Mötet är relationens näring

"Pratar vi inte med varandra så pratar vi med oss själva. Märkligt att vi ändå inte har blivit bättre. Kanske skulle vi fantisera mindre och fråga mer?"

Ledarskap | ARTIKEL | FEB 2013

Jag fick frågan: ”Hur är allt?”. ”Super”, svarade jag, ”det känns väldigt bra”. Samtidigt som jag sa det, insåg jag, att riktigt så bra var det inte. Jag hade en relation som faktiskt inte var så bra som jag önskade att den skulle vara. En betydelsefull relation som var viktig för mig. Känslan av att det var något som inte kändes riktigt bra – någon form av olust – dröjde sig kvar i magen. Efterföljande dagar ägnade jag en del tankar kring relationen med, låt mig här kalla personen, Rut och funderade på hur jag skulle förhålla mig.

Jag tänkte tillbaka på olika situationer och funderade på vad Rut hade haft för syfte med sitt agerande. Varför hade hon uttryckt sig som hon hade gjort? Varför gjorde hon som hon gjorde, när jag hade bett henne om något annat? Ville hon mig inte väl? Vad hade hon egentligen för agenda?

Fantasin skenade iväg och ju mer jag tänkte på det hela, ju mer olustig kände jag mig. Nej, tänkte jag sedan. Jag behöver prata med henne. Men vad ska jag säga? Tänk om jag förstorar något och gör det etter värre? Tänk om det landar fel eller att jag bara bemöts av försvar? Kanske bättre att låta det bero! Men, hur ska jag i så fall hantera frågan? Jag ville ju kunna säga att ”det känns väldigt bra” och verkligen känna så också. Jag resonerade fram och tillbaka med mig själv och kom fram till att det enda rätta gentemot både mig och Rut var att berätta vad jag känner och vad jag önskar.

Jag tog tjuren vid hornen och bad Rut om ett samtal. Jag gick rak på sak och berättade vad jag hade på hjärtat. Samtalet blev inledningsvis lite trevande och vi höll på att avsluta flera gånger, men av någon anledning så lät jag tystnaden få sitt utrymme och samtalet fortsatte. Ju längre vi satt, desto mer började olustkänslan tyna bort.

När vi väl ansåg oss klara så kände jag ett lugn som omfamnade både mig och min relation med Rut. Jag var glad över att jag hade haft modet att prata med henne. 

Var allt då bra mellan oss? Ja, för stunden kändes det verkligen så och nuet är ju det enda vi egentligen har att förhålla oss till. Vi hade mötts i samtalet, lyssnat till varandra och pratat om hur vi vill ha det. 

Det hela fick mig återigen att reflektera över det här med kommunikation och relationer. Det är ju det livet handlar om. Vi kommunicerar mer eller mindre hela tiden. Pratar vi inte med varandra så pratar vi med oss själva. Märkligt att vi ändå inte har blivit bättre. Kanske skulle vi fantisera mindre och fråga mer? Kanske skulle vi prata mer från hjärtat och lyssna mer till andras hjärtan? Kanske skulle vi bli bättre på att uppmärksamma vad som gör att kommunikationen fungerar och får relationerna att utvecklas? Kanske skulle vi ta oss mer tid till att verkligen mötas?

Kanske skulle vi se på våra relationer som blommor? Blommor som behöver näring och omvårdnad för att slå ut. Är då inte dialogen och närvaron i mötet den näring vi så innerligt behöver för att förstå varandra och utveckla den tillit vi så väl vill uppleva?

Ewa Braf

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill