Som ledare vet vi hur viktigt det är att skapa engagemang, delaktighet och ansvarstagande. Vi gör det genom gemensamma visioner, värderingar och förväntningar. För vi vet att människor som förstår vart vi är på väg och känner att de kan påverka också blir mer motiverade att bidra. Men vad händer med den kunskapen när vi kommer hem? När vi kliver in i hallen bland slängda kläder och skor. När vi för tredje gången påminner om väskan som ingen plockat ur. När diskmaskinen inte är tömd och tvättkorgen svämmar över. Vi som under arbetsdagen har lyssnat, involverat och motiverat tar plötsligt till ordergivning och tjat. Med dem vi älskar mest. Jag var där. Efter många år i ledande roller på Volvo insåg jag att även om jag var en hyfsad ledare på jobbet, glömde jag mycket av det jag visste om ledarskap när jag kom hem. Jag förväntade mig samarbete och ansvarstagande, men hade jag verkligen skapat förutsättningar för det? Svaret var nej.

När ledarskapet möter vardagen

Varför var jag så medveten om mitt sätt att leda på jobbet, men inte hemma?

Kanske för att vi i arbetslivet har lärt oss att ledarskap kräver eftertanke och medvetna val, medan vi hemma oftare reagerar spontant, styrda av känslor, invanda mönster och förväntningar som aldrig riktigt uttalats.

Kanske anstränger vi oss också mer för att vara lyhörda i vår yrkesroll, medan vi i våra närmaste relationer ibland tar förståelse och samarbete för givna.

Men borde inte vår förmåga att lyssna och skapa delaktighet vara minst lika viktig där?

Den insikten fick mig att granska mitt eget beteende. Och då väcktes en större fråga:

Hur medvetna är vi egentligen om hur våra egna beteenden formar den kultur vi lever i – både på jobbet och hemma?

Ta tillvara på allas bidrag

I näringslivet talar vi ofta om vikten av starka kulturer, fina ord som vi ska leva upp till. Men hur skapar vi kultur i praktiken?

Hemma blev det så tydligt för mig.

Hur ville vi egentligen ha det tillsammans? Vilka förväntningar hade vi på varandra? Vad betydde ansvar, omtanke och samarbete i vår vardag?

I min familj hade vi inte ställt de frågorna till varandra. Inte konstigt att det skavde ibland.

Jag började att ta med några av de ledarskapsprinciper jag använde på jobbet hem till köksbordet.

Tillsammans med mina två pojkar, då fem och sju år gamla, började jag prata om hur vi ville ha det tillsammans. Vi formulerade gemensamma värderingar och spelregler.

Det blev början på ett arbetssätt som vi sedan har använt och utvecklat under 15 år och som ligger till grund för konceptet och boken Kitchen Table Management.

Inte för att göra familjen till ett företag, utan för att bli bättre på att vara en familj.

Det är förstås skillnad mellan att leda medarbetare och att vara förälder. Roller, relationer och ansvar ser olika ut. Men det finns också något grundläggande mänskligt som förenar sammanhangen.

Vi är individer med olika personligheter, erfarenheter och behov. Vi påverkar varandra, behöver samarbeta och vill känna oss delaktiga och betydelsefulla.

Och oavsett sammanhang formas våra relationer av hur vi faktiskt beter oss mot varandra.

Värderingar måste översättas till beteenden

Kvalitet. Ansvar. Öppenhet.

Fina ord, men vad betyder de egentligen en vanlig tisdag i november?

Det räcker inte att formulera värderingar och sätta upp dem på en vägg. För att de ska få verklig betydelse behöver vi tillsammans förstå hur de ska märkas i vardagen.

Vad innebär kvalitet när vi är stressade? Hur tar vi ansvar när något går fel? Hur märks öppenhet när något obekvämt framförs?

För det är först när värderingarna omsätts i konkreta handlingar som de formar vår kultur.

Kultur är inte våra värdeord. Kultur är de beteenden vi upprepar.

Och kultur skapas alltid, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Delaktighet skapar ansvarstagande

Det är stor skillnad mellan att få en instruktion och att själv få vara med och formulera hur något ska fungera.

En chef kan tala om för medarbetarna hur de ska agera. Men chefen kan också välja att samla gruppen kring frågan:

Vilka beteenden behöver vi för att lyckas tillsammans?

På samma sätt kan en förälder upprepa vad barnen ska göra eller välja att bjuda in dem till ett samtal om hur familjens vardag ska fungera.

Delaktighet betyder inte att ledaren abdikerar från sitt ansvar. Tvärtom kräver det ett medvetet ledarskap att skapa förutsättningar för samtal, tydlighet och gemensamma överenskommelser.

När människor får vara med och påverka ökar möjligheten att de också förstår och tar ansvar för det man kommit överens om.

Det gäller både på jobbet och hemma.

Men delaktighet handlar inte om att få andra att göra det vi själva tycker. Det handlar också om att vara beredd att lyssna och ompröva sina egna uppfattningar.

Och det kan vara betydligt svårare än vi tror.

Återkoppling som utvecklar i stället för att skuldbelägga

Någon missar en deadline. Någon annan lämnar återigen sina saker på golvet.

Irritationen stiger och till slut kommer kommentaren med lite mer skärpa än vi hade tänkt oss.

Känner du igen dig?

När vi har gemensamma överenskommelser att utgå från blir återkopplingen mindre beroende av dagens humör.

I stället för att reagera med irritation kan vi återvända till det vi tillsammans har kommit överens om.

Hur gick det? Vad fungerade? Vad behöver vi förändra för att det ska bli bättre nästa gång?

Det blir lättare att prata om beteenden utan att fastna i personliga anklagelser.

Återkoppling blir då ett sätt att hjälpa varandra att utvecklas och hålla den önskade kulturen levande, snarare än ett sätt att kontrollera eller kritisera.

Men det förutsätter också att vi är beredda att lyssna på hur vårt eget beteende uppfattas.

När jag själv behövde förändra mitt beteende

En av våra gemensamma spelregler hemma handlade om att skolarbetet skulle stöttas kontinuerligt.

Men när jag knackade på för att förhöra läxan möttes jag ofta av suckar och stön.

Jag blev den där tjatiga, gnälliga mamman som vår överenskommelse egentligen skulle hjälpa oss att undvika.

Till slut sa jag att vi borde ta bort punkten, eftersom vi inte längre verkade vara överens om den.

Min son blev tyst.

Sedan sa han:

”Du har rätt mamma. När jag hör dina steg utanför dörren får jag panik. Men snälla, vi kan inte ta bort den, för jag kommer aldrig klara skolan utan din hjälp.”

Jag svarade:

”Okej. Jag stöttar dig gärna, men jag vill inte bli bemött på samma sätt igen.”

Det har jag inte blivit.

Samtalet lärde mig något viktigt om mitt eget ledarskap.

Min son behövde fortfarande mitt stöd, men vårt sätt att samarbeta hade blivit ett problem. Och jag behövde förstå att även mitt beteende påverkade situationen.

Tack vare vår gemensamma överenskommelse kunde vi prata om det som inte fungerade utan att fastna i tjatet och irritationen.

Vi fick syn på varandras behov och kunde båda ta ansvar för att förändra våra beteenden.

Det är en erfarenhet jag burit med mig också i arbetslivet.

För gott ledarskap handlar inte bara om att hjälpa andra att förändra sina beteenden. Det handlar lika mycket om att våga upptäcka vad vi själva behöver göra annorlunda.

När vi lyckas med det skapas också bättre förutsättningar för lärande, tillit och utveckling.

De beteenden vi uppmärksammar, uppskattar och förstärker har större möjlighet att bli en naturlig del av vardagen.

Och när våra beteenden förändras kan också relationerna och resultaten förändras.

Den viktigaste frågan för ledare

En av ledarens viktigaste uppgifter är att skapa förståelse för verksamhetens vision och värderingar och involvera medarbetarna i vad dessa innebär i praktiken.

Men kanske behöver vi börja med att ställa några frågor till oss själva.

Hur väl lever jag egentligen som jag lär?

Hur märks mina värderingar i mitt sätt att lyssna, fatta beslut och bemöta andra?

Och vad händer med mitt ledarskap när jag blir stressad, frustrerad eller möter motstånd?

För kultur skapas alltid.

Frågan är om vi medvetet bidrar till att bygga en kultur som hjälper oss att nå dit vi vill, eller om vi låter den formas av outtalade förväntningar, invanda beteenden och den som hörs mest.

Så nästa gång ni pratar värdegrund, nöj er inte med att konstatera att ni har rätt värderingar.

Fråga i stället:

Vilka beteenden behöver vi se mer av? Vilka behöver vi förändra? Och hur tar vi gemensamt ansvar för att det faktiskt händer?

Kanske är det just i vardagens små ögonblick som vårt ledarskap prövas som mest.

Inte när vi presenterar våra värderingar eller talar om vikten av tillit och ansvar, utan när tålamodet tryter, förväntningarna krockar och vi ska bemöta varandra i pressade situationer.

För i slutändan formas kulturen inte bara av vad vi förväntar oss av andra, utan också av vad vi själva bidrar med.

På jobbet, hemma och i alla de relationer som betyder något.