Kristdemokrater och vänsterpartister har nycklarna till de politiska blocken

Kristdemokraternas förtroende i opinionen talar föga förvånande för att ledarskapet i partiet utmanas. Partiledare Göran Hägglunds ledarskap går ut på att KD ska vara en lojal men slagfärdig del av Alliansen. Under Göran Hägglund är KD ett parti i den borgerliga mitten som slåss mer på lika än egna villkor om välartade väljare med mjuka värden för världens barn, gamla, säkrare sjukvård, tryggare skola osv. 

Men inom Kristdemokraterna finns både aktiva och väljare som inte vill vara till lags eller följa strömmen. De vill se KD som ett spetsat och vassare, rent av udda parti på egna ben. Gruppen drar åt höger och ser en annan mening med KD än att bara vara ett regeringsparti. Ett litet stabilt och piggt parti på fem-sex procent för väljare med starkt moralisk högeruppfattning - mot abort och kulturradikalism, för mer kristendom i skolan och fler hemmafruar – kan vara pådrivande i debatten och samhällsförändringen.

Vinnande blek?

Kongressen i januari handlar inte bara om ledarskapet och att välja partiledare inför riksdagsvalet 2014. Det handlar i högre grad om att välja väg och formulera ett gemensamt budskap som kan locka minst fyra procent av väljarna och ge partiet plats i riksdagen också fortsättningsvis. Göran Hägglund vill fortsätta längs den breda vägen, hans KD är ett hyggligt parti som ställer upp för Alliansen.

Är det ett vinnande koncept att vara blek?

KD måste gå tillbaka till den politiska kartan och kompassen, eller sätta på sin GPS. Var finns de fyra procent väljare som partiet behöver? I mitten där också de andra partierna håller till? Är det någon idé att fortsätta slåss om mittenväljarna? Eller finns väljarna längst ut till höger, där inget svenskt parti befinner sig i dag? Det är denna fråga KD:s kongress handlar om.

För väljare som lutar åt höger gäller en följdfrågan: ställer fyra procent av de svenska väljarna upp på en rejäl moralisk högersväng med kristna förtecken? Jag tror att Göran Hägglund – liksom jag själv - svarar nej på den frågan, med tillägget att KD bara kan överleva som ett parti för alla. Följdfrågan måste därför formuleras rakare: Behövs Kristdemokraterna? Är inte partiets kräftgång i opinionen ett tecken på att partiets bästa idéer och tid har varit? Samtiden har sprungit ifrån partiet.

Behövs KD?

De svåra frågorna handlar om behovet av KD och beskriver Kristdemokraternas utsatta läge och varför Göran Hägglund utmanas. Det finns dock tröst: utan KD riskeras Alliansen. Om KD ramlar ur riksdagen blir det ingen regering med Alliansen i nuvarande tappning eller med nuvarande politik. Om KD faller 2014 kommer det politiska landskapet att förändras. Teoretiskt är det möjligt att Moderaterna kan bilda regering med enbart Folkpartiet och Centerpartiet. Troligare är en allians med ett nytt fjärde parti – Miljöpartiet, som gör entré med helt ny kraft och andra frågor. En sådan regering skulle forma ett annat Sverige än det Kristdemokraterna medverkat till.

Vänsterpartiet

Läget för Vänsterpartiet är snarlikt. Vänsterpartiet är i dag ett parti utan identitet, röst och påverkan i svensk politik. Trots att Socialdemokraterna tappat 15 procentenheter sedan storhetstiden har närstående Vänsterpartiet inte lyckats locka dessa väljare och bli ett alternativ. Det är att se som en bedrift att Lars Ohly under dessa omständigheter kunnat leda sitt parti ut i den politiska marginalen med förlorat inflytande och intresse. Samarbetet med de rödgröna för några år sedan blottade ett parti med självbild utan verklighetskontakt: partiledaren Lars Ohly var dyrkad internt, men hade gigantiska problem med alla andra svenska väljare.

Vänsterpartiets kongress i januari handlar som för KD mer om vägval än om att välja partiledare. Jonas Sjöstedt, föreslagen som ensam partiledarkandidat, har att välja mellan en mer realiserbar och pragmatisk vänsterpolitik, placerad närmare mitten och Socialdemokraterna, eller att lyfta fram en numera marginaliserad ideologi, som byter viss framgång i medierna mot förluster i sakpolitiken.

Viktiga partier

Med dessa bilder blir KD och V två viktiga partier i de två blocken inför 2014. svensk politik står inför en period då vår moderna politiska historia prövas och omprövas. Om KD och V lyckas mobilisera tillräckligt många väljare ökar förutsättningarna för nuvarande politiska struktur att bestå ännu ett tag. Ett rött och ett blått lag står mot varandra ännu ett tag.

Om riksdagens två minsta partierna däremot misslyckas börjar blockpolitikens 60-åriga saga tona ut. Då måste ledande nationella politiker ändra sitt ledarskap och tänka sig samarbete över parti- och blockgränser för att forma regeringar, precis som de gör i svenska kommuner och inom EU. Varför kan politiska ledare inom Moderaterna och Socialdemokrater samsas framgångsrikt i Eslöv och Bryssel, men inte i Riksdagen eller Rosenbad? Det är en ny och spännande fråga för Sverige.

Om författaren

Christer Isaksson

Krönikör

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivet ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. Inför 2012 skriver han en bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.