Varje dag flimrar förbi med tillvaratagen eller förbisedd guldkornstid. Chocolate moments som en chef nyligen kallade det. 

Det handlar om att gå emot vanan och stanna upp för att se ut över den skira vårgrönskan på andra sidan motorvägen. Att ta en cappucino och skriva ner en udda vinkel på ett problem. Att lyssna till två kollegor som får ett skrattanfall i korridoren. Att uppleva hur diskussionen lyfter och plötsligt svävar in på essensen. Det som ligger strax under artighet och utläggningar om vädret. Det som vidrör vemod och missförstånd. 

Det som pulserar över komplexiteten i att vara människa. 

Ibland ser vi chokladögonblicken, ofta missar vi dem. Ibland måste vi planera för dem, i andra fall känner vi dem med hela kroppen. I en värld full av stimuli som ständigt pockar på uppmärksamhet behöver vi knuffa undan plottret och visa oväsentligheterna fingret. För att släppa fram det som verkligen är viktigt måste vi slåss för den stund på dagen då vi ser och hör varandra. Så att inte hela körsbärsdoftande maj tillbringas framför en dator. 

Då missar vi liksom poängen med att finnas till.

På senare år har man i väst börjat tala om compassion. Inom de gamla trossystemen har man alltid insett betydelsen av medkänsla och medmänsklighet. Men för att kunna känna med andra måste vi känna med oss själva. För att kunna ge passion till andra behöver vi själva ha tillgång till vår egen passion. Med det kommer förlåtelse- skuldbeläggningens försonande syster. För en människa är långt ifrån alltid briljant. Jag och en kollega brukar skoja och säga ”Precis som jag var väl du ungefär 80% vettig i det här mötet”. 

Det är befriande att inse att någon gång i månaden kommer vi att göra bort oss. Så till vida att du inte är extremt politiskt slipad, beräknande och korrekt kommer du då och då att säga och göra något riktigt klantigt. Ju snabbare du inser det, desto snabbare kan du vända misslyckanden till lärande. Desto trevligare blir du att vara med eftersom det finns medkänsla- både för dig själva och andra- i det du gör.

Det finns så mycket vardagsvisdom samlad hos oss människor. På en kongress som jag och en kollega faciliterade uttryckte VD:n för Harrods det på sitt sätt. Show people amazing. Give them a theatre- and they will do the work for you. I vintras besvarade en klok man min ororliga fråga med “Just show the world beautiful.”

Jag ser ett samband mellan båda dessa uttalanden. Ett samband som kan tillämpas på både liv, relation och ledarskap. Att skapa en teater för sina medarbetare, finns det någon mer lysande kompromiss mellan hårt arbete och att tillmötesgå människans vilja att stimuleras, inspireras och faktiskt hinna med den där lilla detaljen som handlar om att leva? Att visa världen skönhet handlar inte om att välja rätt lip gloss utan att agera utifrån goda intentioner. 

Att vara så enkel i sig själv att lycka är att vilja väl och göra något bra av de situationer man hamnar i.