Ingvar Carlsson – lagledaren som förde Sverige in i EU

Christer Isaksson läser Ingvar Carlssons bok Lärdomar: personliga och politiska. "Den passar som kurslitteratur alternativt obligatorisk bredvidläsning för alla framtida svenska ledare."

Ledarskap | ARTIKEL | MAJ 2014

Det är snart val till Europaparlamentet och jag tänker på Ingvar Carlsson, förra statsministern, 1986-1991 och 1994-1996. Ingvar Carlssons slutsats var att Sverige borde bli en av EU:s medlemsstater och han tog på sig ett mycket stort ansvar för att lotsa sitt parti och land in i Gemenskapen. Det var 20 år sedan. Jag ska inte påstå att jag minns alla detaljer eller känner hela hans insats, men jag minns – och stöter ständigt på människor som minns – hur han drog frågan i mål.

Det är min egen analys att han i det närmaste satte sin politiska heder i pant för att få med sig Socialdemokraterna – och att utan den insatsen hade det förmodligen inte blivit något EU för Sverige. I alla fall hade omröstningen1994 blivit mycket jämnare och intåget i EU mer tvekande, rent av svagare.

Det är ingen hemlighet att de socialdemokratiska väljarna var mycket tveksamma. Det hjälpte förmodligen Ingvar Carlsson att han hade vunnit valet tidigare den hösten och att han var statsminister när folkomröstningen ägde rum 13 november 1994. Människor förlitade sig på honom.

52,3 procent av svenskarna sa ja till EU-medlemskap. Ingvar Carlssons insats stavas politiskt ledarskap. Han hade bestämt sig och tog sig för att övertyga sin rörelse om det som han tyckte vara bäst för Sverige.

Nu har Ingvar Carlsson skrivit det som vi ska tro är hans sista bok. Vi får väl se. Hur som helst läser jag Lärdomar: personliga och politiska med andakt. Inte för att hedra Ingvar Carlsson utan för att bokens ton är sådan att den manar till eftertanke.

Boken präglas av statmannens syn på politiskt ledarskap. Jag tolkar boken som ett testamente just inom denna genre. Boken passar som kurslitteratur alternativt obligatorisk bredvidläsning för alla framtida svenska ledare.

Ingvar Carlsson var en politisk ledare utöver det vardagliga. Att han blev partiledare och statsminister talar naturligtvis för det. Jag märker numera att hans ledarskap ständigt omvärderas i vitt skilda kretsar. Jag tycker att det är dags att gå ett steg längre och acceptera honom som en ledare fullt i klass med sina historiskt namnkunniga föregångare – Olof Palme, Tage Erlander, Per Albin Hansson och Hjalmar Branting. Må vara att han inte framhävde sin egen personlighet i samma omfattning som några andra. I det var han mer lik Tage Erlander än Olof Palme.

Ett ledarskapstips i hans egen anda från boken är detta: ”För att bli framgångsrikt måste ett ledarskap vara flexibelt i förhållande till de uppgifter som ska lösas. Hänsyn måste förstås tas till personer som är berörda. Ändå anser jag det möjligt att lägga fast några grundläggande regler för det goda ledarskapet: Du bör lyssna, lära och samtala.

Jag fick se lite av Ingvar Carlssons ledarskap på nära håll under ett drygt år i hans närhet på sjunde våningen i Rosenbad 1987-1988. Kanske var detta hans värsta tid. Mordet på vännen Olof Palme följdes av politisk vilsenhet och en rad affärer. Vi minns Ebbe Carlsson-affären med direkt koppling till mordet på Olof Palme.

Vi var tiotalet relativt unga politiska tjänstemän i gruppen runt statsministern. Hösten 1987 accelererade problemen med spionen Stig Berglings rymning.  Att ett av regeringens statsråd hade gjort en blunder i samband med detta skulle markeras. Frågan var om statsrådet kunde sitta kvar. Det är en svensk regeringsbildares privilegium att inte bara få utse statsråd utan också att få avskeda dem. Nå? Vad tycker ni?

Jag hade varit en vecka på uppdraget i statsrådsberedningen. Trots detta ville Ingvar Carlsson bestämt höra min uppfattning, precis som att han ville höra mina kollegors. Jag tror att frågan lyfte mig och tron på mig själv. Genom att samtala och lyssna skapade Ingvar Carlsson tillit och engagemang kring sitt ledarskap, samtidigt som han lyfte medarbetarna och stärkte enskilda förmågor.

Det är känt att Ingvar Carlsson jobbade för – och han skriver gärna om det - att skapa ökad jämlikhet mellan könen inom politiken och Socialdemokraterna. Det är behagligt att läsa en politisk ledare som kan visa uppskattning inför en konkurrent. Hans beskrivning av relationen till förra moderatledaren Ulf Adelsohn är varm och respektfull. Orden manar till eftertanke.

Men det är en annan sak i Ingvar Carlssons bok som berör mig mer. Det handlar om att våga stå på egna ben och gå en egen väg. När Ingvar Carlsson tvingades ta över efter Olof Palme fattade han omgående beslutet att inte för ett ögonblick försöka kopiera företrädaren.

Det skulle inte lyckas, Olof Palmes stil skulle inte passa Ingvar Carlsson. De hade likartade åsikter i de flesta frågor, men de var olika som personer.

Ingvar Carlsson kom fram till att han måste arbeta utifrån egna förutsättningar. Han kände sig rätt tidigt säker på i vilken riktning han ville gå som statsminister och ledare för Socialdemokraterna. Han ville vara en ledare som delegerade, stimulerade och visade förtroende. Han tänkte behålla initiativet och bereda frågorna i lugn och ro. ”Det finns alltid en risk att något statsråd, påhejad av medarbetarna, tar sig alltför stora friheter. Jag kommer att reagera kraftfullt mot sådana tendenser. Det får inte finnas någon tvekan om att i viktiga frågor är det partiordföranden och statsministern som har det slutliga ordet”, berättar han i boken.

Ingvar Carlsson var en lagledare, inte en jagledare. Med sin gärning motsäger han med kraft att en lagledare skulle vara en mjukis eller mindre spännande än en jagledare.

Ingvar Carlsson var en säker politisk ledare.

Christer Isaksson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill