"Det är bra att besöka Paris för att förstå politik"

Christer Isaksson: Misslyckat politiskt ledarskap - Sarkozy attackerade folket, Hollande är inte i verkligheten."Måtte det inte gå lika långt i Sverige som i Frankrike."

Ledarskap | ARTIKEL | MARS 2015

Paris, Christer Isaksson, Politiskt ledarskap

Paris, Christer Isaksson, Politiskt ledarskap

”Alla borde besöka Paris minst en gång om året”, säger min vän när vi promenerar längs Boulevard St-Germain denna soliga sista måndag i februari. Jag instämmer. Den här gången är jag i Paris för att känna på stämningen, jobba och göra research, men jag kan tänka mig att komma oftare och av andra anledningar. Sedan jag var ung har jag älskat staden, ständigt återkommit och alltid känt mig hemma, men utan att göra staden till min. Just kvarteren i femte och sjätte arrondissementet i centrala Paris är klassiska, här finns Sorbonne, ministerier och myndigheter. På andra sidan Seine bor presidenten.

”Du måste vara här ofta för att förstå livet, politiken och Europa.”
”Inte världen?” inflikar jag inte utan ironi.
”Världen utgår inte från Paris. Men Paris har fortfarande betydelse för hur vi européer tänker. Och hur politik fungerar.”
”Förvisso”, medger jag.

Splittrat land

Vi undviker de världsberömda caféerna och krogarna - Les Deux Magots är förresten stängt för renovering och på Café de Flore är alla uteplatserna i solen redan upptagna – och äter i stället frukost i en gränd en bit från huvudgatan. Omgående hamnar vi i en politisk diskussion med kvinnan som driver stället. Inte långt därifrån passerade vi ett soppkök, där kön av trasiga män var lång. Precis som i Stockholm ser jag ett växande antal tiggare i Paris. På mitt hotell klagar de på och varnar för ökande problem med tjuvar, stölder och människor som tar sig in i byggnaderna.

Jag har besökt Frankrike varje år sedan mitten av 1970-talet. Jag har sett landet växa och moderniseras, men också tappa kraft. 

”Frankrike splittras. För varje dag som går glider det franska folket isär”, slår värdinnan fast, utan att hennes trogna besökare finner minsta anledning att betvivla henne. Jag säger något om att förre presidenten Nicolas Sarkozy inte lyckades bättre än den nuvarande Francois Hollande.
”Sarkozy gav sig på folket, han attackerade oss medborgare, därför misslyckades han som president. Hollande är inte i verkligheten, han har satt sig över folket, i stället för bland oss. Han är president för och i medierna, där vi får se bilder av honom i badbyxor när han är på semester … Eller när han åker vespa”, tillägger hon sarkastiskt och plockar poänger.

Ni minns säkert: Franska medier publicerade för något år sedan en bild av presidentens nattliga utfärd på vespa bakom livvakten. De var på väg till Francois Hollandes nya kärlek, skådespelerskan Julie Gayet. Hemma i presidentpalatset låg sambon Valérie Treirweiler och sov.

Jag har ingen anledning att betvivla sambons heder, hon var säkert rättvis när hon delvis utmålade presidenten som falsk i sin berättelse Merci pour ce moment.

Orättvist?

För mig är Nicolas Sarkozy liksom Francois Hollande exempel på presidenter med makt och stora möjligheter som misslyckades i sitt politiska ledarskap. De är presidenter som inte lyckades omsätta sina intentioner i praktisk politik. Retoriken pekade åt ett håll, vekligheten åt ett annat.

Ändå – och trots Frankrikes ekonomiska svårigheter - kan jag tycka att kritiken bitvis blev lite för hård lite för tidigt mot Hollande. Han visade sig klara krisen efter terroristattentatet i Paris i januari, vilket fransmännen också gett uttryck för. Visst märker jag av tryckt stämning här och där liksom oro för nya attacker och hot i framtiden, men tecknen på nationell samling är minst lika uppenbara i Paris och landet.

Je suis Charlie dominerar huvudstadens fasader och gatubild. De som vill ha upprustning och hårda tag har inte anledning att förfasas. Det är gott om tungt beväpnade poliser på Paris gator. Som tack för insatsen fick Hollande tillfälligt ökat opinionsstöd. Till detta borde hans kraftfulla samverkan med Tysklands Angela Merkel i Ukrainakrisen räknas honom till godo.

Men icke. Denna måndag, den 23 februari, publicerar Le Figaro en stor opinionsundersökning inför vårens val till drygt 90 franska departement, ungefär motsvarande svenska län. Stödet för Francois Hollandes socialistparti pressas åter i botten.

Bara 20 procent säger sig kunna rösta rött. De konservativa är inte mycket bättre än socialisterna. UMP får 28 procent. Hur mycket resultatet till det bättre eller sämre styrs av Nicolas Sarkozys retur till makten i partiet framgår dock inte.

Plånboksfrågorna

Opinionsundersökningen säger en del om hur politiken fungerar och om förutsättningarna för det politiska ledarskapet 2015. Det hjälper varken med stora ord eller utrikespolitik.

Därmed är vi tillbaka hos den trevliga värdinnan vid frukostbordet i St-Germain: Politiska val avgörs nu liksom tidigare av hur ledare hanterar de frågor som ligger närmast folkets hjärtan och diskussionen vid köksbordet. Det handlar i första hand om politik som påverkar den egna plånboken, om hur vi tar hand om varandra och hur vi beter oss mot varandra.

Min vän har rätt: Besök i Paris är bra för att förstå politik.

Dessvärre har jag också fått några andra lärdomar.

Frankrikes största parti är numera Front National, motsvarigheten till Sverigedemokraterna, som håller ställningarna med 30 procent i Le Figaros mätning. Jag ser och hör ingenting i den franska politiken eller i rörelserna bland franska väljare som ska kunna rubba FN:s position i närtid. Tvärtom ser det franska samhället ut att splittras än mer, vilket kan stärka populisternas grepp om missnöjda, grupper i marginalen och grupper som redan är eller känner sig utanför.

Alternativet till ökad splittring är snarare att den uppenbara splittringen cementeras för längre tid. Det innebär större klyftor mellan eliten och folket, ökat avstånd mellan Paris och landsbygden, som precis som i Sverige utarmas på offentlig och privat service, och större avståndet mellan rik och fattig liksom mellan män och kvinnor.

Dessa klyftor syns i opinionsundersökningen i Le Figaro.

43 procent av de tillfrågade fransmännen säger att de tänker rösta i de kommande departementsvalen. Hela 57 procent ska avstå. Deras fråga blir: Varför ska vi rösta om vi redan på förhand är förlorare?

Det politiska etablissemanget har en svår uppgift för att vinna hela Frankrike. Så ser det också ut i stora delar av Europa.

Jag ger min vän rätt. Det är bra att besöka Paris för att förstå politik. Detta förstår jag denna gång: Måtte det inte gå lika långt i Sverige som i Frankrike!
 

Christer Isaksson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Andra har också läst

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill