Nationellt politiskt intresse att få upp lärarlöner

Detta ska handla om ett lika starkt samhällsintresse som kampen för barns bästa: Skolan.

I snart 20 år har Sverige halkat efter i internationella jämförelser mellan skolor och elever. Lika länge har orsakerna diskuterats till varför och hur det kan komma sig att var tionde elev lämnar grundskolan utan fullständiga kunskaper och varför en av tre inte gör färdigt sin gymnasieutbildning.

Numera uttrycker svenskarna allmän förståelse för lärarnas stora betydelse i skolan och för eleverna. Från både regering och opposition talas högt om behovet och viljan att höja lärarlönerna för att stimulera till nya krafttag och för att locka de bästa att bli lärare. (Jag kan för egen del tänka mig att en del av en kommande löneökning ska gälla retroaktivt, som kompensation för den situation som råder i skolorna sedan tiotalet år.)

Senast är det OECD som yttrat sig om svensk skola i rapporten ”Education at a glance”, som visar att svenska lärarlöner halkar efter – trots att svenska lärare har en av världens högsta arbetsbelastningar.


OECD räknar lönerna i US-dollar, med köpkraftsjusterade årslöner. För OECD-länderna är snittet 45 100. Sveriges siffra är betydligt lägre – 38 696. Dessutom ökar de svenska lönerna långsammare än genomsnittet. 
Mellan 2000 och 2010 ökade lärarlönerna i OECD-länderna med 22 procent. I Sverige med endast 8 procent. Samtidigt arbetar den svenska lärarkåren mycket. Enligt OECD är arbetstiden en av de högsta i världen.

Det är just dessa två faktorer – låga löner och hög arbetsintensitet - som är orsaken till en månadslång medling mellan lärarfacken och arbetsgivaren Sveriges Kommuner och Landsting. Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner formulerar sig ungefär så här: För oss handlar det om att få SKL att förstå och acceptera att svenska lärarlöner ligger lågt, samtidigt som de ökar mindre än lärarlöner i jämförbara länder, och om svenska lärares arbetsvillkor.

Jag måste säga att det är märkligt att en medling om lärarlönerna ska behöva handla om förståelse för lärarnas situation. Det är numera inte bara ett nationellt politiskt intresse utan också ett omfattande samhällsintresse att få upp lärarlönerna. Det är ytterst märkligt att lokalpolitikerna i SKL inte kan eller vill medge samhällsintresset. Det är rent av svagt att inte uppfatta samhällsintresset. Det är häpnadsväckande att de försöker mörka samhällsintresset för att hålla nere lärarlönerna – i strid mot inte bara lärarna utan också väljarna.

Samhällsintresset – medborgarna - kan sägas ha det kortsiktiga målet att höja lärarnas status och löner. Långsiktigt vill samhället understryka att lärarna ska ha en stark position i samhället. Denna linje har varit tydlig i två-tre riksdagsval, där väljarna tydligt uttryckt skolfrågan som en av de viktigaste valfrågorna. Med stor sannolikhet blir skolfrågan stor också 2014 – inte minst för att skolan är en av de få inrikespolitiska frågor som fortfarande innehåller starka ideologiska element.

Därför är det förvånande att gensvaret är så litet från arbetsgivaren. SKL:s förhandlare och ledning slåss just nu inte bara mot lärarna utan också mot medborgare, väljare och – faktiskt – sina egna partier och partilinjer. De slåss för kronor och ören mot strategier och möjligheter för Sveriges kliv i det internationella kunskapssamhället. Lika möjligheter till kunskaper för alla är fortfarande Sveriges mål.

Ett så ambitiöst mål måste få kosta pengar. Det handlar om prioriteringar, vilket borde vara en lokalpolitikers bästa gren. Att fly dessa är att inte ta sitt ansvar.

*Uppdaterat 2012-09-27*

PS. Det blev ingen lärarstrejk. Lärarna fick ett lönelyft på 4,2 procent för 2012. Det innebär 1,6 procent mer än industrinormens tak på 2,6 procent och därmed lite mer än alla andra löntagare. Det var nödvändigt. Därmed tog arbetsgivarna SKL och lärarfacken ett första litet steg mot en framtida uppgradering av lärarnas arbetsinsats. DS.

Om författaren

Christer Isaksson

Krönikör

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivet ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. Inför 2012 skriver han en bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.