Hurra för Karl-Petter som vågar ändra sig

Här avslöjas ledaregenskaper och skicklighet lika effektivt som bristande kunskaper och engagemang blottläggs. Till exempel råkade Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten riktigt illa ut när hon ställde upp utan tillräckliga förberedelser, utan engagemang och kanske något för tidigt efter att ha tillträtt sin nya post.

Lördagen 11 juni var det Karl-Petter Thorwaldssons tur att intervjuas av skicklige Thomas Ramberg.

Denne Thorwaldsson känner jag i marginalen. För drygt 25 år sedan var vi ledamöter i Olof Palmes Barn- och Ungdomsdelegation, som diskuterade och försökte forma en politik för skola, utbildning, fritid, idrott och annat. På den tiden var Karl-Petter Thorwaldsson SSU-ordförande. Många spådde honom en lysande framtid i Socialdemokraternas centrum, men han hamnade i marginalen, bland annat för att han ibland själv befann sig politiskt på kant med Socialdemokraternas tradition och vid sidan om huvudfåran.

I början av 1990-talet lanserade han begreppet egenmakt, som förutspådde att människor utanför politiken också ville vara med, ta ansvar och bestämma. För bland annat denna politik benämndes han av författaren och debattören Göran Greider på en partikongress i Göteborg 1993 som borgerlig moraltant och vandrande katastrof. Det tog Karl-Petter särskilt hårt att 80 procent av delegaterna på partikongressen applåderade Göran Greider. Karl-Petter hamnade på en politiskt undanskymd position på IF Metall och ABF där han med tiden blev ordförande. Men IF Metall under Göran Johnsson och Stefan Lövdén är en ledarskola.

Nu är Karl-Petter Thorwaldsson på väg att få sin revansch i och med att IF Metall för fram honom som nästa LO-ordförande och till att ta över efter Wanja Lundby-Wedin nästa år. Han är själv mycket stolt över kandidaturen och flera förbund inom LO börjar få upp ögonen för honom. Han är en slugger som debattör, han är bra på att driva frågor och han är duktig på kommunikation och opinionsbildning. Han har dessutom brutit mot arbetarrörelsens och politikens norm, han mörkar inte sin egen glädje, han erkänner att han vill ha makten och att han vill bli ordförande. Han är ett med Metalls beslut att han bör bli ordförande.

I lördagsintervjun 11 juni visade Karl Petter Thorwaldsson dessutom prov på en ovanlig och imponerande ledaregenskap. Han inledde med att sympatisera med arbetarrörelsens tradition att välja ordförande i det fördolda utan möjlighet till inflytande och påverkan; arbetarrörelsen bör ta striden inåt och vara enig ut, påstod han och bestämde sig som representant för en gammal stam.

På detta replikerade reportern ifrågasättande med motfrågor, som varför inte en folkrörelse och en facklig rörelse ska vara öppen för insyn och om inte en fråga som ett ordförandeval bör utsättas för debatt och ventileras inför öppen ridå. Ska inte valet av den som ska leda 1,5 miljoner arbetstagare vara en öppen process?

Det var då det intressanta hände. Plötsligt höjde Karl-Petter Thorwaldsson rösten och sa ungefär följande: Vet du vad, jag tror att jag håller med dig. Jag är i en process att ändra mig.  Det du säger nu låter bättre än det jag tänkte förut. Jag har lärt mig mycket sedan jag blev kandidat. Jag märker att en del talar för mig och att andra talar mot mig. Jag börjar inse att jag har tänkt fel i hela mitt liv.

Detta var oerhört befriande att höra. Det var ledarskap på hög nivå av Karl-Petter Thorwaldsson att i ett öppet samtal våga erkänna att han inte är perfekt och att han och hans rörelse inte alltid har rätt. Med sitt engagemang underströk han det självklara att ingen är eller kan vara felfri och att alla måste ha rätt att ändra sig, samtidigt som han visade ett av ledarskapets svåraste problem: Att våga erkänna misstag. Det var en charmerande vändning och ett ärligt svar som förtjänar att han blir LO-ordförande.

Enligt alla prognoser leder också Karl-Petter Thorwaldsson just nu loppet. Hans påhejare säger att han kommer kunna ena förbunden inom LO. Det har han redan visat som ABF-ordförande.

Efter Lördagsintervjun är det en hel del utanför LO som också tror detta. Vi undrar varför han inte blev en facklig och politisk höjdare för länge sedan.

Om författaren

Christer Isaksson

Krönikör

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivet ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. Inför 2012 skriver han en bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.