Det är nödvändigt att känna sig själv …

"Jag kan inte påstå att jag är någon expert på begreppet 'känna sig själv', men jag har på nära håll sett rätt många politiska ledare på hög nivå".

Ledarskap | ARTIKEL | OKT 2012

Tre kvällar, tre böcker och tre politiska ledare: De två före detta socialdemokratiska partiledarna Mona Sahlin och Håkan Juholt plus boken om kvinnan som alla väljare tycks drömma om: Margot Wallström. Bengt Ohlsson visar i Margot varför Margot Wallström aldrig blev (ville bli) partiledare. Hon formulerar det själv när hon berättar om sin far och att hon brås på honom: Han var en tävlare, men han löpte aldrig linan ut, han tävlade till en viss nivå, sedan fick det vara nog.

Margot Wallström känns igen i detta: Hon smet från kulturdepartementet när det inte var roligt längre och hon lämnade regeringen när Göran Persson inte föll henne i smaken. Hon var med till en viss nivå. Det är mänskligt och de flesta av oss är sådana, men så kan inte en partiledare agera. Partiledaren är varje partimedlems fånge, med starkt begränsad frihet och med krav på att tänka mer på partiet än på sig själv. Hur många klarar ett sådant liv?

Inte Margot i alla fall. Det framgår av boken. Jag känner stark sympati för Margot Wallström och hennes förmåga att säga nej. Det är starkt att se sina brister när det gäller, erkänna dem och hålla emot. Istället för att bejaka partiet lämnade hon landet när kraven blev för tuffa – Sri Lanka, Bryssel och New York blev hennes skyddsplatser. Tänk om Håkan Juholt hade vågat fly när det började brännas!

Det påstås att Håkan Juholt hade god insikt om sig själv som person sedan han i en radiodokumentär beskrivit sin yvighet som hinder för att bli partiledare. Jag tror det var tvärtom: Han kände sin yvighet, men inte Håkan Juholt. I annat fall grävde han bara på ytan.

Han blev så tagen av partiets uppvaktning att han förde ett helt liv åt sidan för att få stiga upp på scenen. Nej, han kände inte sig själv, därför vågade han tacka ja.

När jag läser Fredrik Lobergs bok Håkan Juholt Utmanaren inser jag att författaren missar de väsentliga frågorna: Vem är Håkan Juholt? Vem är människan? Varför ville han bli partiledare? Kände han sig själv? Rättare sagt: Varför blev han partiledare med så liten insikt om sig själv? Och partiet? Vad skiljer honom från Margot Wallström? Varför vågade Margot men inte Håkan mota sig själv i grind?

De frågorna är nödvändiga att ställa till Håkan Juholt för att på djupet förstå det politiska ledarskapets dragningskraft på alla dessa engagerade, fina och goda människor. 

Under 20 år har jag själv skrivit en rad böcker om politik och politiker. Den svåraste var min bok om Göran Persson i slutet av 1990-talet. Jag gick in i projektet med föresatsen att beskriva vad en ung drivande politiker kunde uträtta på tre år. Jag gick ur arbetet med en mörk syn på politiker och politik.

Utgångspunkten var inte att skriva den kritiska granskning som blev resultatet, det blev så när människa efter människa som jag intervjuade upprepade samma kritiska syn på Göran Persson och hans sätt att leda sitt parti och regeringen. Några år senare duggade rapporterna om Göran Perssons sätt att styra och ställa, den ena historien värre än den andra och de flesta mer hårresande än de jag hade berättat.

Med några års perspektiv på Göran Perssons ledarskap inser jag att han inte hade det lätt. Han blev partiledare i Sveriges största parti och var statsminister under en mycket besvärlig ekonomisk period utan att ha någon tung ledarerfarenhet. 

I böckerna om Margot Wallström och Håkan Juholt liksom i Mikael Romeros om Tobleroneaffären, egentligen en bok om Mona Sahlin på temat ”jag var där”, reflekteras Göran Perssons ledarskap. Särskilt boken om hans efterträdare fullbordar temat: En av de viktigaste ledaregenskaperna måste vara att känna sig själv för att undvika att bli sin egen överraskning.

Jag kan inte påstå att jag är någon expert på begreppet ”känna sig själv”, men jag har på nära håll sett rätt många politiska ledare på hög nivå. Jag har insett att den ledare som har en tydlig bild av sig själv, den som vågar se och erkänna både fördelar och brister i ledarskapet och sin personlighet, och konfrontera dessa inför sig själv och omgivningen, oftast är den som skapar trygghet, vilja och glädje bland medarbetare, partimedlemmar och väljare.

Jag hade gärna sett Mona Sahlin som partiledare för Socialdemokraterna, men jag har alltid undrat om hon verkligen kände sig själv när hon såg att det var möjligt att ta över landets största parti och bli Sverige första kvinnliga statsminister. Mer än något annat visar Romeros bok avståndet mellan personen Mona Sahlin och ämbetet. Även om det inte är avsikten gör det boken läsvärd. Jag tror att hon kände sig själv betydligt bättre när hon blev partiledare 2007, men den gången missbedömde hon partiet ...

Böckerna

Bengt Ohlsson: Margot (Brombergs)
Fredrik Loberg: Håkan Juholt. Utmanaren. Vad var det som hände?(ETC Förlag)
Mikael Romero: Tobleroneaffären. Varför inte Sverige fick sin första kvinnliga statsminister. (Norstedts)

Christer Isaksson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill