Det är inte många som kan leda landet

Sedan följde Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt, som lika snabbt och effektivt tog grepp och utan nostalgiska återblickar stuvade om i toppen.  Än så länge har vi inte sett vad Håkan Juholt är mäktig, men Fredrik Reinfeldt lyckades förändra både besättningen och politiken utan att tafsa på Moderaternas långsiktiga mål.

Successionsordningen från Bildt till Reinfeldt och Persson till Juholt säger en del om ledarskapet i politiken.

Det skulle kunna vara som det ofta är i arbetslivet, att efter en bossig chef vill medarbetarna se en hygglig tjej eller kille, helt enkelt för att få lite lugn och ro på jobbet.

Så enkelt är det nu inte i politiken. Det politiska ledarskapets idéburna nödvändighet skapar en avgörande distinktion mellan ledarskap och chefskap. Många i vårt land är förvisso chefer, men få är i sanning ledare.  Spetsen i det politiska ledarskapet är förmågan att formulera och uttrycka en idébaserad samhörighet, som lockar följare och ger upplevelsen av ett övergripande och meningskapande sammanhang.  Denna avgörande höjd nådde aldrig Bo Lundgren och Mona Sahlin – trots att de är oerhört kunniga politiker och mer än andra personifierar sina partier.

Under de senaste decennierna har partiledaruppdraget blivit mycket svårare, komplexare och mer krävande. Tage Erlander gjorde på sin tid någon utlandsresa om året. Han kunde ganska ofta leda och styra både partiet och landet från Statsrådsberedningen, där han gick omkring i strumplästen eller ägnade sig åt filosoferande i favoritfåtöljen. Det var en annan värld.

Sedan dess har partiledarnas handlingsutrymme minskat i förhållande till väljarna. I förstone kan det tyckas som en fördel för demokratin, även om avståndet minskat genom mediers ökade närhet, styrka och makt. I sina memoarer uttrycker förre statsministern Ingvar Carlsson närmast maktlöshet i relationen till medierna och den moderna medielogiken, som gjorde att han aldrig visste om det budskap han ville leverera verkligen nådde fram. På liknande sätt har Gudrun Schyman beskrivit hur hon med tiden lärde sig anpassning till medielogiken för att nå igenom med sitt budskap.

Statsvetaren Tommy Möller hänvisar till dessa och liknande uttalanden i boken Politiskt Ledarskap (Liber), när han hävdar att politiska ledares handlingsutrymme är starkt kringskuret i mötet med medier. Politiker har alltid varit beroende av medier för att få ut sitt budskap, men med mediernas ökade makt blir genomslaget desto större – både i framgång och motgång. Det kräver i ett land med lättrörliga väljare att partiledarna lyckas i sina medieframträdanden – varje gång! Moderna partiledare må ha en starkare formell ställning i förhållande till sina partiorganisationer, genom mediers och väljares krav på ett oavbrutet flöde av topprestationer är de till viss del ändå offer. Att ständig närvaro krävs ser vi just nu i fallet Maud Olofsson. Centerpartiets ledare anses sliten – inte i egna, men väl i mediers och partikamraters ögon.

Mediernas makt, liksom vårt mer heterogena och allt spetsigare kunskapssamhälle, skärper kraven för det politiska ledarskapet. Antalet möjliga partiledarkandidater har sjunkit avsevärt sedan tiden med Carlsson och Bildt, ganska snart också sedan tiden med Sahlin och Lundgren. Utvecklingen talar för att det numera bara finns en handfull personer i varje generation som klarar uppgiften att framgångsrikt leda stora partier. Förmodligen är det ännu färre som effektivt kan leda landet.

De politiska partierna är hopplöst efter när det gäller personalpolitik och ledarskapstänkande. Efter ett sekel med naturlig tillväxt, styrd av enskilda personers maktlystnad och lyskraft, dags att fråga sig hur talanger tas om hand och hur ledare fostras.

Om författaren

Christer Isaksson

Krönikör

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivet ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. Inför 2012 skriver han en bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.