DÖ:s frånfälle behöver inte leda till kaos

Christer Isaksson: ”Uppbrotten från DÖ kan likaväl leda Sverige in på en ny väg – mot den politiska mitten.”

Ledarskap | ARTIKEL | OKT 2015

Decemberöverenskommelsen finns inte längre. Sverige kliver nu in i en ny politisk fas – som inte nödvändigtvis behöver präglas av kaos. Svenska folket hör hemma i mitten av den politiska höger-vänsterskalan, och förutsättningarna för samverkan över blockgränserna är goda. Det var genom kompromisser och samarbete som Sverige en gång växte sig starkt – och det är också den andan som kommer att ta oss in i framtiden.

DÖ är borta. Decemberöverenskommelsen gäller inte, den är död och begravd. I sanning respekterad som en del av den svenska politiska dygden och omtanken om landet, i längden – och faktiskt också omgående - sörjd och saknad av få. Tanken var förvisso god. För att undvika politiskt kaos, under ledning av Sverigedemokraterna, skulle oppositionen lägga band på sig och släppa igenom minoritetsregeringens statsbudget.

Men DÖ var också ett feltänk: Det framstår som motbjudande att politiker och medborgare, oavsett om de står till vänster eller höger, ska behöva lägga band på sig, hålla igen sin argumentation och inte kunna rösta efter övertygelse. Det behövdes inte mer än en skara opponenter i Sveriges minsta parti för att stjälpa DÖ. Det visar att uppgörelsen i grund och botten var svag.

En ny fas

Nu går Sverige in i en ny politisk fas. Hösten 2015 är inte bästa tänkbara tid att starta ett nytt vågat politiskt framtidsprojekt – landet befinner sig just nu mitt i en flyktingkris. Å andra sidan behöver inte domedagsprofetiorna slå in, även om de just nu dominerar analysfälten: På kort sikt må det bli rörigt i Riksdagen utan DÖ, vilket till och med kan leda till nyval, men långsiktigt måste DÖ:s frånfälle inte alls leda till politiskt kaos.

Uppbrottet från DÖ kan likaväl leda Sverige in på en ny väg: Mot den politiska mitten, mot mer samarbete och fler kompromisser, grundade på samarbete över blockgränsen och på svensk politiks starkaste kraft: Mitten. Där finns de flesta svenskar när det kommer till politisk ideologi. I praktiken skulle den politiska mitten ganska omgående kunna ta rollen som politikens nav, till exempel genom en regeringsombildning, genom att Stefan Löfven bildar en ren socialdemokratisk minoritetsregering med uppgift att kompromissa eller genom att nuvarande regering öppnar för ökat samarbete över blockgränsen.

Om det inte skulle ske omgående tror jag trots allt att DÖ:s frånfälle spelar en viktig roll: De enskilda partiernas respekt för väljarna, partiernas gräsrötter och den politiska mittens kraft kommer att öka efter DÖ. Det var trots allt dessa krafter som krossade partiledningarnas dröm om decemberöverenskommelsen.

Att Stefan Löfvens regering lutar tydligt åt vänster med Vänsterpartiets kraftiga och uppenbara inflytande la grunden för DÖ:s avskaffande. Vänsterlutningen fick högerflanken att agera först. Det har varit oroligt länge inom Moderaterna och Kristdemokraterna. Med tiden hade oron ökat i både Folkpartiet och Centerpartiet, som trots starka och erfarna partiledare inte hade kunnat hålla emot det inre trycket och kravet på DÖ:s avskaffande ju närmare valet 2018 hade kommit. DÖ:s avskaffande gick inte att undvika.

Mittens rike

Den här krönikan är inte platsen för dagsaktuella kommentarer, här handlar det snarare om att se och försöka analysera långsiktiga effekter av politiskt ledarskap och demokratiska beslut. Jag brukar med emfas hävda att det med hjälp av matematik (och valstatistik) går att bevisa att svenska folket hör hemma i mitten av den politiska höger- och vänsterskalan. Lite höger och lite vänster, med andra ord. Här finns större delen av svensk medelklass, som är en bred grupp: människor som jobbar och sliter, som tjänar ganska bra, som har nytta och glädje av demokrati, välfärd och välstånd, som i stort är nöjda med tillvaron och landet och som i gengäld är beredda att ställa upp när det krisar. Det är ganska många och de är starka, inte minst tillsammans.

Större delen av Socialdemokraterna finns i den politiska mitten och drömmer om samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet. Så ser ledningen ut i många av landets kommuner. I den politiska mitten finns också miljöpartister, inte så få för den delen när det kommer till frågor om skola, privatiseringar, företagande och liknande. Folkpartiet, med stark socialliberal tradition och kultur, ska ses som ett mittenparti på lagom avstånd från både socialdemokrater och moderater. Centerpartiet har utvecklats till ett liberalt parti under senaste decenniet, men i partiet finns en stark känsla för människor i den politiska mitten. Moderaterna har medvetet försökt bli ett statsbärande mittenparti. Efter Fredrik Reinfeldt fortsätter den utvecklingen med Anna Kinberg Batra som ledare.

Jag ska inte fortsätta uppräkningen. Min poäng är att de flesta väljare kan definieras som ideologiskt tillhöriga den svenska politiska mitten. Där är vi både vänster och höger. Vi tror inte längre att enbart ett parti eller ett block kan lösa problemen. Vi må identifiera oss och förklara oss som vänster eller höger, inget fel i detta, men vi inser och kräver för den skull att partierna ska samarbeta. Utifrån detta resonemang och denna matematik framstår blockpolitiken som en föråldrad politisk dimension. Den politiska framtiden måste snarare präglas av ökat samarbete och kompromissande.

Är det någon som känner igen detta? Javisst, det var med sådana verktyg Sverige växte fram under de avgörande decennierna efter andra världskriget. Så ser också framtiden ut.

Christer Isaksson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill