Vem äger målet och vad betyder det egentligen?

I organisationer finns det ibland mål som alla tycker är viktiga, men som ändå aldrig riktigt verkställs. De dyker upp i strategidokument, nämns i möten och kanske till och med landar i något informationsblad. Men sen? Inte så mycket mer.

Frågar du vem som äger målet får du kanske ett svävande svar. "Det ligger på flera." "Vi jobbar med det tillsammans." Det låter som samarbete – men är i praktiken en garanti för att inget händer. Ingen vet riktigt vem som driver målet framåt. Men alla är överens om en sak: det är definitivt inte de själva.

Så, vad händer då? Målet blir en grå massa av ansvar som ingen vill ta på sig. Det är som en fotbollsmatch utan målvakt. Bollen rullar, men målen? De förblir ouppnådda.

Och det är inte alltid för att folk inte vill. Det handlar oftare om att ansvaret är otydligt, att ingen riktigt vet vem som förväntas driva frågan, eller ens vem man ska prata med när något behöver hända. Eller så pratar man med alla.

Allmänningens tragedi

"Ett mål som är hela teamets ansvar" – det låter klokt. Alla ska bidra. Alla är med. Men i praktiken leder det ofta till raka motsatsen. Utan exempelvis en teamchef som faktiskt ytterst tar ansvaret för målet lär det inte hamna i fokus.

Det här har ett namn: allmänningens tragedi. Begreppet myntades 1968 av ekologen Garrett Hardin. Han beskrev en gemensam betesmark där alla bönder släpper ut sina kor. Problemet var att ingen kände ansvar för att spara gräs till nästa dag. Marken ägdes ju av alla, alltså tar ingen ansvar på riktigt. Resultatet blev att resurserna överutnyttjades och tog slut.

Sedan dess har begreppet fått vingar långt utanför ekologin. Inom organisationsteorin används det för att beskriva precis det vi pratar om här: När ett ansvar delas mellan många, men ingen har det på riktigt. Alla tycker att målet är viktigt. Men alla tänker också att någon annan nog håller i det.

Alla mål behöver någon som bryr sig.

Allas ansvar blir ingens ansvar, och det är extra sant när det gäller mål. Det kanske händer saker, men ingen vet riktigt hur, eller vart, eller när, eller varför, eller…ja, du fattar. Därför behöver varje mål en person som faktiskt ansvarar för att målet uppnås, är i fokus och tas på allvar. Att vara målansvarig betyder inte att man ska göra allt själv. Det betyder att man har koll på helheten. Att man samordnar, fångar upp hinder och ser till att målet inte försvinner i bruset.

Det är den personen frågorna landar hos. Den som bryr sig lite extra om hur det går.
Och dit andra vänder sig när de har något som kan bidra.

Ur ett ledningsperspektiv är det också en praktisk poäng: att utse målansvariga är ett sätt att fördela kapacitet och delegera ansvar.

Men ansvar utan inflytande är mest bara en frustrerande roll. Det är som att ansvara för brandskyddet utan att få installera brandvarnare.

Ansvar och mandat måste gå hand i hand.

Målansvarig ser till att:

● Målet faktiskt uppnås.

● Insatser och resurser samordnas.

● Hinder fångas upp och lösningar tas fram.

● Målet hålls levande, prioriterat och förankrat i vardagen.

För att lyckas behöver målansvarig:

● Mandat att fatta beslut.

● Tillgång till resurser.

● Möjlighet att kalla till samverkan och agera.

Från stressad chef till inspirerande ledare!

Känner du dig överväldigad i din ledarroll? I så fall är du inte ensam. Med onlineutbildningen Leda mig själv, går du från stress och reaktivitet till självledarskap, fokus och starka teamresultat.

Kolla in vårt specialerbjudande på denna kraftfulla 1-timmesutbildning.

Transformera ditt ledarskap nu!

…och en som ser efter hur det går

Parallellt med den som ansvarar för målet behövs en annan roll: den som följer upp hur det går. Kalla den rapportör. Eller goal tracker. Ibland är det samma person som målansvarig. Ibland inte. Det viktiga är att rollerna är tydliga, så att båda delarna blir av.

Rapportören är den som:

● Följer upp hur det går.

● Samlar in fakta, feedback och resultat.

● Ser till att framsteg och avvikelser syns i tid.

Det kan vara en person som räknar antal kundbesök. Eller någon som summerar läget i veckomötet. Det kan vara en enkätgrupp, en systemmätning, en expertbedömning eller helt enkelt någon som håller koll på hur många cykeldäck som faktiskt blivit tillverkade. Utan en tydlig rapportör blir uppföljningen lätt godtycklig. Eller så kommer den först när det är för sent att ändra något.

Med en rapportör får teamet en gemensam bild av läget – och den målansvarige kan fokusera på att driva utvecklingen framåt.

För att lyckas behöver rapportören:

● Tillgång till relevant data

● Insyn i det faktiska arbetet

● Möjlighet att återkoppla – utan filter

När ansvar blir tydligt – då börjar det hända saker

Så istället för att dela på målet eller låta det sväva fritt utan ägare, utse någon som faktiskt håller i det. En målansvarig med både engagemang och mandat att påverka. Någon som vet vad målet handlar om, varför det är viktigt och vad som krävs för att få det att hända.

Utse också någon som följer upp. Någon som ser till att ni vet hur det går, inte bara hur det känns. Det kan vara samma person, men behöver som sagt inte vara det. Det viktiga är att båda rollerna finns.

Se till att den målansvarige har tillgång till det som behövs: information, beslutskraft, samarbete, resurser.

När ett mål har en tydlig riktning, någon som håller i och någon som håller koll, då börjar det hända saker. Inte för att det är ett krav uppifrån, utan för att någon faktiskt bryr sig. Det räcker ofta väldigt långt.