Försoningsresan måste leda till konkreta politiska projekt

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen bär med sig frihet, jämlikhet och broderskap som historiens retoriskt bästa och mest säljande budskap. De tre orden sammanfattar generationers längtan efter att få överleva, leva anständigt, stå på egna ben, vara delaktiga och få ta ansvar.

Ändå är knappast dessa begrepp i sig som lockat svenskar i 100 år att lägga sin röst på partiet.  Det handlar snarare om Socialdemokraternas historiska förmåga att konkretisera slagorden i politiskt nödvändiga och populära projekt. Så leddes den framgångsrika socialdemokratiska rörelsen under de första 100 åren.

I begynnelsen handlade det om rösträtt och åtta timmars arbete. I regeringsställning på 1930-talet tvinnades frihet, jämlikhet och broderskap till begreppet Folkhemmet och 20 år senare till rekordsnabbt utbyggd välfärd. Projektet grundskolan, sysselsatte varenda socialdemokrat ända fram till slutet av 1960-talet. Parallellt fanns ATP, miljonprogram, daghemsutbyggnad, högre utbildning, jämställdhet, MBL, kärnkraft och - löntagarfonder.

Men med det havererade fondprojektet i början av 1980-talet tog Socialdemokraternas rad av lyckade konkreta politiska projekt slut. Nedskrivningen av den svenska kronan var inget att tro på under 80-talets början. Skuldsaneringen på 1990-talet fungerade definitivt inte som enande projekt. EU och Euron saknade förmåga till projektstatus. Göran Perssons gröna projekt och Östersjösamarbete hade inte tillräcklig förankring. Mona Sahlins integrationsprojekt och HBT-arbete var angelägna, men inte tillräckligt politiskt unika för valvinst. Senast i raden har Håkan Juholt närmat sig en vision, men utan att hitta framtida projekt.

Projekten förenar

Frihet, jämlikhet och broderskap räcker inte som projekt 2011 i ett land där de politiska partierna omfattar identiska värden och är intill förvillelse lika. I ett sådant land är det förmågan till politisk konkretion som avgör vem som får flest röster.

De handfasta politiska projektens värde är inte bara förändring och förbättring, som vi känner igen från Socialdemokraterna under efterkrigstiden. Projekt och konkretiserbara drömmar har framför allt förmågan att ena inom partierna och förena sympatisörer och anhängare över regionala och kulturella gränser. Hösten 2011 är Socialdemokraterna splittrade efter ännu en bitter ledarstrid. Just nu behöver partiet konkreta politiska projekt att enas kring. Med tydliga visioner och projekt kan Håkan Juholt styra sin rörelse.

Alliansen i täten

Under det senaste decenniet är det Alliansen som skapat de vinnande begreppen och projekten. Moderaternas tydliga arbetslinje och jobbavdrag stöttas upp av en lika tydlig och motiverande skolpolitik, tungt lanserad och driven av Folkpartiet.

Dessa projekt, fortfarande basen i Alliansens regerande, har lett till att begreppet ansvarsfull ekonomisk hantering fått slå rot och till att trendsättare och politiska ikoner skapats. Det är Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Jan Björklund som dominerar den svenska politiska verkligheten. Den offensiva allianspolitiken har parkerat Socialdemokraterna i en defensiv roll där ett förnekande i rask takt följs av ett annat. Alla dessa nej har lett till en allt överskuggande återställarpolitik.

Alliansregeringen är samtidigt ideologiskt trött hösten 2011. Just nu lever de sin vision, vilket gör det svårt att växla tempo och stimulera nya idéer och tankar. Statsförvaltandet är dessutom tungt under trycket av en internationell konjunkturnedgång. Moderaterna dominerar koalitionen, Folkpartiet tycks gå ett steg åt höger i sitt sökande efter en ny roll, samtidigt som Centerpartiet och framför allt Kristdemokraterna slåss för sin överlevnad. På en rad områden saknar dessutom regeringen i stort sett politik: miljö, företagsamhet, landsbygd, infrastruktur, kultur, forskning och utveckling. Dessa politiska fält måste få utrymme i den politiska argumentationen under kommande år och dessa fält ligger självklart öppna också för Socialdemokraterna. Där finns uppslag till politiska projekt.

Bryt fattigdomen

På sin rundresa i Sverige kommer Håkan Juholt få höra att hans partimedlemmar vill ha en politik som på samma gång är tillväxtorienterad och tung nog att angripa de fördelningsproblem som upplevs blivit tydliga under 2000-talets första decennium, det handlar om stigande barnfattigdom liksom ökande inkomst- och förmögenhetsklyftor.

Han lär också få höra att partiet är på defensiven i skattepolitiken och inte vågar stå för det som de rödgröna var överens om i valrörelsen - att jobbskatteavdraget skulle trappas av vid inkomster över 40 000 kronor. Även om många tycker att Håkan Juholts första budgetmotion hade förtjänster, till exempel en del framtidsinvesteringar och löften om att förstärka trygghetssystemen, kommer hans medlemmar klaga på att en passiv skattepolitik och splittrad syn på ROT, RUT och vinster inom välfärden speglar den kluvenhet som socialdemokratin lever med.

Där står den splittrade socialdemokratin och nu är det upp till Håkan Juholt. Han kan inte ena och leda partiet som hittills genom att hoppa från tuva till tuva. Han kan leda genom att skapa visioner och en bild av vart partiet är på väg. Men först när hans visioner kan konkretiseras i politiska projekt blir han en stor politisk ledare. På sin försoningsresa landet runt blir hans huvuduppgift att svara på varför partiet behövs och vad Sverige ska ha Socialdemokraterna till.

Om författaren

Christer Isaksson

Krönikör

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivet ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. Inför 2012 skriver han en bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.