berns i Stockholm. Jag kände ett stort gensvar från publiken, som också levererade frågor. Några svarade jag på från scenen. Några besvarar jag här.

Under åtta års tid har Alliansen ägt problemformuleringsprivilegiet i svensk arbetsmarknadspolitik. I de tre senaste riksdagsvalen har svenska folket fått ta ställning för eller emot jobbskatteavdrag och sänkta ersättningar i bidragssystemet. Nu ligger bollen istället vid de rödgrönas fötter, och frågan infinner sig: Vad vill egentligen vänstern med svensk arbetsmarknad?
Motivation.se ringde upp den vänsterinriktade nationalekonomen Sandro Scocco för att prata ideologi. Och upptäckte att alla inte är lika "triangulerade" som Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Han är barnhemsbarnet som blev fackpamp, socialdemokratisk partiledare och nu statsminister. Men vem är han egentligen, den där tystlåtne norrlänningen som inte vill använda akut accent? Motivation.se tittar närmare på svetsaren, förhandlaren, ledaren - den nye statsministern Stefan Löfven.

Jag funderar ofta på betydelsen av visioner och tydliga mål i politiken och kopplingen till den faktiska utvecklingen i ett land eller samhälle. Min slutsats är enkel utan att vara vetenskaplig: Jag är övertygad om att berättelser om framtiden och tydliga mål måste höra till politikens vardag. Vi medborgare vill helt enkelt veta vart vi är på väg.

Fredrik Reinfeldts eftermäle kommer inte att handla om honom som person, utan om den politik han förde. Under sina åtta år vid makten har den avgående moderatledaren framträtt som en ansvarskännande visionär som lyckats förändra både borgerligheten och Sverige som land. Samtidigt har också svagheterna i hans ledarskap varit tydliga ända från början.

Göran Persson tycker inte om plakatpolitiker och har aldrig backat för att fatta och genomföra de tuffa besluten. Det var dessa kvaliteter som gjorde honom till finansminister och så småningom statsminister i ett välfärdssverige präglat av 90-talskrisen. Persson uppvisade betydande ledaregenskaper och politisk slughet - men fick också rykte om sig att vara bufflig och dominant.

1991 tog den nyvalda borgerliga regeringen över ett folkhems-Sverige som höll på att gå i tusen bitar. Bara några år tidigare hade Olof Palme blivit skjuten, och nu präglades landet av ekonomisk kris och en växande främlingsfientlighet. Sverige var på väg att bli ett land som alla andra. Som ledare och uttolkare av denna nya tid valde svenskarna Carl Bildt, en torr och elitistisk adelsman som föga påminde om de svenska politiker vi var vana vid.

Partners

Events

Förbättra kommunikationen i arbetsgruppen!
4 maj, 2016 - 08:00

LinkedIn

Twitter

Facebook

Instagram