Går det att styra Socialdemokraterna 2012?

Håkan Juholt har inte någon tidigare chefserfarenhet och har faktiskt mycket sällan haft några nära arbetskamrater. Han har aldrig varit statsråd eller statssekreterare med ansvar för personal och organisation. Däremot var han lokalredaktör – i huvudsak ett ensamarbete, och riksdagsledamot – ett lika tydligt ensamarbete. Också under tiden som biträdande partisekreterare skötte han sig på egen hand. Som politiker har Håkan Juholt uteslutande varit soloartist.

Utifrån detta var han en riskabel lösning som partiledare för Socialdemokraterna.
Samtidigt är Håkan Juholts bakgrund och personlighet faktiskt en mindre del av partiets kris. En betydligt väsentligare fråga borde hans parti diskutera på djupet: Går Socialdemokraterna att styra och leda 2012?

I frågan ligger en underförstådd undran:

Är det stora parti som Socialdemokraterna tror och vill sig vara, ett möjligt parti eller en rimlig partikonstruktion på 2000-talet? Är inte tanken om en rörelse körd för länge sedan? 

Gemensamma intressen

Visst var Socialdemokraterna en förutsättning för framväxten av det moderna Sverige, som en koalition av breda intressen där fattiga och rika, arbetare, fackanslutna i privat verksamhet liksom i offentlig sektor – gruvarbetaren i norr och läkarsekreteraren i söder – kunde samsas med akademiker, kristna, kommunalråd, tjänstemän, kulturradikaler, intellektuella, politruker osv.

Det gemensamma intresset var inledningsvis rösträtt, jämlikhet, arbete åt alla, vettiga löner och bättre arbetstider och livsvillkor. I nästa fas kom jämställdhet och offentligt styrd och skött välfärd.

Går S att leda?

Att förena olika i grunden vitt skilda människor och grupper i ett stort politiskt parti gick alldeles utmärkt under industrisamhällets epok, då det på arbetsmarknaden bara fanns arbetsgivare och arbetstagare. Även på den tiden förekom interna politiska och ideologiska bråk, men den gemensamma huvuduppgiften segrade alltid eftersom partinyttan var starkare än tillfälliga vinster. Så länge det handlade om att ge och ta kunde radikala vänsteranhängare leva gott med Per Albin, Tage Erlander och Olof Palme.

Socialdemokraterna under Håkan Juholt försöker leva sitt liv 2012 som om ingenting har hänt sedan 1912 eller 1962. Hans resa landet runt för att be om förlåtelse är lika mycket ett försök att ena rörelsen. Därmed ser det ut som att partiets historiskt starkaste vapen – den breda koalitionen - ser ut att bli värsta hotet. Är det möjligt och rimligt att fortfarande vara den breda koalition som en gång styrde Sverige och lockade 45 procent av väljarna? Går det över huvud taget att leda Socialdemokraterna modell 2012 som 1912?

Frihet och kunskap

Frågorna om ledarskapet och koalitionen finns inte på dagordningen för Socialdemokraterna, trots att människors livsvillkor, utbildning, arbetsliv, boende och ekonomiska förhållanden förändrats som natt och dag från 1912 till 2012 - för den delen också sedan 1962.

Det moderna samhället märks föga i Socialdemokraternas partistruktur, uppbyggnad och attityd. Visst finns det fattiga och rika, visst har vi klassklyftor, visst far människor illa i Sverige, men att dessa 2012 inte med automatik längre förlitar sig på socialdemokrater – andra partier spelar minst lika skickligt på samhällsscenen - är en utveckling som tycks ha sprungit förbi det stora partiet.

Sverige 2012 baseras på frihet, självständighet, individualism, kunskap och att varje människa har en egen stark identitet, vilket leder till att fler vågar drömma och vill välja fritt, men också kan och vill ta saken i egna händer. Denna utveckling har inte särskilt mycket med svensk partipolitik att göra, men desto mer med en enhetlig grundskola, tillgång till och mångfald i högre utbildning, ökad välfärd, teknisk utveckling och påverkan från strukturförändringar i omvärlden. Därmed inte sagt att svenskarna är mindre jämlika eller solidariska – men de är inte nödvändigtvis socialdemokrater.

Splittring

Den socialdemokratiska koalitionen kommer inte undan. Fler vill stå längts fram, ingen vill underordna sig och de som inte är nöjda är villiga att tala mer eller mindre öppet - ena gången kommer kritiken från vänster, andra från höger. Detta är ingen tillfällighet under Håkan Juholt, även om han råkat illa ut. Det är en utveckling sedan 1990-talet.

Går det att fortsätta som om ingenting hänt? Går det att fortsätta vara en koalition av numera bitvis motstridiga intressen? Är det rimligt att tro sig vara en folkrörelse 2012?

Bara Socialdemokraterna har svaren.

PS. Det finns förvisso också andra partier i Sverige med ålderdomliga strukturer, jag ska återkomma till dessa i senare krönika. DS

Om författaren

Christer Isaksson

Krönikör

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivet ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. Inför 2012 skriver han en bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.