Korta köer är bara trevliga för stunden

"Aldrig tidigare har jag så tydligt som denna sommar under min resa mitt i Europa - från det franska kökets nollpunkt i söder till toppen i Bourgogne och Champagne - upplevt en ekonomi i stillastående, för att inte säga på väg utför".

Ledarskap | ARTIKEL | AUG 2012

Klockan 13.00 lördagen den 4 augusti i år var den stillastående bilkön i den franska semestertrafiken 765 kilometer enligt Centre national d´informations routières (CNIR). Situationen var bitvis förfärlig för förare och passagerare i värmen i söder, även om kön är lätt att förutse och återkommer samma helg varje år. 2011 var kön 793 kilometer lång. 2009 var den 866 kilometer.

Visserligen har fransk trafikinformation varit framgångsrik under senare år och fått en del att välja andra färdmedel än bilen och/eller att undvika värsta rusningstrafiken, men detta är ändå inte huvudskälet till de minskade köerna.

Förklaringen är snarare den europeiska krisen. Denna sommar har 42 procent av fransmännen angett att de inte har råd med semester. När också internationella turister sviker världens största turistland minskar naturligtvis köerna.

En del av sommaren 2012 ägnade jag åt research för att samla vardagsbilder av den europeiska ekonomiska krisen, den som vanliga medborgare, anställda och företagare lever med. Låt mig förmedla några från den mest kända franska basnäringen – restauranglivet.

På ett etablerat café ett stenkast från medelhavskusten i Langeudoc, långt från tjusiga Rivieran och farligt nära Spanien, berättade en sedan länge bekant servitris om förändringarna. Något liknande 2012 har hon aldrig upplevt. Visserligen minskade trycket redan 2011, men nu: En kopp kaffe för två, en läsk för tre barn, baguette och vatten till lunch på allmänningen eller parkbänken. Samma familjer åt stora luncher hos henne för några år sedan. Dessutom, säger hon med bestörtning, är folk otrevliga, aggressiva och desperata. De vill ha semester, men har egentligen inte råd.

Hon uppskattar nedgången i antal personer och intäkter till 25 procent.
Senare samma dag besöker jag en hotellägare som jag känner väl. Jag råkar komma när han och hans hustru inte har särskilt mycket att göra, en handfull rum att städa från natten innan och inte fler än två gäster till middagen. För att fylla upp restaurangen bjuds jag och min hustru in. Han säger att nedgången är 25 procent. Han vågar inte sia om september eller hösten, men hoppas på arbetare och experter från olika delar av Frankrike för tillfälliga jobb i söder. Denna kväll träffar jag en man som bott på hotellet sedan oktober 2011, trots att han bara skulle ha stannat en vecka. Som Frankrikes enda expert på en ugn vid den lokala fabriken är han livsnödvändig för fabriken - och hotellet.

Jag åker norrut mot Cahors där jag byter miljö, mat och stil. Lokal husmanskost mot trendiga skapelser med stjärna i Guide Michelin. Hit kommer människor för att bo och äta på det prisbelönta hotellet, något annat har inte byn att erbjuda.                     

Efter avsmakning av det yppersta från det organiska franska köket blir jag sittande med skaparen själv under bar himmel och han får mig snabbt att inse att maten är enda lyxen hos honom. Pappan, som en gång startade det lilla hotellet, sitter bakom min rygg med några kompisar och vinflaskor. Några timmar senare ska han upp för att städa hotellet och krogen, rengöra poolen, hämta och köra gäster. Mamma går upp med honom för att ordna frukost, sköta administration och ekonomi. Det äldre paret bor i ett par av hotellets rum. Pappan bryter plötsligt in i vårt samtal och säger att detta blev hans liv, han gav upp allt annat när han startade hotell på franska landsbygden. Det är en livsstil, hummar han. Jag tolkar honom lite annorlunda: Nu är han fast.
Sonen sköter köket med minimal stab och delvis ovana praktikanter från traktens köksskolor. Jag undrar om han klarar fem år till, men han vill inte sia om framtiden, han kan inte förutse ett år. Han säger att Frankrikes problem och höga kostnadsläge har med politiken att göra: för tidig pensionsålder, för kort arbetsvecka inom offentlig verksamhet osv. Året har varit tufft: Minskning med 25 procent.

Vi spänner bågen med ytterligare en dagsfärd norrut till Champagne. Byn, hotellet och trädgården är något större och serveringen och presentationen av maten något proffsigare än i Cahors, men jag vet inte om det smakar bättre.

Två tyska äldre par anländer. Ett belgiskt par nickar mot oss och när vi är framme vid desserten kommer ett ungt nygift par. Sist anländer fyra dynamiska parisare, som dricker champagne, tar av sig tröjor vid bordet, diskuterar rödvin och mat som vore de hämtade ur en feel good-film med Tom Hanks och Meg Ryan. Fler är vi inte.

Det är uppenbart att ingen runt borden är märkbart drabbad av den europeiska ekonomiska krisen - ännu.

Jag skjuter på mitt ärende till frukosten. Eftersom jag är uppe först får jag en pratstund med hotellets värdinna. Nej, först vill hon inte medge att verksamheten haltar, men med lite hjälp börjar hon prata: De två enkla bistroerna i byn går bra, folk äter numera baguette och ost både till lunch och middag och - franska restauranger med höga ambitioner kan nog också drabbas av krisen.  

Grekland, Spanien, Italien … Krisens väg mot Frankrike. Aldrig tidigare har jag så tydligt som denna sommar under min resa mitt i Europa - från det franska kökets nollpunkt i söder till toppen i Bourgogne och Champagne - upplevt en ekonomi i stillastående, för att inte säga på väg utför.

Kortare köer är bara trevliga vid stundens väntande. Just nu behöver Europa mer än något annat stark efterfrågan och långa köer.

Hur ska det gå till?

Den frågan måste det politiska etablissemanget besvara. Vi köar gärna en stund för att få svaret.

Christer Isaksson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill