”Det här är en plats där jag passar”

Frida Röhl är konstnärlig ledare på Teater Tribunalen. Hennes ledarskap präglas av tillit, tydlighet och nära kontakt med verksamheten.

Ledarskap | ARTIKEL | JUNI 2011

Som ledare i en organisation där den kreativa processen är central, krävs närhet till verksamheten och förmåga att fatta kortsiktiga beslut som fungerar på längre sikt. Frida Röhl har alltid teaterns bästa för ögonen och tror på varje individs vilja att alltid göra sitt bästa.

Motivation.se träffar Frida Röhl i teaterns foajé på Hornsgatan i Stockholm. Utanför pågår ett omfattande vägarbete och försommarsolen tar sig knappt igenom vägdammet och bullret från grävskoporna utanför dörren. Inne på teatern är det långt ifrån dammigt. Där pågår något. Det känns i hela rummet. Människor kommer och går. Från scenrummet hörs röster, skratt och då och då ett rytmiskt dunkande. Det pågår repetitioner.

Det är en arbetsplats full av liv.

Frida bjuder på kaffe vid ett bord som är täckt av avrivna fullklottrade sidor från ett blädderblock, pennor, urdruckna glas. Det skulle kunna vara rekvisita till en föreställning. Eller bara resterna av en skapandeprocess.  Anteckningar på blocket är i alla fall nedtecknade av skådespelare som skapar ”Turboopera” – en opera som ska skapas på tolv timmar, informerar Frida.

Frida Röhl är utbildad skådespelare på Malmö Scenskola. Som sjuttonåring jobbade hon i Rosengård med sociala projekt, där teater var en av många uttrycksformer. Sen kom hon till Stockholm som frilansande skådespelare, men fick tidigt Teater Tribunalen som bas. Här var hennes fasta punkt, här var hennes teaterhem.

Unknown photo imported from Drupal
Tog över
När hon fick förfrågan om att ta över det konstnärliga ledarskapet för teatern kom det helt oväntat. Men hon sa ja, utan att direkt tänka igenom hur hon såg på sitt eget ledarskap.
- Jag hade vid det laget gått en väldigt verklig ledarskapsskola, i praktiken. Jag hade utbildning som dramaledare och länge arbetat som det. Det har ibland varit kostsamma läxor jag lärt mig på vägen.

Hon tror själv att hon fick förfrågan för att hon är en driven problemlösare som alltid sätter teaterns väl främst.
- Det här är en plats där jag passar. Jag gillar närheten vi har här. Jag gillar att vara i nära kontakt med verksamheten.

Tidigt insåg hon att det nya vägvalet skulle innebära att stå på flera ben – samtidigt. Rollen som konstnärlig ledare, chef för teatern och samtidigt kliva in som skådespelare kräver självinsikt och förmåga att låta delarna tala för sig själva – var och en. Men med tiden upplevde hon själv att det faktiskt inte alls var svårt att hålla reda på benen. Och nu är det tvärtom snarare så att det tillför ytterligare en dimension, inte minst i hennes roll som ledare. Så skådespelandet tänker hon aldrig släppa, förmånen att också själv få bli ledd i en regisituation är bara en av anledningarna.

Ständig förändring
Men även om delar av hennes yrke innebär att gestalta rollfigurer och tolka andras tankar, är det viktigaste i hennes eget ledarskap att bara få vara sig själv.
- Här kan jag vara som jag är. Och jag gillar inte det ledarskap där man pekar med hela handen, jag vill hellre behålla kompisbiten. Men då gäller det att vara tydlig och jag tycker att jag hittat ett sätt som fungerar där. Ibland får man vara bestämd och det kan låta hårt i stunden, men ur ett längre perspektiv måste jag alltid ha teaterns bästa för ögonen.

Att leda en verksamhet där teamet ständigt förändras är en konst som Frida lärt sig hantera. Frilansare kommer och går och hon menar att det ledarskap hon driver, ständigt befinner sig i en föränderlig process. Sin egen utveckling längs vägen är så omvälvande att hon har svårt att sätta fingret på hur det påverkat henne. Hon lever med sitt ledarskap, och i kollektivet som råder på teatern är öppenheten en kärnfråga.
- Jag brukar till exempel uppmana de jag jobbar med att då och då tala om vad de tycker är det sämsta med både mig och teatern. För mig är det ett sätt att utvecklas och hitta rätt. Kritik är faktiskt en kärlekskanal och en vilja att göra organisationen bättre. Vi måste våga möta. Lyssna och ta emot.

Unknown photo imported from Drupal
Förändra tjänster – inte människor
Kontroll tror Frida inte på. Hon står inte och checkar av att folk kommer in i tid. Hennes övertygelse är att alla gör sitt bästa efter sin förmåga och hon tycker att det pratas för mycket om att förändra människor för att passa in.
- Vi borde tänka mer tvärtom. Skala av och forma tjänster efter individers potential och förmågor. Arbetsuppgifterna måste anpassas så att teamet fungerar ihop och alla känner att det är kul att gå till jobbet. Och tillit är oerhört viktigt. Jag litar på att alla gör sitt yttersta och om det inte är så, ligger problemet någon annanstans. Medarbetare som kanske inte mår bra av någon anledning och då får man försöka lösa det.

Arbetskulturen på Teater Tribunalen präglas av kreativitet och visioner. Projekten föds ofta ur egna idéer och Frida själv tycker om att arbeta med okonventionella metoder och gör gärna teater av filosofiska texter. Med stor variation i personalstyrkan och hög omsättning på folk, blir kulturen än viktigare. Hon ser själva lokalen, en gammal biograf, som en oas i Stockholms alltmer likformiga utbud - och så vill hon att det ska förbli.
- Här vill jag att vi säga ja till varandra, det är sällan så ute på många andra teatrar, upplever jag. Grunden till en produktion är att alla accepterar varandra, precis som idéerna på vägen och de olika arbetssätten. Och det är klart att det uppstår konflikter här som på alla arbetsplatser, men jag tror på att ventilera. Jobbiga saker som händer och hemskheter påverkar faktiskt inte bara negativt, tvärtom. Det kan vara väldigt positivt.

Att själv bli ledd
Hon avstyr skitsnack i alla lägen och förväntar sig att de hon jobbar med kan skilja mellan det privata och det professionella.
- Jag markerar när andra pratar om folk i tredje person, jag tror det blir bättre klimat på det sättet, när det funkar. Det handlar återigen om tillit. Sen måste man kunna sortera bort privata problem på jobbet, det tycker jag man kan kräva på en arbetsplats.

Många sidor samsas i Frida. Och hon står stadigt nu, mycket erfarnare än när hon började sin skådespelarbana i Rosengård. Hon arbetar regelbundet i uppsättningar som görs på teatern och vill aldrig tappa kontakten med scengolvet.
- När jag blir regisserad ger jag alltid regissören fullt mandat. Då är jag ledd av honom eller henne, annars skulle det aldrig fungera. Jag lägger mig inte i, och kliver i de stunderna ur mig själv som konstnärlig ledare för hela teatern. Jag visar att det är regissören som bestämmer där och då.

Unknown photo imported from Drupal
Frida har två paroller som lyser i hennes ledarskap; man måste få misslyckas och det ska vara kul att gå till jobbet. Hon är helt övertygad om att modet att våga misslyckas driver prestationerna ännu längre.
- Alla har redan höga prestationskrav på sig själva, jag behöver inte tillföra något genom att sätta kniven på någons strupe. Jag kräver inga kassasuccéer och det gör inget om det går åt helvete.

Och alla har ansvar för att det är roligt att gå och jobba. Det angår alla. Men om man accepteras som man är, tror Frida det är svårt att inte känna sig tillfreds varje dag. Empati i det dagliga arbetet leder naturligt till förståelse för människorna som lever på och kring teatern.  Hon vill aldrig stänga av. Hon vill aldrig förlora förmågan att sätta sig in i andra. För att skapa det hon kallar för ”ett bra fotbollslag som kickar bollen mellan varandra” sätter hon då och då på sig någon annans glasögon och tittar ut genom dem en stund. Det gäller såväl kollegor som publik. Först då får man den perspektivförskjutning som behövs för att odla empatin.

Kort och lång sikt – en paradox
Frida pratar också om paradoxen som finns i en organisation och som en ledare alltid måste förhålla sig till.
- Det som kan verka hårt på kort sikt ger något bra i längden. Det måste man lyckas förmedla och få alla att förstå innerst inne. Information är en annan sådan paradox. Ingen ska känna sig utanför, alla ska veta vad som är på gång, men information kan också vara en belastning. Som ledare måste man ibland orka bära på hemligheter för att skona medarbetarna från oro eller jobbiga onödiga tankar.

Och Frida drömmer sig framåt. Om hon får önska helt fritt liknar framtiden det hon lever idag. Hon vill fortsätta att omges av intressanta och kreativa människor. Intelligens. Hon vill fortsätta arbeta på olika plan, på olika geografiska platser, i olika kulturer och kanske på sikt bli chef i en annan organisation.

Fortsätta som levande samhällskraft
För Tribunalens del önskar hon att nya, engagerade människor tar stafettpinnen om hon en dag släpper den.
- Jag hoppas att vi fortsätter rejsa och göra teater i samtiden. Att vi fortsätter vara en levande kraft i samhällsdebatten. Vi kanske inte kan förändra världen men vi ska vara en stärkande faktor. Något som krånglar till tanken. Jag vill krångla till saker. Kanske förvirra. Konsensus är inte alltid bra. Det finns för mycket konsensus i det här landet.

Innan Frida sluter upp med gänget som repeterar inne på scenen, nämner hon sitt intresse för filosofiska frågor. Det präglar henne, och i förlängningen kanske också teatern. Tankar om vilka vi faktiskt är, är ständigt närvarande i henne. Hur är människans livsvillkor formulerade? Vad är viktigt under dessa dagar, timmar och minuter som vi har fått oss tilldelade på jorden? I samhället? I världen?
- Alla måste fundera över sådant här. Vem är jag och vilka val gör jag? Ibland känner jag en vanmakt över hur samhället är utformat idag. Det känns som att alla står och tittar på fel tavla.

Foto: Jenny Kronberg, Mats Bäcker ur föreställningen Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen samt Mats Bäcker ur föreställningen Carmen på Backa Teater.
 

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill