Kommunpampen blev bufflig landsfader

Göran Persson som statsminister - "goda nerver och kallt stål".

Ledarskap | ARTIKEL | OKT 2014

Göran Persson tycker inte om plakatpolitiker och har aldrig backat för att fatta och genomföra de tuffa besluten. Det var dessa kvaliteter som gjorde honom till finansminister och så småningom statsminister i ett välfärdssverige präglat av 90-talskrisen. Persson uppvisade betydande ledaregenskaper och politisk slughet - men fick också rykte om sig att vara bufflig och dominant.

I standardverket "Svensk politik" av Per T Ohlsson berättas hur socialdemokraternas dåvarande ekonomiske talesperson Allan Larsson ville se Göran Persson som sin efteträdare när han själv skulle sluta 1993. Persson hade som skolminister i Ingvar Carlssons regering drivit igenom en kontroversiell kommunalisering av skolan, och Larsson insåg att den som efteträdde honom behövde ha "goda nerver och kallt stål". Göran Persson, den tidigare kommunpampen i Katrineholm, blev därför ekonomisk talesperson och sedermera finansminister efter valsegern 1994.

Blir statsminister

När en efteträdare till Ingvar Carlsson skulle utses var Persson inte partiets förstahandsval. Men sedan Mona Sahlin och ett par andra kandidater fallit ifrån blev Vingåkersonen en allt hetare kandidat till uppdraget som partiledare och statsminister. Utåt tackade han mycket bestämt nej till jobbet. Det var naturligtvis bara ett spel, och i mitten av mars 1996 tog han över som socialdemokratisk partiordförande och regeringschef.

Den nye statsministern ville ge partiet och landet en nystart, och gjorde därför vissa omdaningar i regeringen. Socialdemokraterna är ett parti som ofta står och väger mellan olika positioner i den politiska debatten. Göran Perssons sätt att försöka göra detta till en fördel och samtidigt hålla ihop partiet säger en hel del om hans ledarstil. I dokumentärserien "Ordförande Persson" av Erik Fichtelius berättar den dåvarande statsministern hur han resonerar när han tillsätter de olika ministerposterna: "Du måste hitta en person som förväntas göra motsatsen. Kärnkraftsanhängaren Anders Sundström kommer att avveckla kärnkraften. Naturligtvis!"

Kommunpamp i stora världen

Både som finansminister och som statsminister gjorde sig Göran Persson känd för sin budgetsanering och sina besparingsprogram, som genomfördes i samarbete med centerpartiet och i konflikt med LO. Han myntade uttrycket "den som är satt i skuld är icke fri" - vilket också är titeln på Perssons bok om budgetsaneringen - och tog på sig rollen som ansvarskännande statsman, alltid redo att fatta impopulära beslut.

Nedskärningspolitiken fick dock konsekvenser för opinionsläget. Valet 1998 blev en katastrof för socialdemokraterna, som tappade nästan nio procentenheter jämfört med föregående val. Persson lyckades dock sitta kvar som regeringschef efter en uppgörelse med vänsterpartiet och miljöpartiet.
De kommande fyra åren hade han sin glansperiod som statsminister. Han dansade med kossan Doris i Bolibompa och började allt mer likna en landsfader (även om själva dansframträdandet förstås hånades).

Under första halvåret 2001 var Sverige EU:s ordförandeland, och Göran Persson stod på toppen av sin politiska karriär. Hans ordförandeskap har beskrivits som framgångsrikt, inte minst för att det ledde fram till EU:s stora östutvidgning. Både Frankrikes president Jacques Chirac och Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder var mycket skeptiska till utvidgningen.

Per T Ohlsson skriver i "Svensk politik" att Persson charmade Chirac genom att berömma denne för Frankrikes ordförandeskap, som andra hade bedömt som katastrofalt. Han fick på så vis en vän i Chirac, som i sin tur kunde påverka Schröder. "Det var slugt och skickligt. Persson tog sina erfarenheter från den lilla kommunalpolitiska världen, där gränsen mellan personligt och politiskt kan vara diffus, och lyfte den till den stora", skriver Ohlsson. "Frågan är om någon svensk statsminister har utövat ett så konkret inflytande över en internationellt historisk process som Göran Persson när det gällde EU:s östutvidgning".

Stora motgångar

I valet 2002 ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd, samtidigt som Bo Lundgrens moderater gjorde ett katastrofval. Persson lyckades än en gång bilda en minoritetsregering med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet, trots att de sistnämnda var missnöjda och faktiskt försökte göra upp med centern, folkpartiet och kristdemokraterna om att bilda en mittenregering (centern hoppade av).

Men Göran Perssons sista mandatperiod som statsminister blev till stora delar en mardröm. Persson, som under lång tid varit väldigt kluven till ett svenskt EMU-medlemskap, skulle nu bli Ja-sidans största dragplåster i folkomröstningen 2003 - utan att ens ha hela sitt parti i ryggen. Flera ledande socialdemokrater kampanjade för nej-sidan, däribland näringsminister Leif Pagrotsky. Detta gjorde Persson ursinnig, ändå lät han Pagrotsky sitta kvar i regeringen.

Ett par dagar före folkomröstningen mördades Sveriges utrikesminister Anna Lindh på NK i Stockholm. Trots tragedin valde man att genomföra folkomröstningen, som resulterade i en klar nej-seger (55.9 procent röstade nej till EMU-medlemskap).

Kanske var det så att denna period tog knäcken på Göran Persson. När Anna Lindh mördades förlorade han en omtyckt och kompetent kollega, men också en närmast självklar efterträdare på partiledar- och statsministerposten. Persson började bli trött och ville dra sig tillbaka - men kände att det inte fanns någon som kunde ta över ordförandeklubban.

Buffel-Persson

Med åren förvandlades landsfadern till "buffel-Persson". Statsministern kritiserades allt mer för sina härskartekniker och för sitt sätt att behandla såväl partikollegor som motståndare - inte minst kvinnliga.

Denna bild bekräftas delvis i dokumentärserien "Ordförande Persson", som består av intervjuer som statsministern gav i hemlighet under hela sin regeringsperiod. Där uttalar sig Persson ilsket, elakt eller nedlåtande om en rad partikollegor och motståndare, bland andra Mona Sahlin, Margareta Winberg, Margot Wallström, Gudrun Schyman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

Tsunamikatastrofen blev ännu en stor motgång för den socialdemokratiska regeringen, vars dåliga krishantering av många sågs som ännu ett exempel på partiets maktfullkomliga arrogans.

Perssons image hade också tagit stryk av att han och nya hustrun Anitra Sten hade köpt en stor herrgård i Södermanland, vilket ansågs vara olämpligt för en arbetarledare. Kommunpampen från Katrineholm hade blivit en rikspamp.

Historiens dom

I valet 2006 stod de borgerliga mer enade än någonsin i den nybildade Alliansen, och Göran Persson orkade aldrig ladda om och gå till motoffensiv mot Fredrik Reinfeldts "nya" moderater. Socialdemokraterna förlorade valet den 17 september, och på valnatten såg Persson nästan lättad ut när han meddelade sin avgång inför partivännerna.

Frågan är hur historien kommer att döma Perssons tid som statsminister. Det har spekulerats i att utvärderingen av Fredrik Reinfeldts mer tillbakadragna (och möjligen svagare) ledarskap på sikt kan leda till att Göran Perssons dominanta stil får ett mer positivt omdöme av historieskrivarna än förväntat.

Goda nerver, kallt stål. Kanske är det just vad Sverige skulle behöva i dessa tider av nationell och global osäkerhet?
 

Einar Wiman

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill