Menu

Skribentbiografi

Artiklar av denna skribent:

  • Stort politiskt ledarskap kan vara att inta positioner som inte alltid är populära. Ett aktuellt exempel: Att varken allianspartierna eller Socialdemokraterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna är huvudanledningen till Decemberöverenskommelsen. Genom att alliansens partier förbinder sig att inte rösta på sin egen ekonomiska politik i Riksdagen kan minoritetsregeringen fortsätta styra. Detta har partieliterna bestämt. På andra håll är DÖ både impopulär och obegriplig.

  • Vägen till politisk framgång går via Centerpartiet. Så brukade Moderaterna resonera. Det var när Centerpartiet fanns i den politiska mitten ganska nära Socialdemokraterna. Bara när och om Centerpartiet ville amarbeta högerut kunde en borgerlig regering bli verklighet. Inför valrörelsen 2018 kan det vara dags att påminna om Moderaternas synsätt, men med ny innebörd: Vägen till en ny alliansregering går via Kristdemokraterna. Med Ebba Busch Thor som Kristdemokraternas ledare är det inte mitten utan högersidan som spökar för alliansen.

  • ”Alla borde besöka Paris minst en gång om året”, säger min vän när vi promenerar längs Boulevard St-Germain denna soliga sista måndag i februari. Jag instämmer. Den här gången är jag i Paris för att känna på stämningen, jobba och göra research, men jag kan tänka mig att komma oftare och av andra anledningar. Sedan jag var ung har jag älskat staden, ständigt återkommit och alltid känt mig hemma, men utan att göra staden till min. Just kvarteren i femte och sjätte arrondissementet i centrala Paris är klassiska, här finns Sorbonne, ministerier och myndigheter. På andra sidan Seine bor presidenten.

  • Det blir inget nyval i Sverige 22 mars 2015. I stället fick vi Decemberöverenskommelsen (DÖ), som innebär att minoritetsregeringen ska få ökat utrymme, samtidigt som bredare samarbeten och ökat hänsynstagande i riksdagen ska isolera Sverigedemokraterna och knuffa Sverige framåt. De som var för nyval säger att vi missat chansen att skapa en majoritet och få en starkare regering. Många tror att ett nyval skulle ha rensat bordet mellan partier och tvingat fram nya samarbeten.

  • Det blir en annorlunda krönika den här gången. I samband med Årets VD hade jag förmånen att få prata om politik från scenen på Berns i Stockholm. Jag kände ett stort gensvar från publiken, som också levererade frågor. Några svarade jag på från scenen. Några besvarar jag här.

  • Jag funderar ofta på betydelsen av visioner och tydliga mål i politiken och kopplingen till den faktiska utvecklingen i ett land eller samhälle. Min slutsats är enkel utan att vara vetenskaplig: Jag är övertygad om att berättelser om framtiden och tydliga mål måste höra till politikens vardag. Vi medborgare vill helt enkelt veta vart vi är på väg.

  • Moderaterna faller tillbaka till tiden före Fredrik Reinfeldt – bildligt talat – och blir på nytt ett 20-procentsparti. Socialdemokraterna stoppar visserligen sin nedgång, men växer inte med Stefan Löfven. Samtliga etablerade partier – från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna - tappar mark. Miljöpartiets försök att bli tredje största parti med ökat inflytande i riksdagen, en stark position i en ny regering och brett folkligt stöd inte bara misslyckas, det krossas. Det är bara Sverigedemokraterna som rusar framåt. Därmed har svensk politiks mardrömsscenario inträffat.

  • I sitt sommartal lät centerledaren Annie Lööf det kommande riksdagsvalet i september bli ett ”ödesval”. Det är lätt att hålla med henne. Här har jag redan beskrivit problem som Socialdemokraterna står inför vid ett förlustval. Men Annie Lööf har rätt, valet i september är precis lika mycket ett ödesval för alliansen – i alla fall för de fyra partiernas nuvarande ledningar och den politik dessa står för.

  • Socialdemokraterna går mot sin viktigaste valrörelse någonsin. Valet i september handlar inte bara om nästa mandatperiod. Det handlar lika mycket om framtiden. Det handlar om att vinna eller försvinna för Socialdemokraterna. Vilken roll ska Sveriges största parti ha i svensk politik?

  • Det är snart val till Europaparlamentet och jag tänker på Ingvar Carlsson, förra statsministern, 1986-1991 och 1994-1996. Ingvar Carlssons slutsats var att Sverige borde bli en av EU:s medlemsstater och han tog på sig ett mycket stort ansvar för att lotsa sitt parti och land in i Gemenskapen. Det var 20 år sedan. Jag ska inte påstå att jag minns alla detaljer eller känner hela hans insats, men jag minns – och stöter ständigt på människor som minns – hur han drog frågan i mål.

  • Ingen blir statsminister i Sverige på gamla meriter. Söndagen den 14 september 2014 kommer väljarna att avgöra vem som ska styra Sverige fram till 2018 i första hand utifrån realismen i utmanarnas framtidslöften. Betydligt mindre betydelse har det om regeringen lyckats bra eller mindre bra under perioden 2010-2014. Det är så politiska val måste gå till i en framåtsiktande demokrati.

  • Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt lyckas utmärkt med en sak i sin ledarroll. Hans retorik når fram till partiets traditionella medlemmar, anhängare och väljare. Med rätt ton sluter han leden och håller tätt runt sig, sitt parti och sina partiaktiva. Det gör att Jonas Sjöstedt just nu får leda ett parti som är dubbelt så stort i opinionen som Kristdemokraterna och Centerpartiet.

  • Vad vore Kristdemokraterna utan Göran Hägglund? Det är en naturlig fråga med tanke på att en hel del kristdemokrater vill bli av med honom och byta partiledare. En lika naturlig fråga är: Vad vore Göran Hägglund utan Kristdemokraterna? Det är allmänt omvittnat att Göran Hägglund är en rolig, trevlig och hygglig kille. I väljarnas ögon framstår han dessutom som en duglig för att inte säga skicklig politiker.  Men är han en tillräckligt bra partiledare? 

  • Under våren och sommaren har jag på denna plats försökt analysera situationen för fem av riksdagens åtta partier: Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. I mina ögon kommer dessa partier att klara riksdagsvalet 2014 utan större problem. Under kommande höstmånader kommer jag att stanna vid svensk politiks tre krispartier: Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. För två av de här partierna finns risken att hamna under riksdagsspärren. Trots att krispartierna har taktiskt skickliga och kunniga ledare handlar en del av partiernas kris om ledarskapsproblem.

  • Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken antyder goda ledaregenskaper hos partiledaren Jimmie Åkesson och hans partiledning. Genom anpassning till den politiska konventionen och traditionen har det tidigare lilla främlingsfientliga extremistpartiet bytt kostym i hopp om att uppfattas som ett respektabelt parti bland tillräckligt många, till en början fem procent av väljarna.