Fredrik Reinfeldt - en ansvarskännande visionär

Fredrik Reinfeldt som partiledare och statsminister: Ödmjuk, inlyssnande - och frånvarande.

Ledarskap | ARTIKEL | OKT 2014

Fredrik Reinfeldts eftermäle kommer inte att handla om honom som person, utan om den politik han förde. Under sina åtta år vid makten har den avgående moderatledaren framträtt som en ansvarskännande visionär som lyckats förändra både borgerligheten och Sverige som land. Samtidigt har också svagheterna i hans ledarskap varit tydliga ända från början.

Fredrik Reinfeldt har revolutionerat svensk politik. Han började med sitt eget parti, moderaterna, som efter katastrofvalet 2002 var i skriande behov av förändring och nytänkande. Reinfeldt tog över partiledarskapet i oktober 2003, och har sedan dess hunnit skapa helt nya förutsättningar i svensk politik.

Att just Fredrik Reinfeldt skulle bli partiledare och dessutom föra in partiet i den politiska mittfåran var dock långt ifrån självklart.

Han hade fått sin första framstående position 1992, då han med knapp marginal valdes till ordförande för Moderata ungdomsförbundet efter att ha besegrat motkandidaten och dåvarande ordföranden Ulf Kristersson med tre rösters marginal. Kristersson sågs då som den liberala falangens kandidat, medan Reinfeldt ansågs representera de mer konservativa ungmoderaterna.

Hamnade i kylan

Året efter skrev Fredrik Reinfeldt boken "Det sovande folket", ett alster som han på senare år inte velat kännas vid. I boken beskriver den dåvarande MUF-ordföranden svenskarna som "mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd". Budskapet var alltså att den generella välfärdspolitiken bör överges.

Efter den borgerliga valförlusten 1994 författade Reinfeldt ytterligare en bok, "Nostalgitrippen", där han gick till angrepp mot den dominante partiledaren Carl Bildt och mot alla "Bildt-kopior" inom partiet.

Redan här kunde man ana den unge moderatens vision om att förändra partiet och dess image. Boken ledde dock till att Fredrik Reinfeldt hamnade i kylan, och det dröjde flera år innan han åter fick en viktig roll inom moderaterna.

När Bo Lundgren tog över som partiledare 1999 började Reinfeldts politiska karriär ta fart igen efter utfrysningen. Han valdes in i riksdagens förtroenderåd och var ordförande i justitieutskottet. Efter valförlusten 2002 blev han gruppledare i riksdagen och ekonomisk talesperson, och 2003 valdes han till ny partiordförande.

En ny identitet

Efter Bo Lundgrens svidande valnederlag var det uppenbart att partiet verkligen behövde en ny image. Bilden av moderaterna som en samling räknenissar, besatta av skattesänkningar och skeptiska till alla former av välfärd, hade etsat sig fast och tycktes svår att förändra.

Men Fredrik Reinfeldt och hans innersta krets lyckades med konststycket att ge partiet en ny identitet - känd under namnet "nya moderaterna". Framgångsfaktorn bestod i förnyelsen inte bara var yta och slogans - som så ofta annars när man försöker förnya ett parti - utan också substans. Reinfeldt hade en berättelse om Sverige som en stor del av väljarkåren kände igen sig i.

Berättelsen handlade om Utanförskapet - ett begrepp som återkom gång på gång under valrörelsen 2006. Socialdemokraterna hade skapat ett samhälle där det inte lönar sig att arbeta och där arbetslösa dumpas i bidragssystem, menade moderaterna. Lösningen kallades för Arbetslinjen, och gick ut på att man genom ekonomiska incitament (jobbskatteavdragen) skulle öka människors motivation att söka sig ut på arbetsmarknaden.

När fler kom i arbete skulle också skatteintäkterna öka och välfärden finansieras på ett mer långsiktigt hållbart sätt; resurser måste ju skapas innan de kan fördelas. De nya moderaterna beskrev sig som Sveriges nya arbetarparti och ansåg sig vara den svenska modellens mest trovärdiga försvarare.

Parallellt med att partiet fick en ny image lyftes också samarbetet med de tre andra borgerliga partierna till en helt ny nivå. Regeringsdugligheten hade varit ett av socialdemokraternas bästa argument mot borgerligheten i årtionden, men när partierna gick samman i Allians för Sverige så hade man plötsligt ett trovärdigt regeringsalternativ.

Göran Perssons motsats

I valrörelsen 2006 var Fredrik Reinfeldt också gynnad av att många väljare hade tröttnat på Göran Persson. Den socialdemokratiske ledaren hade en längre oavbruten regeringsperiod bakom sig än någon annan statsminister sedan Tage Erlander.

Persson framstod som trött och idélös, samtidigt som han hade ett rykte om sig att vara bufflig och auktoritär. Reinfeldts mer ödmjuka och inlyssnande stil uppfattades av många väljare som en välkommen kontrast.

Alliansen vann som bekant valet, men den första tiden på statsministerposten blev väldigt tuff för Fredrik Reinfeldt. Bara några veckor efter valet tvingades två av de nya ministrarna, Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilò, att avgå efter diverse avslöjanden om bland annat obetald tv-avgift och svart arbetskraft.

Regeringen fick snabbt opinionen emot sig, inte enbart för skandalerna utan också för att många väljare tyckte att reformerna var för drastiska. I samband med detta framkom också svagheterna i Reinfeldts ledarskap - han ansågs vara alltför osynlig (till skillnad från föregångaren Persson) och dålig på att kommunicera med väljarna och förklara regeringens reformer.

2008 kom finanskrisen och skapade helt nya förutsättningar för den fortsatta politiken. Paradoxalt nog kan krisen ha gynnat Alliansen, eftersom sittande regeringar ofta gynnas i svåra tider.

Moderaterna åtnjuter sedan länge ett högt förtroende i ekonomiska frågor, och hade dessutom en framgångsrik och starkt profilerad finansminister i Anders Borg. Detta, tillsammans med det faktum att väljarna kände väldigt lågt förtroende för motkandidaten Mona Sahlin, var den huvudsakliga orsaken till att Fredrik Reinfeldt blev återvald 2010.

Ansvarskännande statsman

Någon egen majoritet lyckades Alliansen dock inte få. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för första gången och blev vågmästare. Men Reinfeldt kunde regera vidare; i praktiken stödde sverigedemokraterna mycket av regeringens politik, förutom i invandringsfrågan, där Alliansen valde att ingå en bred uppgörelse med miljöpartiet.

En stor del av Fredrik Reinfeldts åtta år vid makten präglades av den ekonomiska krisen. De flesta bedömare är överens om att Sverige klarade krisen utomordentligt väl, mycket tack vare Reinfeldts och Borgs stränga hushållning av statsfinanserna.

Det allvarliga läget, och regeringens sätt att hantera det, bidrog också till att Fredrik Reinfeldt växte in i statsmannarollen allt mer och fick ett relativt stort förtroende hos väljarna. Någon riktig landsfader blev han dock aldrig, mycket på grund av sin kyliga distans och frånvaro i medierna.

Politiskt kommer Reinfeldt främst att bli ihågkommen för arbetslinjen, krishanteringen, den liberala invandringspolitiken ("öppna era hjärtan") och införandet av vinstdrivna bolag i välfärdssektorn.

Trots krisen har Alliansregeringen på många sätt lyckats förändra vårt land i grunden. Förr var Sverige periodvis ett föregångsland för vänsterpolitiker runt om i världen; idag är det framför allt konservativa och liberala regeringar (exempelvis den brittiska) som vill se och lära av landet i norr.

Delar ledarskapet

När man ser dessa förändringar får man lätt intrycket att Reinfeldt är en ledare av klassiskt snitt - en sådan som pekar med hela handen och som alltid vill stå i händelsernas centrum. I själva verket är det precis tvärt om. Moderaterna har förvisso varit ett i allra högsta grad toppstyrt parti under Reinfeldts ledning, men i praktiken har det hela tiden funnits en "ledningsgrupp" som styr partiet (och landet) tillsammans.

Denna grupp bestod från början av Reinfeldt, Anders Borg, Per Schlingmann, Ulrika Schenström och Sven Otto Littorin. De två sistnämnda tvingades bort i samband med olika skandaler och mediedrev, vilket ska ha tagit Reinfeldt väldigt hårt.

Ingen har väl heller kunnat missa att Fredrik Reinfeldt gärna ger sina ministrar ett stort ansvar och en framträdande roll i media. Möjligen har denna delegering gått till överdrift - ibland har man kunnat undra om ministrar som Anders Borg och Carl Bildt över huvud taget haft någon chef.

Gåtfull sorti

Ödmjukhet och ansvarstagande är två av Reinfeldts största styrkor som ledare. Det många frågar sig är dock var den där ansvarskänslan tog vägen när Alliansen slutligen förlorade regeringsmakten i valet 2014. I ett mycket oklart parlamentariskt läge lämnade han sitt parti utan ledare och smet ut bakvägen. Under eftervalsdebatten har han i stort sett inte varit närvarande alls.

Vad säger det om Fredrik Reinfeldt?

Kanske ville han markera för partiet att det omedelbart måste gå vidare utan honom, det finns ingen tid att förlora.

Kanske ville han ha kontroll över sin egen sorti - att långsamt tyna bort i rollen som tillfällig oppositionsledare är inte riktigt värdigt efter åtta år som statsminister. Det vore ungefär som att Hamlet skulle lomma ut genom huvudentrén tillsammans med publiken när föreställningen är slut. Så gör inte en gammal spexare och amatörskådespelare som Reinfeldt - hellre då försvinna bakom draperiet medan publiken fortfarande sitter i mörkret och håller andan.

Den feta damen har sjungit, ridån har gått ner, lamporna tänds i taket.

Einar Wiman

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill