Sverige behöver visioner

Christer Isaksson: ”Vart är vi på väg nu, 2014? Jag ser inga bilder framför mig. Jag hör inga ord och berättelser. Beror det på att det 2014 är omöjligt att se framåt?”

Ledarskap | ARTIKEL | OKT 2014

Jag funderar ofta på betydelsen av visioner och tydliga mål i politiken och kopplingen till den faktiska utvecklingen i ett land eller samhälle. Min slutsats är enkel utan att vara vetenskaplig: Jag är övertygad om att berättelser om framtiden och tydliga mål måste höra till politikens vardag. Vi medborgare vill helt enkelt veta vart vi är på väg.

Inte sällan bottnar mina exempel i den välfärdsoptimism som retoriken skapade under 1960-talet. På den tiden kändes det mesta bra, samhället gick framåt, tillväxten ökade och välfärden kom snabbt att omfatta allt fler. Sverige hade ett tydligt mål och bakom krönet skymtade ett nytt spännande samhälle.

I ett anförande vid Skolveckan 2 maj 1964 sammanfattade tidens retoriska och politiska stjärnskott Olof Palme drömmen om framtiden som likvärdig utbildning för alla och hög kvalitet i hela utbildningssystemet. Med mer utbildning skulle alla få det bättre, det gamla klassamhället skulle slås sönder och framtiden skapas. Så skulle den lilla nationen ta för sig i världen, så skulle det moderna Sverige växa fram.

Bilden av framtiden var hisnande. 1950 hade 74 procent av tonårspojkarna förvärvsarbetat, 1960 hade antalet redan sjunkit till 53 procent. 1970, lovade Olof Palme, skulle högst 31 procent av tonårspojkarna arbeta, resten skulle studera.

Längre fram vågade ingen blicka. Man blev helt enkelt yr av för stora möjligheter.

Framtida rikedomar var nu inget som förutsättningslöst skulle tilldelas svenska folket. Notera vad Palme sa: Landet behövde kunskap för att hävda sig. Samhället krävde ansvar och hårt arbete av fler. Det var så vi skulle få det bättre. Det handlade om givande och tagande. Förmåner skulle bytas mot ansvar.

Svaret kom omedelbart. 1964 var utbildningssystemet statens absolut tyngsta utgiftspost. Utbildning blev legitim konsumtion och tillströmningen spräckte alla prognoser. Istället för planerade 18 000 studenter vid högskolor och universitet 1964 blev det nästan 25 000. Människors längtan efter kunskap och utveckling var större än Olof Palme kunnat föreställa sig.

Samhällsmålen var i stort sett gemensamma för de fem riksdagspartierna vid den här tiden, även om Sverige 1964 hade styrts av Socialdemokraterna i 32 år. I det partiets skrift Resultat och reformer, skriven av Tage Erlander, Olof Palme och Ernst Michanek, förfinades visionen om Sverige som det ideala samhället. Mycket skulle vara gratis: läkarvård, tandvård, hälsokontroller, ympning mot smittkoppor och andra smittosamma sjukdomar, förskola, fritids och vuxenutbildning. Annat skulle bli bättre: mer personal till sjukvården, bättre stöd till gamla och sjuka, 40 timmars arbetsvecka, full sysselsättning, nya bostäder, mer forskning, samhällsstöd till företag och så vidare. Inte minst skulle BNP-tillväxten vara rekordhög.

Författarnas tanke var ökad trygghet för alla genom offentligt styrd välfärd. Samhället – läs politikerna - skulle vara med på alla områden. Det var så det starka samhället skulle byggas.

Parallellt kom de första varningarna om sprickor i välfärdens fasad och om att miljö och människor var i fara. Det kom böcker och miljölarm om industrialismens negativa inverkan, till exempel genom rovdrift och utsläpp av skadliga produkter, samtidigt som forskare varnade för att människor i välfärdsländer överutnyttjade jordens ändliga resurser och naturen. Läkare varnade för miljöproblem orsakade av privatbilismen, att luften var sämre och att andningsproblem, skador och sjukdomar på luftvägarna hade ökat under efterkrigstiden. Också detta blev med tiden innehållet i både politik och visioner.

Även socialminister Sven Asplings påpekande att Sverige höll på att bli en nation av åldringar fick plats i framtidsbilden: 1970 skulle Sverige bebos av mer än en miljon folkpensionärer. Att medborgarna levde länge var visserligen ett tecken på ökad välfärd, men med fler gamla behövdes fler människor i arbete. Alla underströk samma sak: Nu öppnades på allvar arbetsmarknaden för kvinnorna – alla kvinnor.

Vi talade inte om globalisering, men väl om internationalisering. Tidningar skrev att världen var i färd med att öppna sig, bli rättvisare, fredligare och trivsammare i takt med att minnet av andra världskriget började blekna.

1964 var det inte bara retorik, känslan var faktiskt att vi svenskar styrde mot ett nytt samhälle. Politikerna beskrev framtiden och vi såg den som en lång motorväg som tog med oss utan risk, rädsla eller hinder. Allt var möjligt. Att vi möjligen borde ha blivit skrämda av att vi inte kunde se eller ana vägs ände förstod vi inte/ville vi inte förstå så tidigt. (Till exempel kostnaderna för det utopiska samhället!)

50 år har förflutit sedan 1964. Under den tiden har Sverige varit ett framstående land vad gäller välstånd, välfärd och hyggliga villkor. Det var precis det vi var ute efter 1964.

Retoriken under 1950- och 1960-talet påverkade den framtida samhällsutvecklingen i lika hög grad som att utvecklingen påverkade politikernas ord och betoningar. Samstämmighet och tydliga gemensamma mål från höger och vänster understödde människors vilja till ansträngning och utveckling.

Det är 50 år sedan 1964.

Vart är vi på väg nu, 2014?

Jag ser inga bilder framför mig. Jag hör inga ord och berättelser.
Beror det på att det 2014 är omöjligt att se framåt?
Eller att jag förlorat förmågan att se och höra berättelserna?
Beror det på att politikerna inte kan förklara eller vill berätta om framtiden?
Eller på att vi har förlorat tron på politikerna?

Jag känner mig övertygad om att Sverige och svenskarna behöver bilder av vägen framåt och vart vi är på väg. Vi behöver – inte bara en utan flera - visioner.

Christer Isaksson

Krönikör

  • Följ skribent

Christer Isaksson är journalist och författare med politik, politiskt ledarskap, utbildning och samhällsutveckling som specialitet. Han har medverkat i de flesta större medier som medarbetare eller med återkommande analyser och kommentarer. Christer har skrivit ett 15-tal böcker och medverkat i lika många som redaktör och skribent. 2010 kom boken Den nya vänstern och våren 2011 var han redaktör för boken Kommunaliseringen av skolan. 2012 kom hans bok om de olympiska spelen i Stockholm 1912.

Kontakt: christer.isaksson@motivation.se

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Christer Isaksson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill