Politiskt ledarskap

I början av det nya året skrev jag en debattartikel i Svenska Dagbladet om Svenska Fotbollsförbundets kommande ordförandeval, inspirerad i första hand av SVT Sporten, TV-reportern Ken Olofssons granskning och intryck från några kontakter nära förbundstoppen. Andra debattörer hakade på, radions P1 tog upp frågan liksom Idrottens affärer och TV4:s Sportcentralen. Den enda kommentar jag sett från fotbollförbundet är en deklaration på hemsidan.

2012 inleds på samma sätt som 2011 rullat på: förändringen fortsätter. Redan i januari toppar Kristdemokraterna och Vänsterpartiet med kongresser och partiledarval. Det handlar om två små partier, som faktiskt kan avgöra livet inom våra två politiska block.  

Socialdemokraternas nye partiledare har haft en tyngre start än någon av företrädarna. Det är inte förvånande med tanke på opinionssiffrorna, tre partiledarskiftena på fem år och Håkan Juholts personlighet, som han själv beskrivit som omöjlig för partiledaruppdraget.

Socialdemokraterna behöver konkreta politiska projekt att enas kring. Först med tydliga visioner och realiserbara projekt kan Håkan Juholt styra sin rörelse.   

Blev Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson utbildningsministrar för att de tidigt var framstående ledare? Eller skolades de i uppdraget som utbildningsministrar till ledare av så stort format att de fick förmåga att leda ett land? En viktig kompletterande fråga är: När de fyra blivande statsministrarna var utbildningspolitiker hade också andra partier med starka skolpolitiska talespersoner och oppositionspolitiker. Vilken roll spelade de?

Ett långsiktigt ledar- och demokratiprojekt att drömma om vore att se politiker i en del Medelhavsländer stiga ner från piedestalerna, höra dem glömma kunskaperna från elitskolorna och se dem betrakta världen från vanliga medborgares perspektiv, skriver Christer Isaksson.

Sveriges Radios Lördagsintervjun brukar vara ett mandomsprov för makthavare. Sveriges bästa intervjuare och utfrågare lyssnar, biter sig fast vid svaren och ställer nya frågor, driver den utfrågade framför sig tills svaren blir så kristallklara som möjligt. Nästan alltid är det bästa möjliga lyssning, särskilt när intervjuare och intervjuad bjuder till.

Kommunaliseringen av skolorna som skedde för tjugo år sedan har förändrat ledarskapet i skolvärlden. Det menar Christer Isaksson som skriver om politiskt ledarskap på Motivation.se.

Moderaternas tre senaste partiledare Carl Bildt, Bo Lundgren och Fredrik Reinfeldt är som politiska ledare lika olika som Socialdemokraternas Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. De färgstarka Carl Bildt och Göran Persson tog stor plats och styrde ofta utifrån erfarenhet och eget huvud. Efter dem kom de nedtonade och hyggliga, kanske också mer demokratiska Bo Lundgren och Mona Sahlin, för vilka omgivning, tradition och partikultur var viktig. Det höll inte. Bo Lundgren och Mona Sahlin blev parenteser.