Gränsland - "Vart är du på väg?"

Ledarskap | BLOGG | NOV 2015

Alexandra Thomas, Move Management: Det är så mycket dimma bakom tallarna på Yasuragi att Silja Line-båtarna tutar ihållande och ödesmättat där de majestätiskt glider fram. Jag skriver Mälaren på en servett och förklarar för italienaren bredvid hur bokstaven ä uttalas. Han tycker att det låter som om jag sjunger och provar själv.

Text: Alexandra Thomas, Move Management

Det är så mycket dimma bakom tallarna på Yasuragi att Silja Line-båtarna tutar ihållande och ödesmättat där de majestätiskt glider fram. Jag skriver Mälaren på en servett och förklarar för italienaren bredvid hur bokstaven ä uttalas. Han tycker att det låter som om jag sjunger och provar själv.

Ikväll ska Guiseppe och hans Isabel lära ut tango till 180 processledare på den internationella världskongressen i facilitering. Vi reflekterar över tangons inslag av ledarskap, kommunikation och inre konflikt i att föra och bli förd. Vad innebär det att ge sig hän och hur kan vi ta med de insikter som dansen väcker till vår profession?

Vi befinner oss i ett lyckligt internationellt sammanhang. Jag har just certifierat mig som professionell facilitator och är den enda svenskan i gruppen. Jag har lärt mig mängder.

Det tutar igen över det kalla vattnet. ”Vart är de på väg?” frågar den kroatiska kvinnan och pekar ut mot dimman där båten förmodligen drar förbi.

”Finland. Vart är du på väg?”

Vi har just sett Anders Hanssons bilder av människor på flykt så frågan är inte lika konstig som den låter. Vi har talat om vår egen inre flykting, personen som på något sätt alltid är på flykt, från sig själv eller andra.

Men bilderna vill inte släppa taget. De visar en situation som är omöjlig att greppa magnituden av. Flickan med njurproblem, som behöver få sitt blod renat dagligen, skriker ut sin smärta eftersom hon inte kunnat få det renat på fyra dagar. Något inom mig har svårt att sitta kvar på stolen. Jag vill också skrika, jag som en gång fick förmånen att överleva tack vare två blodtransfusioner. Jag vill ta bort den här flickans smärta. Jag vill kalla dit alla läkare jag känner.

Det ska inte vara så här, det kan bara inte vara meningen. Vad är det som händer?

Jag får svårt att fungera normalt på flera timmar. Trampar runt och pratar osammanhängande med kollegor som en häst som står och frustar i manegen. Jag måste få göra något. Vi som processledare, kan vi göra något tillsammans? Jag fixar inte det här själv.

Tusentals barn med posttraumatiskt stressyndrom kommer att komma till våra skolor. Hur rustar vi lärarkåren? Psykologerna? Kuratorerna? Rektorerna? Tusentals vuxna som vill lära sig språket och ha en meningsfull sysselsättning - precis som du och jag - hur kan vi organisera oss för att möta och välkomna dem.

Vi söker efter ljusglimtar och hittar något att klamra oss fast vid. Reklambyrån som sökt upp två asylsökande och fått två ambitiösa praktikanter på köpet. Det pensionerade lärarparet i Dalsland som vägrar vänta på att politiker ska agera och som istället går upp till flyktingförläggningen och erbjuder sig att lära ut svenska.

Dofterna i köket som kommer av matlagningen efter lektionerna. Vedhuggningen, de nya mötena, skratten, historierna och den ömsesidiga känslan av att få ge, att få bidra. Ska det vara så svårt? Lär ut svenska direkt och skapa sysselsättning. Varenda psykolog i det här landet vet att sysslolöshet och väntan skapar depression och handlingsförlamning. Vi vet också att det går att göra skillnad snabbt och med få medel.

Anders talar om att vi måste organisera oss för att bryta ner vår egen apatis murar. Vårt eget töcken och upplevelse av att situationen är övermäktig. Tre miljoner människor väntas vara på flykt under de närmaste åren.

De sover vid våra gränser. De bär sina barn på ryggen genom lera och köld.

Den som säger att vi ska förbättra de omständigheter som dessa människor kommer ifrån får till svar en bild av ruiner och en småbarnsfamilj som lever i baksätet på en bil.

Det finns inget att komma tillbaka till. Ingenting alls.

Vi lever i, vare sig vi förnekar det eller inte, en humanitär kris som pågått i flera år.  Vi har lyckats blunda alldeles för länge och står nu orustade och naivt oförberedda. Överrumplade.

I ett möte med en annan konferensdeltagare bestämmer jag mig. Jag kan inte längre bortse från sjukdomarna och kylan. Jag måste kunna se bilden och våga möta den rädda blicken på det barn som hänger på sin pappas axel i natten.

Så jag bestämmer mig för mod. Jag bestämmer mig för en tydlig humanitär inriktning i mitt yrkesliv som psykolog och processledare.

Det får bära eller brista, det här är vad jag står för.

Det här är vad vi alla borde stå för.

Gästskribent

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara blogginlägg
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill