Menu

Det är min tid, ingen annans

För ett tag sen hörde jag en föreläsning med Henrik Kniberg på Projektnäring - gurun inom lean, agile och scrum som rest jorden runt med sin familj och har infört slackdagar i sitt schema. Hela hans aura utstrålar frihet och no strings attached. Han sprutade ur sig klokheter på ett lättsamt sätt. Allt verkar så enkelt för vissa. Att planera, utvärdera, reflektera… att vara målmedveten kring hanteringen av tid. Men det är inte så lätt för alla...

När jag satt där och hörde Kniberg, hörde publiken skratta igenkännande (samtliga projektledare som alla förmodligen har ett love/hate-relationship till tiden), hörde människor sucka, hörde min inre insiktsröst dra igång… ”Tiden som jag får är ju faktiskt min. Jag äger bestämmanderätten över den. Jag vill inte lägga den i händerna på andra längre.”

Den plötsliga känslan av att tiden kan vara en tillgång och en samarbetspartner, inte en motståndare i ett evigt hundrameterslopp mot det självklara stupet.

Kniberg menar att vi får tid hela tiden. ”Den bara sprutar ut, nya timmar varje dag!”. Och det är samma för alla. Demokrati och rättvis fördelning i sin renaste form. Ingen kan hävda annat. Han uppmanar till ett korståg där alla lär sig säga nej och slutar hävda att ”…. jag har inte tid.”

Jo. Alla HAR tid. In fact – det är kanske det enda vi alla har på den här planeten.

Sen pratar han i nästan två timmar om prioriteringar. Hur högen av saker vi vill göra, måste göra, som andra vill att vi ska göra, det vi drömmer om att göra…. hela den högen är oändlig och det finns inget slut. Det finns inget "färdigt". Så sluta lev som om det vore så.

Bockar vi av en sak ur livets to do-lista märks det inte… den har inget slut. Och ingen början. Den är ett flöde av önskningar, tankar, mål, drömmar, framtid, konsekvenser, orsaker och verkan.

Det är ingen lista. Det är ett hav. Eller ett universum. Ett to do-kosmos.

Just därför är det så sällsynt viktigt att vi tar just de sakerna vi faktiskt vill få gjorda innan allting avstannar, inte sant? Vi ska ta eftermiddagen med barnen när solen råkar skina.  Vi ska ta de utvecklande mötena, inte de som dränerar. Vi ska stanna upp när det går för fort och vi ska ta en timme av våra 24 och fråga oss – ”Vad ska jag göra med den här? Något vettigt vore ju najs för jag har trots allt bara 700.000 stycken under min levnadstid.”

Kniberg använder metaforen vi alla känner till – hamsterhjulet. Vi springer flåsande i det, anklagar hjulet för att det snurrar för fort, medan det i själva verket är vi själva som sätter det i spinn.

Målet måste vara att börja gå istället.

Och sen – kliva av helt.

Tanken är svindlande och skrämmande. För vad gör man när man kliver av det självklara, ut i… vad som helst? Läskigare blir det knappast. Som att skickas ut i djungeln direkt från skrivbordets trygghet. Vad är meningen med mig? Vad vill just jag? En horisont, en frihet, en panisk värld av möjligheter.

När jag lämnar föreläsningen reflekterar jag över reflektion…  Jag kutar så snabbt i det där ekorrhjulet ibland att jag inte ser underlaget. Ser inte omgivningarna. Jag är upptagen med att hinna lyfta fötterna i takt med snurrandet, för att inte falla och rulla runt som i en tumlare.

Men så ibland lyckas jag få stopp. Lyfter blicken och tittar mig omkring. Allt blir synligt. Vänta. Det var väl inte hit jag skulle? Har jag sprungit i det här tempot länge, för nu ser jag att jag är på helt fel väg? Är det för sent att vända nu?

Ja. Det är alltid för sent att vända, tid går nämligen inte bakåt. Men det är däremot aldrig för sent att välja en annan väg. Lucky me.

Nu har jag spenderat en av mina 24 timmar med att skriva det här inlägget.

Jag valde att göra det.

Nu ska jag välja att göra något annat.

För det är jag som bestämmer.


Våra bloggare

Bloggar om ledarskap, unga talanger och rekrytering
Bloggar om normer och strategisk jämställdhet

Litteraturtips

LinkedIn

Twitter

Facebook

Instagram