Dagens utbildningspolitiker klarar inte Björklund-effekten

"Det är eleverna och vårt land som offras."

Ledarskap | ARTIKEL | SEP 2011

Blev Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson utbildningsministrar för att de tidigt var framstående ledare? Eller skolades de i uppdraget som utbildningsministrar till ledare av så stort format att de fick förmåga att leda ett land? En viktig kompletterande fråga är: När de fyra blivande statsministrarna var utbildningspolitiker hade också andra partier med starka skolpolitiska talespersoner och oppositionspolitiker. Vilken roll spelade de?

Nu blir det frågesport med historisk och politisk anknytning:

Fyra framgångsrika socialdemokratiska partiledare och statsministrar - Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson - hade tidigt i sina karriärer ett och samma uppdrag. Vilket?

Rätt svar: Utbildningsministrar med politiskt ansvar för svensk skola. (OBS! Göran Persson var bara biträdande utbildningsminister, men det räcker också långt.)

Tage Erlander skötte svensk utbildning 1945-46, Olof Palme 1967-69, Ingvar Carlsson 1969-73 och Göran Persson 1989-91. Jag väljer att se valet av dessa fyra som kraftfulla politiska markeringar. Det var ingen tillfällighet att de fick ansvar för framtiden, skola och/eller högre utbildning. I den tid de verkade var de snarare självklara val för en regeringsbildare. Jag kan till och med tänka mig att den tidens regeringsbildare präntade deras namn först på pappret när regeringarna skulle sättas ihop.

Redan när de fyra var för sig trädde in i Utbildningsdepartementet fanns det därför stora förhoppningar på dem, de var redan sedda som kommande ledande politiker och det var deras stora kunnande, politiska skicklighet och omfattande ledaregenskaper som gjorde dem till lämpliga utbildningsministrar. De kunde markera utbildningens och skolans plats i regeringsarbetet, inte minst i statsbudgeten, och de hade förmåga att tala med hög stämma om skolans, lärares och elevers behov. De krävde respekt i resten av regeringen, riksdagen, det egna partiet, lärarrummen, de fackliga organisationerna liksom i näringslivet och bland människor på torgmöten.

De fyra gjorde också betydande ideologiska avtryck. Tage Erlander var med att starta processen mot en skola för alla, Olof Palme öppnade den högre utbildningen, Ingvar Carlsson decentraliserade, avreglerade och ökade det lokala inflytandet och Göran Persson fortsatte med att kommunalisera skolan. Dessa fyra starka ledare satte de skolpolitiskt tyngsta märkena längs en och samma ideologiska linje för Socialdemokraterna: kommunerna är välfärdens bas och för att nå alla ska beslut om välfärden fattas lokalt. Dagens grundskola, som nästa år fyller 50, kan på gott och ont ses som ett verk av dessa fyra politiker. 

Hönan och ägget

Det fanns på sin tid andra tunga skäl att välja just dessa fyra politiker på uppgång. Genom att utse starka företrädare ville regeringsbildaren visa skolans och utbildningens stora betydelse för vårt land. Det var ett medvetet tydligt ledarskap av den statsminister som utsåg dem, att förse skolan med starka och tydliga förgrundsfigurer.

Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson är fyra S-märkta utbildningsministrar med starkast lyskraft. Andra, till exempel några på 1950- och 60-talet, var starka partiföreträdare, om än inte briljanta. Under 1980- och 1990-talet var Bengt Göransson i retoriken en lysande företrädare för skola och utbildning, även om han gjort sina mest intressanta avtryck efter ministerperioden.

Inför det senaste partiledarskiftet och i diskussionen om efterträdare till Mona Sahlin inträffade det intressanta att två av de starkaste kandidaterna hade varit utbildningsministrar – Leif Pagrotsky och Thomas Östros. Nu blev det Håkan Juholt i stället. Sett till traditionen har han lika mycket emot sig som Mona Sahlin hade. Den som inte bara vill bli Socialdemokraternas partiledare utan också statsminister bör ha varit utbildningsminister. Det var aldrig Mona Sahlin, och det har inte heller Håkan Juholt varit.
Även om traditioner är till för att brytas ser vi en intressant bild, som föder en intressant och komplicerande frågeställning: Blev Erlander, Palme, Carlsson och Persson utbildningsministrar för att de tidigt var framstående ledare eller skolades de med skoluppdraget till ledare av så stort format att de fick förmåga att leda ett stort parti och ett land? Vad är hönan och vad är ägget?

En kompletterande fråga är viktig: När de fyra blivande statsministrarna var utbildningspolitiker stoltserade också de andra partierna med starka skolpolitiska talespersoner och oppositionspolitiker. Vilken roll spelade de i sammanhanget för de blivande statsministrarna?

Mig veterligt finns det ingen forskning om detta, men det känns som ett intressant uppslag för framtida statsvetare.

Björklund-effekten

De moderna borgerliga regeringarna har tänk på samma sätt som Socialdemokraterna. Under hela perioden 1976-82 var den framträdande folkpartisten Jan-Erik Wikström utbildningsminister. 1991-94 var det en lika ledande moderat, Per Unckel. Fredrik Reinfeldts regering har höjt nivån ett snäpp. Sedan 2006 är utbildningsministern Folkpartiets partiledare, först Lars Leijonborg och sedan Jan Björklund.

Med så hög status på posten får skolan särskild glans i regeringsarbetet. Om det under efterkrigstiden var nödvändigt med starka företrädare för att bygga en bra skola för hela svenska folket, har det under senare år varit nödvändigt för att vända skolans nedåtgående trend.

Resultatet måste berömmas. En viktig del av Jan Björklunds ledarstil har gått ut på att dominera skoldebatten, vilket har lyckats oavsett om han debatterat detaljer eller övergripande eller om det handlat om förbud mot mobil i klassrummet eller bättre matematikundervisningen för att höja Sveriges konkurrenskraft. I den senaste krisbudgeten är skola och utbildning ett av få områden det satsas på. Jan Björklund kan ta för sig också gentemot Moderaterna.

Problemet 2011 är att oppositionen inte klarar Jan Björklund. Socialdemokraterna lika litet som övriga partier vid sidan om Folkpartiet brister i ledarskap och långsiktighet genom att inte satsa bästa korten på skola och utbildning. I stället för att mana till kamp har Björklund-effekten resulterat i att andra partier vikt ner sig med svagt motstånd och en ofta torftig partipolitisk skoldebatt som följd. Det är eleverna och vårt land som offras med ett sådant beteende.

Christer Isaksson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill