"Bättre kommunikation skulle gynna utvecklingen i hela Europa"

Kapitalismen är till sin natur stökig. Ett system som bygger på frihet, enskilda människors kreativitet, vilja till handling, önskan om bättre liv och större rikedomar är med nödvändighet inte lätt att tampas med.

Demokratin är precis lika stökig. Den härligt befriande tanken att allas röst är lika stark, att allas åsikt räknas liksom att alla efter egen förmåga ska kunna påverka sina liv skapar oreda redan på pappret.

I början av 2000-talet växer kapitalismen och kraven på demokrati sida vid sida världen över. Målet ökad personlig, nationell, ekonomisk och religiös frihet går hand i hand med krav på ökad politisk delaktighet – både den som är nationell och personlig.

Samtidigt kraschar det lite överallt: mellan det som existerar och det vi vill med framtiden, mellan ofrihet och frihet, mellan unga och etablerade, mellan gamla och nya invånare i en rad euroepiska länder liksom mellan kapitalism (ekonomi) och politik (fördelning av resurser). Vi ser strider mellan grupper som har och andra med behov, det är ofta en kamp mellan det vi vill kalla orättvisa och rättvisa.

Sommaren 2011 är det kris och bilden av en stökig värld dominerar vår samtid. 

Stökigt

Men samma bild kan jag använda för att beskriva utvecklingen under de senaste 100 åren. Minns 1990-talet, 1960-talet, perioden direkt efter andra världskriget eller varför inte mellankrigstiden, för att inte tala om början av förra seklet, då just Sverige var alldeles i början av en demokratisk och ekonomisk utveckling som slutligen skulle landa i dagens öppna välståndsland. Då var det stökigt.

Låt oss stanna där ett ögonblick. För 100 år sedan dominerade tre ledande politiker, som samtliga har betydande del i svensk nutidshistoria som stora politiska ledare och statsmän. Arvid Lindman ledde de konservativa och Karl Staaf liberalerna, medan Hjalmar Branting kämpade med reformivriga socialdemokrater och vänsterkrafter. De tre herrarna var lika gamla och såg nästan likadana ut, inte heller särskilt mycket skilde i uppväxt och bakgrund.
Tillsammans klarade de under några mycket kritiska år, nästan på dagen för 100 år sedan, Sverige genom en storstrejk och undan militärkupp och vänsterrevolution. De var knappast överens i politiska detaljer, men utifrån en likartad insikt om hur Sverige borde förändras och utvecklas drev de på demokratiseringen och reformarbetet för att göra Sverige till en anständig plats på jorden. Genom sitt ledarskap, en gemensam bild och en långsiktig plan, fick de tre folket med sig och kunde lägga grunden för det öppna svenska välfärdslandet modell 2011. De visade vikten av ett långsiktigt starkt ledarskap i en av nödvändighet stökig demokratisk värld.

Sverige påverkas

Vår nutid är ännu inte lika dramatisk som utvecklingen var inför 1900-talet, men många bär på en känsla av att en global ekonomisk maktförskjutning är nödvändig och håller på att ske. Världen kommer att förändras och Sverige kommer att påverkas av USA:s liksom Europas problem med de offentliga finanserna, problem som knappast kan lösas på kort sikt, det långsiktiga och kraftfulla ekonomiska uppsvinget i Asien, en ny utveckling i Afrika liksom folkens resning i starkt kontrollerande länder alldeles söder om vårt eget närområde Europa.

Hur de globala förändringarna påverkar Sverige vet vi ännu för lite om, däremot vet vi att skakningars kraft avgörs av hur de bemöts här hemma. Precis som för 100 år sedan bygger vi vår framtid utifrån ett starkt och folkligt förankrat politiskt ledarskap - just nu är det politiska ledarskapet de svenska och europeiska politikernas största utmaning.

Norska exemplet

Arvid Lindman, Karl Staaf och Hjalmar Branting lärde 1900-talspolitikerna det som är allra viktigast för demokratiska politiker: Led landet och skapa trygghet, tillit och vilja till engagemang hos alla medborgare genom trovärdiga mål och långsiktiga bilder av en önskad och möjlig samhällsutveckling. Som den tidens politiska elit kunde Lindman, Staaf och Branting ha delade meningar om detaljer på vägen och reformernas tidtabeller, men de tvekade aldrig om målet att utveckla, förstärka och bevara ett öppet, demokratiskt och fritt Sverige – ett Sverige för alla.

Jag kan inte undgå exemplet Norge och statsminister Jens Stoltenbergs agerande efter den usla våldsattacken tidigare i sommar. Norge kan gå stärkt ur denna kris därför att Stoltenberg som ledare gjorde det han kände var rätt: Han lyfte fram den norska samhällsmodellens fördelar och visade sig dessutom orädd att tala om att utveckla mer öppenhet och tillgänglighet. Mitt i eländet gav det en stark och tydlig bild av ett framtida solidariskt norskt samhälle.

Våra svenska politiker 2011 har att plöja vidare i Lindmans, Staafs, Brantings och Stoltenbergs spår. Vilket samhälle vill de skapa? Vad är realistiskt? Vad är möjligt? Vad är de överens om? Vad kan vi som medborgare förvänta oss under kommande decennier? Hur ska Sverige förändras och anpassas till en ny verklighet?

Bättre kommunikation

En svajig världsekonomi kräver att våra ledande politiker kan ingjuta mod hos svenska folket för att få oss att genomlida ännu en svår period. Behovet av bättre kommunikation och ökad öppenhet mellan politiker och medborgare är stort just nu, inte bara i Sverige utan i ännu högre grad i mer drabbade EU-länder. Ett långsiktigt ledar- och demokratiprojekt att drömma om vore att se politiker i en del Medelhavsländer stiga ner från piedestalerna, glömma kunskaperna från elitskolorna och betrakta världen från vanliga medborgares perspektiv. Bättre kommunikation skulle gynna utvecklingen i hela Europa, inklusive synen på EU-apparaten.

Parallellt krävs ett gemensamt högprioriterat projekt i Sverige och Europa. Dess innehåll är givet: En strategi för att motverka den utbredda europeiska arbetslösheten. Det må låta högtravande, men det kan mycket väl vara så att vår öppna samhällsmodell långsiktigt står och faller med hur arbetslösheten kan motverkas och meningsfullhet skapas för dagens unga generationer.

Nästan dagligen passerar jag Hjalmar Brantings grav på Adolf Fredriks kyrkogård och Karls Staafs byst vid Birger Jarlsgatan. Jag tror mig höra att de håller med mig: I en fri och öppen värld ska det politiska ledarskapet fungera som motor för människors framtidstro, utveckling och tillväxt.

Om författaren

Christer Isaksson

Krönikör

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivet ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. Inför 2012 skriver han en bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.