När vi misslyckas – vad gör vi sedan?

Vår reaktion spelar roll

När den här artikeln ursprungligen skrevs 2014 utgick den från en studie där 149 personer under en period fick föra dagbok över små och stora misslyckanden och beskriva hur de hanterade dem.

Tre sätt att förhålla sig till misslyckandet hade samband med större tillfredsställelse vid dagens slut: acceptans, positiv omtolkning och humor.

Mycket har hänt inom forskningen sedan dess, men de tre perspektiven är fortfarande intressanta. Samtidigt vet vi idag mer om bland annat självmedkänsla, psykologisk flexibilitet och vad som krävs för att en motgång faktiskt ska leda till lärande.

För misslyckandet i sig lär oss ingenting. Det är vad vi gör med erfarenheten som kan göra det.

Acceptera det som faktiskt hände

Den första utmaningen är ofta att acceptera verkligheten. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag fattade fel beslut. Jag lyckades inte med det jag hade föresatt mig. Acceptans betyder inte att vi behöver tycka att det som hände var bra eller oviktigt. Det handlar snarare om att kunna se situationen som den är, utan att förneka den eller använda all vår energi till att önska att den aldrig hade inträffat.

Här finns en koppling till det som inom modern psykologi brukar beskrivas som psykologisk flexibilitet – förmågan att ge utrymme åt obehagliga tankar och känslor och samtidigt kunna agera i riktning mot det som är viktigt för oss. Det kan innebära att stanna kvar en stund i besvikelsen och ändå så småningom fråga:

Vad kan jag göra härifrån?

Jag misslyckades – men jag är inte misslyckad

Ett av problemen med misslyckanden är att de lätt blir personliga. Men det är stor skillnad mellan att tänka ”jag misslyckades” och ”jag är misslyckad”. Det första beskriver något som har hänt och som vi kan lära av. Det andra riskerar att göra misslyckandet till en del av vår bild av vilka vi är.

Här har senare forskning om självmedkänsla tillfört ett viktigt perspektiv. Självmedkänsla handlar inte om att ursäkta sig själv eller sänka kraven. Det handlar om att kunna möta sina egna brister och misstag med samma mänsklighet som vi förhoppningsvis skulle visa en annan människa i motsvarande situation.

Vi kan alltså granska vårt eget agerande och ta ansvar för det som blev fel utan att döma oss själva. Det är skillnad mellan att fråga ”Vad är det för fel på mig?” och att fundera över ”Vad var det som inte fungerade – och vilken del av det kan jag ta ansvar för?”. Den senare frågan öppnar för både lärande och förändring.

Motgångar kan lära oss – men inte automatiskt

Vi säger ofta att vi lär oss av våra misstag, men så enkelt är det inte. Ett misslyckande kan lika gärna göra oss försiktigare, mer defensiva eller få oss att undvika liknande situationer i framtiden. För att erfarenheten ska leda till lärande behöver vi kunna undersöka vad som faktiskt hände.

• Vad försökte jag åstadkomma?
• Vad fungerade trots allt?
• Vad fungerade inte?
• Vad kunde jag själv påverka?
• Vad låg utanför min kontroll?
• Och vad skulle jag göra annorlunda om jag befann mig i samma situation igen?

Här blir självreflektion viktig. Men också förmågan att inte fastna i analysen. Det finns en skillnad mellan reflektion och ältande. Reflektion försöker förstå för att kunna gå vidare. Ältande går ofta runt i samma cirklar.

Den skillnaden kan vara värd att uppmärksamma när vi försöker förstå ett misslyckande.

Att hitta en annan berättelse om det som hände

En av de tre strategierna i den ursprungliga studien var positiv omtolkning. Begreppet kan lätt missförstås. Det handlar inte om att intala sig att ett misslyckande egentligen var något positivt.

Vissa misslyckanden gör ont. Vissa får konsekvenser. Och ibland finns det ingenting positivt att säga om själva händelsen. Men vi kan med tiden förändra hur vi förstår den.

• Kanske upptäckte jag något om mina egna begränsningar.
• Kanske fick jag syn på något jag behöver lära mig.
• Kanske insåg jag att målet jag kämpade för egentligen inte var särskilt viktigt för mig.
• Kanske att jag behöver välja en annan väg nästa gång.

Det betyder inte att misslyckandet var bra. Det betyder att det inte behöver få sista ordet.

Ibland behöver vi andra

I den ursprungliga studien var socialt stöd inte en av de strategier som hade samband med större tillfredsställelse vid dagens slut. Därifrån drogs slutsatsen att det ibland kunde vara bättre att acceptera mindre misslyckanden och gå vidare än att ständigt prata om dem.

Det finns fortfarande en poäng i det. Att gång på gång återberätta en motgång hjälper oss inte nödvändigtvis framåt. Samtal kan också bli ett sätt att hålla ältandet vid liv. Men det betyder inte att vi ska hantera våra misslyckanden ensamma.

Andra människor kan hjälpa oss att få perspektiv, se sådant vi själva missar och ibland utmana den berättelse vi har skapat om det som hände. En bra fråga kan därför vara:

Hjälper det här samtalet mig att förstå och komma vidare – eller håller det mig kvar i det som hände?

Och så var det humorn

Den tredje strategin i den ursprungliga studien var humor. Det kan verka trivialt, men humor kan hjälpa oss att skapa lite distans till det som hänt. När vi efter ett tag kan le åt ett eget misstag har händelsen kanske också förlorat något av sin makt över oss.

Naturligtvis går det inte att skratta bort alla misslyckanden. Vissa situationer är alldeles för allvarliga för det. Men i vardagen kan förmågan att inte alltid ta sig själv på fullt så stort allvar vara en tillgång.

Det betyder inte att vi förringar det som hände. Bara att vi påminner oss om att vi är människor. Och människor gör misstag.

Ett moget förhållningssätt till misslyckanden

Mognad handlar kanske inte om att sluta misslyckas. Snarare om att kunna stå kvar när det händer. Att erkänna det som blev fel utan att förneka eller försköna. Att ta ansvar för sin egen del utan att göra misstaget till hela berättelsen om vem man är. Att försöka förstå vad erfarenheten kan lära oss och sedan våga försöka igen.

Det innebär också att acceptera att allt inte går att reparera och att varje motgång inte behöver förvandlas till en framgångssaga. Men våra misslyckanden kan ge oss nya perspektiv. De kan göra oss mer medvetna om våra begränsningar och vårt behov av andra, lära oss ödmjukhet och ibland hjälpa oss att upptäcka en annan väg än den vi från början hade tänkt oss.

Kanske handlar ett moget förhållningssätt därför mindre om att fråga ”Hur kunde jag låta det här hända?” och mer om att fundera över ”Vad kan jag ta med mig från det som hände – och vad gör jag nu?”

Reflektionsfrågor

Tänk på ett misslyckande eller en motgång som fortfarande finns kvar hos dig.

• Hur brukar du tala med dig själv om det som hände?
• Kan du skilja mellan det du gjorde och den du är?
• Vad låg inom din kontroll – och vad kunde du faktiskt inte påverka?
• Finns det något du idag förstår som du inte förstod då?
• Och om du skulle möta samma situation igen – vad skulle du vilja göra annorlunda?

Vi kan inte göra våra misslyckanden ogjorda. Men vi kan påverka vad vi låter dem lära oss.