"Satsa på det pedagogiska ledarskapet"

"Först i fjärde ledet kommer lärarens ledarskap in i bilden. Då är vi nere på klassrumsnivå."

Ledarskap | ARTIKEL | MAJ 2011

Kommunaliseringen av skolorna som skedde för tjugo år sedan har förändrat ledarskapet i skolvärlden. Det menar Christer Isaksson som skriver om politiskt ledarskap på Motivation.se.

Det är en välsignelse att skolans ledarskap diskuteras - skolket som är på tapeten just nu är onekligen en fråga som berör ledarskapet. Man kan tycka både si och så om utbildningsminister Jan Björklunds politik, men han får högsta betyg för den aldrig sinande förmågan att peka på frågor som rör det viktigaste ledarskapet i skolan – lärarens arbete i klassrummet.

Ledarskap i skolan är svårt.  Fråga ett par hundra tusen lärare som dagligen brottas på olika nivåer. De flesta lärare är fokuserade på och intresserade av undervisningssituationen. Deras mästerskap ligger i att lektion efter lektion under en dag leda trettiotalet barn och ungdomar mot nya kunskaper och höjder. Lärarnas förmåga mäts dagligen likväl som efter varje termin då elevernas samlade kunskaper noteras. Elevernas betyg är också mått på lärarens förmåga.

Nu är skolans ledarskap inte så enkelt att det enbart handlar om relationen mellan lärare och elever. Innan vi kommer dit har riksdag och regering sagt sitt om målen för skolan – till exempel om skolk ska ses mellan fingrarna eller noteras i slutbetyget. Statens mål avgör en väsentlig del av lärarens handlingsutrymme. Och många centrala skolpolitiker vill gärna tro att deras beslut avgör enskilda elevers utveckling.

Numera är det kommunala beslutsfattare i fullmäktigeförsamlingar, kommunstyrelser och skolstyrelser som beslutar om skolans ekonomiska villkor, lärartäthet, klasstorlekar, satsningar m.m. I många kommuner finns ett växande antal privata aktörer istället för eller vid sidan om kommunala politiker. Också på den lokala politiska nivån är uppfattningen betydande om den egna betydelsen för framtiden för dagens elever.

Rektor och arbetsledningen på den enskilda skolan har fått ökade krav på sig att leda det pedagogiska arbetet, dvs. sätta mål och dra upp riktlinjer för varje lärare. Men rektor, som står under tryck från två herrar, har en besvärlig situation. Det statliga uppdraget handlar om kunskapsuppdraget, medan kommunerna enväldigt beslutar om rektors anställningsvillkor och skolverksamhetens organisation. Sedan kravet om lärarutbildning togs bort för rektorer saknar många skolledare adekvat pedagogisk kompetens, ett problem för deras legitimitet och i slutändan för eleverna.

Först i fjärde ledet kommer lärarens ledarskap in i bilden. Då är vi nere på klassrumsnivå. Precis som rektor kläms läraren mellan flera intressen. Från ena hållet av stat, kommuner/privata skolföretag och rektor. Från andra sidan av elever, föräldrar, arbetsgivare och övriga samhället med krav på goda resultat.

Sedan kommunaliseringen av skolan 1991 har lärarnas ledarskap och roll förändrats. Det är förmodligen en särskild förklaring till att svensk skola halkat efter andra länder kunskapsmässigt. Ett uppenbart problem är att en lärare av tio är tillsvidareanställd trots avsaknad av adekvat utbildning. Trots denna grundläggande brist förväntas också dessa lärare utföra samtliga läraruppgifter inklusive myndighetsutövningen betygssättning. Det är inte i första hand synd om dessa lärare – det är snarare eleverna som drabbas. En bra lärarutbildning för samtliga tjänstgörande lärare på alla nivåer i svensk skola är en förutsättning för att det viktiga ledarskapet i klassrummet ska fungera på toppnivå.

Ett annat väsentligt problem är kommunernas krav på lärarnas ökade fysiska närvaro i skolan. Tidigare tilläts lärare hålla kontakt med föräldrar, sköta lektionsplanering, rätta prov med mera utanför skoltid och efter eget huvud. Numera är dessa uppgifter i större omfattning förlagda till skolan. Samtidigt undervisar de flesta lärare mer i dag än de gjorde för tjugo år sedan, med den följden att de har fler lektioner att planera och fler elever att följa och vägleda. Dessutom har lärarnas övriga arbetsuppgifter ökat, inte minst rent kurativa och administrativa uppgifter.

Det förändrade arbetssättet har påverkat – i de flesta fall försvagat - ledarskapet i klassrummet. Det är i denna problematik som den svenska skolans problem ska sökas. Läraren har inte längre tid till eller utrymme för det goda pedagogiska ledarskapet för alla elever. Svensk skolas utveckling står och faller med möjligheten för läraren att få tid och ork till att vara den goda ledaren i klassrummet.

Några steg ser ut som oundvikliga för att utveckla lärarnas ledarskap:

För staten handlar det om att våga satsa ännu mer på pedagogiskt ledarskap i lärarutbildningen och för rektorerna i rektorsutbildningen.

För kommunerna handlar det om att tro på lärarna, våga släppa dem fria, uppmuntra kreativiteten och stödja möjligheter, till exempel genom fortbildning, till utvecklat pedagogiskt ledarskap.

För rektor och skolledningar handlar det om att bejaka intresset och engagemanget för det lokala pedagogiska ledarskapet. Rektors uppgift är att skapa en fruktbar pakt med lärarna som kan leda till att de blir bättre ledare. Av rektors uppgift att utveckla skolan följer uppgiften att uppmuntra det pedagogiska samtalet. Bästa sättet att få material till ett sådant är deltagande i klassrummet, i undervisningen och att ha stora insikter om elevernas kunskapsstatus. Den ledande läraren behöver den engagerade rektorn. Så ser den fruktbara pakten i skolan ut.

Denna artikel:

  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill