Jag stressar inte!

Det tog idag 22 sekunder att starta upp min dator som jag skriver det här på.
22 hela sekunder! Man kan ju bli vansinnig för mindre. Och en minut och sexton sekunder att pressa fram en sketen macchiato i min nya espressomaskin! Ska vi konsumenter verkligen acceptera det här? Vart är samhället på väg? Vilken politiker tar på sig ansvaret för industrins nonchalanta sätt att inkräkta på medborgarnas knappa tid?

Men det var inte slut med det. Mitt mobila 4G-bredband behövde dryga 18 sekunder att hosta upp sig. Halva dan har ju redan gått innan tekniken har gjort sitt. Inte undra på att folk stressar ihjäl sig när vi måste stå ut med så hopplös stenåldersteknik. Det är ju bara så 2008!

Jag försökte sen ringa några tjänstesamtal. Men om folk inte svarar efter tre signaler klickar jag av samtalet. Har de inte vett att svara inom rimlig tid har jag inget att säga dem.

Och de där tidstjuvarna som låter åtta! signaler gå fram innan röstbrevlådan går igång borde inte ha rätt till SIM-kort. Inser de inte vilken stress de utsätter sina medmänniskor för? Hänsynslöst om ni frågar mig.

Och hemsidor som tar tid att ladda upp! De går ju bara bort direkt. Det förstår man ju att såna hemsidor är fullständigt ointressanta. De tynger bara ner den goda tanken med internet för oss seriösa användare.

Men jag stressar aldrig.

Jag tar alltid fram en god bok om jag känner mig det minsta pressad. Fast har författaren inte lyckats få mig intresserad efter en sida, okay då, två sidor om det är en nobelpristagare, så åker boken direkt till Läkarmissionen.

Nej, såna där pretentiösa ordbajsare som tuggar och idisslar adjektiv i evigheter skulle man egentligen ha betalt för att läsa. Vad tror de att de är? Nobelpristagare kanske? Men vilken rätt stjäl de min tid när jag så väl behöver en stunds seriös återhämtning.

…
 
Förlåt att du fick vänta här. Jag var bara tvungen att kolla ett mail. (Spam!)
Jag jobbar självklart med öppen mejlbox och hör jag inget mejlpling var femte minut kollar jag att alla anslutningar är okej. Det kostar att ligga på topp!

Men jag stressar aldrig. Jag har varit på kurs och lärt mig stresshantering och vikten av minipauser. Som är rätt sega, om sanningen ska fram. Hålla på och djupandas och vifta med armarna är bara så 2009.

Jag är mer inne på micropauser. (Se antistress-nanobreaks.com) Man blundar och säger högt ”Jag är en tall” tre gånger och sen är man fit igen. Prova det får du se. Fungerar perfekt för mig iaf.

Sluta inte läsa nu. Jag måste bara kolla mailanslutningarna.
 
….
 
(Spam igen!) Men som sagt, stress är inget för mig. Allt prat om utbrändhet känns ju bara så 2010. Här efterlyser jag en mer nyanserad debatt. Livet är ju inte att vara pigg och frisk ena dagen och sen plötsligt utbränd. Låt oss inte glömma stationerna däremellan: Varm – Het – Svedd – Lättgrillad – Genomstekt – Vidbränd – Rostad  - Utbränd - Kremerad

Men man måste ju sköta om sig. Ett par tre, kanske fyra timmars sömn på en insomningstablett varje natt. Och regelbundna måltider.

Jag förstår inte att folk slarvar med maten. Det är ju så enkelt. Det är bara att ringa ner till pizzerian på hörnet, och efter en kvart ringer de på dörren med en Quattro Stagione med Extra Allt. Pydligt arrangerad efter kostcirkeln med både grönsaker, fisk, kött och bröd. Fräscha råvaror, allt-i-ett och ingen bortslösad tid efteråt för diskning. Fast man borde naturligtvis klimatkompensera för kartongen.

Och så måste man motionera om man vill klara stressen. Men 30 minuter om dan som Folkhälsoinstitet säger? Vem har tid med det i dessa tider med struliga dataprogram och 4G som bara klarar av max 2G? (I medvind och om solen skiner!) Känns inte motionshysterien väldigt 2011?

Nej, en rask promenad till sopcontainern med pizzakartongen anser jag vara alldeles tillräckligt för en tidseffektiv ostressad person med koll på sin kropp.
 
…
 
Nu har jag visst fått mejl.

Görhan kommer i höst med en ny föresläsning om stress - Och annars är allt bra. Läs mer om den här!