Relationer påverkar vilka roller vi tar – och vem vi blir. I vissa sammanhang blommar vi och känner autenticitet, i andra döljer vi oss bakom masker. Genom att reflektera över våra relationer och vår personliga utveckling kan vi stå stadigare i oss själva och välja sammanhang som ger energi istället för att dränera.
En björk som slår rot i en tallskog förblir en björk – men hur den växer beror på omgivningen. Får den ljus och näring kan den sträcka ut sina grenar. Står den i skugga får den kämpa sig mot ljuset och kanske vrida sig för att hitta utrymme.
Så är det också med oss människor. Vi formas både av det vi själva väljer att ge näring åt – och av det som uppmuntras eller kvävs i mötet med andra.
När vi får blomma – eller tvingas gömma oss
Vi föds alla med unika egenskaper. När vissa sidor av oss tidigt möts av tystnad eller avvisande, lär vi oss ofta att gömma dem. Men i möten där vi känner oss trygga, lyssnade på och sedda får de chans att blomma. Då blir relationer livgivande – annars riskerar de att dränera oss.
Känner du igen situationer där du blir en version av dig själv du trivs med – där samtalen ger energi och du kan vara dig själv, utan att väga varje ord? Och andra gånger, när du nästan inte känner igen dig själv, för att du spelar en roll du inte gillar?
Jag har märkt att när jag anpassar mig för mycket blir det lätt att tro att jag inte tycker om den andra personen. Men egentligen handlar det ofta om att jag inte tycker om den jag blir tillsammans med dem.
Roller och autenticitet
Sociologen Erving Goffman beskrev det sociala livet som en teaterscen. Vi har en “front stage”, där vi visar upp oss inför andra (på jobbet, i sociala medier), och en “back stage”, där vi kan slappna av. Rollerna är inte nödvändigtvis falska – de är en del av samspelet.
Skillnaden ligger i känslan av autenticitet:
- När vi anpassar oss för att uttrycka en sann del av oss själva i rätt sammanhang känns det genuint.
- Men när vi tar på en mask bara för att bli accepterade, tappar vi kontakten med oss själva.
Även hjärnforskningen pekar på att “jaget” inte är en enhetlig kärna, utan olika delar som samspelar. Psykologen Dan P. McAdams beskriver hur vi skapar en känsla av jag genom att berätta en livsberättelse som binder ihop våra roller och erfarenheter till en meningsfull helhet.
Med andra ord: vi är både en sammanhållen person och många olika versioner av oss själva – beroende på sammanhanget.
Att stå stadigt i sig själv
Kanske är det just i de mer utmanande relationerna som vi behöver stå allra mest stadigt i oss själva. Jag försöker allt oftare välja sammanhang där jag får växa – och sätta gränser när jag märker att jag faller in i roller som inte känns äkta.
I vardagen hjälper det att ställa tre frågor:
- Vad triggade mig i mötet?
- Vad hade jag behövt för att agera annorlunda?
- Vad händer med mig över tid om jag fortsätter i den här rollen?
Och när jag misslyckas påminner jag mig: ”Det här är en chans att öva, inte ett misslyckande.”
När går anpassningen för långt?
Precis som björken anpassar vi oss för att överleva, utvecklas och växa. Men frågan är:
När går anpassningen så långt att vi förlorar vår innersta kärna?
Så som vi tillbringar våra dagar – tillbringar vi också våra liv.
