Ensam i socialt nätverk – nutidens paradox

Det har aldrig varit lättare att ta kontakt med andra. Rent tekniskt. Ändå känner sig många mer ensamma än de vill. Nutidens dilemma eller en evig fråga?

Coacha | ARTIKEL | APRIL 2018

Ensamhet är ett hot mot livet enligt vårt nervsystem.

Ensamhet är ett hot mot livet enligt vårt nervsystem.

Undersökningar bekräftar att människor känner sig mer ensamma efter sociala mediers inträde än innan de fanns. Enligt vårt nervsystem är ensamhet ett hot. Balansgången mellan oberoende och tillhörighet sammanfattar Anneli Godman med: ”Det är inte helt lätt att vara människa!”

Jag stöter ofta på ensamhet som en svårighet bland vänner, bekanta och kunder. En del lever i relationer andra inte. Några har många aktiviteter inbokade med arbetskamrater, familj, vänner och bekanta. Andra träffar många på sitt jobb, men har få kontakter utanför arbetsvardagen. En del har blivit tvungna att lämna sina familjer i ett fjärran land för att börja om på nytt. Alla använder de sociala medier i olika stor utsträckning. Det finns alltså både lika och olika bakgrund, det gemensamma är känslan av ensamhet trots att personerna rör sig i ett eller flera, ofta digitala, sociala nätverk.

Det här är en fråga som jag skulle vilja reflektera över: Varför upplever många en tyngande ensamhet när en stor del av mänskligheten finns en knapptryckning bort? 

Studie om Facebookanvändande och ensamhet

Jag påminner mig om en studie jag tog del av i tidningen Modern Psykologi (nr 1/2016). Där delade man upp 1095 Facebookanvändare i två lika stora grupper, instruerade den ena gruppen att pausa facebook en vecka och ställde därefter frågor till båda grupperna. Här följer några av resultaten från enkäten:

  • 54 procent av fb-användarna kände sig oroliga jämfört med 41 procent av de som pausade.
  • 20 procent av fb-användarna kände sig arga jämfört med 12 procent av de som pausade.
  • 25 procent av fb-användarna kände sig ensamma jämfört med 16 procent av de som pausade.
  • 49 procent av fb-användarna kände sig entusiastiska jämfört med 61 procent av de som pausade.

Jag vet att man ska vara försiktig med att dra alltför stora växlar på liknande undersökningar, men jag tycker resultaten är intressanta. Sociala medier hjälper oss att knyta an till många och den stora framgången för många plattformar beror förstås på detta faktum. Det har aldrig varit lättare att hålla kontakten med familjemedlemmar och vänner som finns runt om i världen eller alldeles bredvid. Det är fantastiskt! Samtidigt känner sig ett stort antal mer ensamma efter sociala mediers inträde i deras liv. Det har bekräftats av fler undersökningar. Vad kan det bero på?

Som så ofta beror det till stor del på hur vi använder verktyget. Att låta socialt interagerande över nätet ersätta fysisk kontakt ökar känslan av ensamhet. Vi har under årmiljoner utvecklat vår förmåga att agera tillsammans med andra och många forskare menar att vår förmåga till samarbete är vår allra största framgångsfaktor. Det finns en stark koppling till ren överlevnad, vi behöver bara blicka några generationer bakåt för att inse att vi inte kunde överleva ensamma. 

Vårt nervsystem vill att vi är tillsammans

Ensamhet är alltså ett hot mot livet enligt vårt nervsystem. Idag kan vi konstatera att vi skapat ett samhälle där vi förväntas klara oss själva i stor utsträckning. Generationer lever åtskilda samtidigt som ensamhet ofta är stigmatiserad. Oberoende är både eftersträvansvärt och skrämmande. Det tar tid att förändra människan på djupet och vår sociala hjärna tror att vi fortfarande är hjälplösa i vår ensamhet. En annan aspekt är att vi initialt är rädda för nyheter. Troligt är att de sociala medierna triggar igång en osäkerhet och rädsla hos oss på ett undermedvetet plan. Samtidigt som vår nyfikenhet, lust att ut utforska och utlovad social interaktion drar oss till fenomenet som flugor till en sockerbit.

Det är starkt belönande, på neural nivå, att umgås med andra öga mot öga. Förutsatt att vi upplever trygghet, respekt och omtanke. En sjuk person mår ofta bättre under samtalstiden med vårdpersonal än jämfört med när hen är ensam. Ett inkluderande leende kan sätta fart på vårt belöningssystem och få oss att känna tillhörighet. 

Betänk att 78 procent av deltagarna i studien ovan använde mer än 30 minuter om dagen till Facebook. Frågan vad de skulle gjort med den tiden om Facebook inte fanns är intressant. Skulle de suttit för sig själva och känt sig mer ensamma eller skulle de interagerat med någon annan på ett positivt sätt i sin fysiska verklighet? Det har visat sig att det ökar känslan av tillhörighet att ta en promenad och hälsa på de man möter (troligen gäller detta inte i en storstad).

Vad kan vi göra för att minska känslan av ensamhet?

Som vanligt är det upp till oss själva att välja hur vi använder de möjligheter som erbjuds oss. Vi har ett stort ansvar. Det är inte helt lätt att vara människa! Vi har skapat en värld där vi kan överleva ensamma. Det är tudelat; positivt ur vissa aspekter negativt ur andra.

Min erfarenhet säger att det i många fall hjälper att utveckla sin förmåga till acceptans för såväl känslan som tyngande ensamhet framkallar, som för ensamheten i sig. Acceptans kan vara förlösande och bidra till en, vad ska jag säga... mjukare vardag. Och intressant nog till mer energi för att vilja göra saker man kanske annars undviker att göra på egen hand.

 Har du tips på vad man själva kan göra för att minska sin känsla av ensamhet? Hör gärna av dig och berätta!

Anneli Godman.

Anneli Godman

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Coacha

Dela:

Webbkurs i ämnet

Mindfulness & uppmärksamhetsträning - 7 veckor

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill