Du har hört förklaringen förut. Kanske kan du till och med ämnet bättre än personen som berättar. Ändå fortsätter du att lyssna medan du tänker: Ska jag avbryta och berätta att jag redan vet, kan eller har hört allt det här förut? Tankarna kommer blixtsnabbt: Det där vet jag redan. Varför förklarar du det för mig? Tror personen verkligen att jag inte förstår? Du väljer kanske att vara tyst, men inombords växer irritationen över att den andre inte stämmer av eller frågar om du ens är intresserad av det som berättas. Ibland handlar irritationen inte ens om informationen. Den handlar om känslan bakom som att bli underskattad, tillrättavisad eller placerad i rollen som den som inte förstår. Det är också därför en till synes oskyldig förklaring ibland kan väcka en förvånansvärt stark reaktion hos oss.
Vad är det egentligen vi reagerar på?
Vi människor vill gärna bli sedda som kompetenta. På jobbet kanske särskilt mycket. Vi har erfarenheter, kunskaper och färdigheter som vi byggt upp under många år, och en del av vår självbild är knuten till det vi kan.
När någon då börjar förklara något för oss som vi redan behärskar kan det kännas som om personen inte ser den kompetensen. Men är det verkligen det som händer? Det vet vi oftast inte. Vi tolkar inte bara det människor säger. Vi tolkar också varför vi tror att de säger det och den tolkningen sker ofta snabbt.
Han tror inte att jag förstår.
Hon försöker visa att hon kan mer än jag.
Varför måste han alltid förklara allt för mig?
På några sekunder kan vi ha skapat en berättelse om den andra människans avsikter utan att egentligen veta om den stämmer.
Innan vi drar slutsatsen
Det är här vi kan öva på att snälltolka.
Att snälltolka betyder inte att vara naiv eller att låtsas att allt känns bra. Det betyder att ge den andra personen en rimlig och generös tolkning innan vi drar den hårdaste slutsatsen.
Vad som ligger bakom att den andre gör som den gör vet vi antagligen inte. Kanske försöker personen bara bidra eller är engagerad och vill dela något som känns viktigt. Kanske är personen nervös och fyller tystnaden eller kanske vet den andre helt enkelt inte vad vi redan vet.
Och ibland berättar människor saker vi redan känner till för att skapa kontakt, inte för att undervisa. Tänk på alla samtal där vi själva har berättat något utan att först kontrollera exakt vad den andre redan känner till. Förmodligen gjorde vi det inte för att framstå som överlägsna. Vi ville berätta något, skapa ett sammanhang eller dela en tanke.
Kanske kan vi ibland ge andra människor samma generösa tolkningsutrymme.
Att inte behöva visa vad vi kan
Det är lätt att uppleva att vår kompetens ifrågasätts när någon förklarar något för oss. Men att någon annan pratar om ett ämne vi behärskar betyder inte automatiskt att personen ser ner på oss.
Vi behöver inte försvara vår kompetens varje gång någon säger något vi redan vet. Vi kan tänka: Det här kan jag redan, men jag behöver inte bevisa det just nu.
Det är en form av självtrygghet att kunna låta någon prata färdigt utan att omedelbart avbryta, rätta eller visa att man redan har förstått. Det betyder inte att vi gör oss mindre eller låtsas vara okunniga. Det betyder bara att vi inte behöver göra varje samtal till en bekräftelse på vår egen kompetens.
Relationen kan ibland vara viktigare än att visa vem som vet mest.
När chefen redan vet
I arbetslivet får detta ytterligare en dimension. Tänk dig en medarbetare som kommer till sin chef och börjar berätta om ett problem. Redan efter de första meningarna tycker sig chefen förstå vad det handlar om.
Det där känner jag redan till.
Chefen kanske avbryter, ger sin förklaring och går direkt på lösningen. Det går fort och känns effektivt. Men vad var det medarbetaren egentligen tänkte berätta? Kanske var det som chefen redan visste bara inledningen. Kanske fanns där en erfarenhet, en oro, en invändning eller en idé som aldrig hann uttalas.
En ledare som alltför snabbt signalerar ”det där vet jag redan” riskerar därför inte bara att avbryta information som redan är känd. Ledaren kan också stänga dörren för det som ännu inte är känt. Och om det händer tillräckligt ofta lär sig människor något. Inte nödvändigtvis att chefen är otrevlig, utan att det kanske inte är någon större idé att berätta.
Det är då en liten vardagsvana kan börja få större konsekvenser. För vad händer med en arbetsplats när människor gradvis börjar filtrera vad de säger till sin chef?
Nyfikenheten kan förändra samtalet
Ett alternativ är att stanna kvar lite längre i det vi redan känner till. Inte för att vi behöver höra samma information ännu en gång, utan för att vi kan vara nyfikna på vad som kommer efter.
Hur tänker du kring det?
Vad är det som gör att du tar upp det just nu?
Är det något särskilt du tycker att vi behöver uppmärksamma?
Då förändras samtalet. Fokus flyttas från frågan om vem som vet vad till frågan om vad den andre försöker förmedla. Det är en liten skillnad i sättet att lyssna, men den kan göra stor skillnad för den som försöker bli hörd.
Att snälltolka betyder inte att acceptera allt
Det betyder förstås inte att vi ska stå ut med allt. Om någon konsekvent förklarar sådant vi redan kan, använder information för att förminska oss eller aldrig släpper fram oss i samtalet, då kan vi behöva sätta en gräns.
Vi kan exempelvis säga:
”Det där känner jag igen sedan tidigare. Jag vill gärna höra hur du ser på det och vad du själv har tänkt kring det.”
Eller:
”Jag har ganska bra koll på grunderna, så berätta gärna mer om hur du resonerar eller vad som känns viktigast för dig.”
Då markerar vi vår kunskap utan att göra den andra liten.
Snälltolkning innebär alltså inte att vi alltid ska vara tysta. Ibland behöver vi avbryta. Ibland behöver vi korrigera ett missförstånd. Och ibland behöver vi tydligt säga ifrån när någon faktiskt behandlar oss på ett sätt som inte känns respektfullt.
Skillnaden ligger kanske i att vi inte behöver börja där.
En liten paus kan göra stor skillnad
Att orka snälltolka kräver energi. Därför kommer vi inte alltid att lyckas. Ibland är vi trötta, stressade eller redan fulla av intryck. Då kan även en välmenad förklaring kännas som ännu en sak vi måste hantera. Men kanske kan vi öva på att pausa en sekund innan vi reagerar och fråga oss själva:
Vet jag verkligen att personen försöker förminska mig?
Finns det någon annan möjlig förklaring?
Vad händer om jag lyssnar klart?
Den där lilla pausen kan skapa ett mellanrum mellan vår första reaktion och det vi faktiskt väljer att göra. Och ibland är det allt som behövs för att samtalet ska ta en annan riktning.
Att lyssna på något vi redan vet kan vara en liten vardaglig övning i generositet. Vi behöver inte alltid lära oss något nytt av samtalet. Kanske räcker det ibland att den andra personen får känna sig hörd.
Och kanske är det just där snälltolkningen börjar, i insikten om att ett samtal inte alltid handlar om vem som vet mest, utan ibland bara om att försöka förstå varandra lite bättre.
För om du alltid svarar:
– Det där vet jag redan.
Då kanske människor till slut slutar berätta saker för dig.
Eftersom du redan vet allt.
