Att vända motgång till styrka

Mikael Andersson är armlös, benlös – men aldrig hopplös.

Motivera | ARTIKEL | OKT 2011

Vi får olika förutsättningar i livet. Vad vi gör med dem, är upp till oss själva. Mikael Andersson föddes utan armar och ben, men det har inte stoppat honom från att bli framgångsrik inom idrotten. Han är en målinriktad människa som vägrat låta sitt funktionshinder stoppa honom från att göra det han vill. Motivation.se har hört hans föreläsning.

Innan Mikael Andersson intar scenen, rullar ett bildspel med citat för publiken.  ”Defninitionen av galenskap är att upprepa samma beteende men förvänta sig ett annat resultat” – A. Einstien.

Tänkvärt. Och vi är nog många som lever precis så – svårt att få förändring till stånd och svårt att förstå att ett förändrat beteende och tankesätt faktiskt kan göra hela skillnaden.

Mikael Andersson kom till världen i Örebro för snart 50 år sedan. Varifrån hans missbildning kommer vet man inte riktigt säkert, men hans mamma utsattes under graviditeten för det skadliga växtämnet hormoslyr, någon gång mellan femte och tionde graviditetsveckan. Då fanns inga rutinultraljud som idag och när hennes barn föddes utan extremiteter var det en svår chock för hela familjen. Där och då inleddes en lång kamp mot sjukvården och mot en omvärld som tyckte att föräldrarna skulle glömma sin son och försöka skaffa ett nytt barn. Ett liv på institution var den framtid som samhället ville ge Mikael.

Unknown photo imported from Drupal
Men hans föräldrar vägrade ge upp sitt barn. Istället för att gömma och glömma, var de med och bidrog till att ge sin son viljan och styrkan att aldrig ge upp. Och det har blivit ett händelserikt liv, hittills för Mikael. Det finns mycket att berätta och många som vill lyssna. 2001 tog Mikael mod till sig och började föreläsa. Han ville dela sina erfarenheter och berätta sin historia för att inspirera andra.

- På min första föreläsning kom det sju personer. Varav två var min mamma och min syster, skrattar Mikael.

Bakgrunden blev en tillgång

Idag är det lite annorlunda. Vartenda föredrag drar fulla hus och 2009 utkom hans bok ”Armlös, benlös men inte hopplös”. Nu arbetar han fulltid med att föreläsa och skriva.
Hans svåra bakgrund har blivit en tillgång. Som med så mycket annat lyckas Mikael se möjligheterna – inte svårigheterna.

Mikael Anderssons föreläsningar innehåller en stor portion självdistans och humor. Skrattet verkar förlösande för det är bitvis ett tungt ämne att ta in. När han beskriver de första levnadsåren och hur han spenderade långa tider på sjukhus, långt borta från föräldrarna, känns det i magen. Det var en annan tid, men det får nog var och en i publiken att fundera kring hur vi ser på det som avviker även idag.

- Vad är normalt? Finns det normala människor? undrar Mikael. Har vi inte alla våra egenheter och avvikelser? Jag är hellre unik än normal.

Och det är tänkvärt. För det krävs mod att vara annorlunda. Och det krävs ännu mer mod att stå ensam på en scen och berätta om hur det är att vara annorlunda.

Att duga som man är

Mikael återkommer ofta till hur sjukvårdens mål var att göra honom, och andra barn med liknande fosterskador, så ”normala” som möjligt. Genom ben- och armproteser försökte de skapa kroppar som dessa barn inte kunde använda. De förstod inte.

- Istället för att se vad vi kunde göra, försökte de göra om oss till något vi inte var, säger Mikael och visar rörliga bilder från en svunnen tid.

En liten pojke som gungar fram med hjälp av stålkonstruktioner istället för ben. Bilder så smärtsamma att de är svåra att ta in. Ett barn som inte får vara sig själv, som inte duger som han är, någon som måste göras om för att passa in. Omgivningen satte fokus på det som saknades istället för att se kraften i det som verkligen fanns.

Starka förebilder inom idrotten

På sin väg framåt dök viktiga människor upp i Mikaels liv. Människor som trodde på hans förmåga. Hans gymnastiklärare var en.

- Birgitta. Hon lärde mig att inte stå och titta på livet som passerade. Hon lyssnade och respekterade mig och kom med invändningar när jag var negativ. Hon lade ansvaret på mig. Det förändrade helt mitt inre samtal och synen på mig själv.

Idrotten räddade hans liv.  Det var där han såg sin egen potential och han blev stark och vältränad. En annan viktig människa i Mikaels liv blev tränaren Erland

Unknown photo imported from Drupal
.

- Via Erland började jag förstå hur viktigt det var för mig att fokusera på det jag kan påverka, för där finns kraften. Min dröm var att vara lång och mörk och muskulös. Alla tjejers drömkille. Erland sa: ”Lång och mörk kommer du aldrig bli. Men muskulös kan du bli!”. Så det blev jag!

Även om Mikael Andersson gjort stora framsteg inom idrotten, så säger han själv att det inte är inom sporten som han vunnit de största segrarna. Det handlar om att övervinna sina begränsningar och utforska det okända – även i vardagen. Se omgivningen med fantasi och andra ögon, inte fastna i gamla tankemönster. Ett dörrhandtag blir en hjälp vid påklädning och skratten rullar högt i skräckblandad förtjusning när Mikael berättar om första gången han rakade sig själv med hyvel.

- Det var mycket blod i det hotellrummet, kan jag säga…

Han beskriver sin vilda kamp mot häftapparaten. Han vann. Han lyckades få i stiften. Och bilen. Den som är särskilt utvecklad för att han ska kunna köra, precis som alla andra.

En stor poäng och ett centralt budskap i Mikaels föreläsning är att vi alla, var och en, har ansvar för vår egen livssituation. Vi kanske inte alltid kan påverka de yttre omständigheter och händelser som drabbar -  men vi kan alltid påverka vad vi låter dem göra med oss.

Det handlar om tankens kraft. Och den sitter i huvudet – inte i vare sig armar eller ben.
 

Frida Nilsson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Motivera

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill