Den energiske chefen

Anneli Godman: "När vi använder hjärnan smart kan vi uppnå gränslöst mycket".

Hälsa | ARTIKEL | NOV 2012

I min coaching har jag på senare tid stött på flera som blir stressade av chefens energi. ”Chefen yr in på kontoret som en virvelvind, drar in oss en stund, droppar en massa saker som ska göras lite här och där och virvlar sedan ut igen. Kvar står vi och undrar vad som hände och vad vi ska göra nu.” Ungefär så uttryckte en kvinna det.

En annan reflekterade över hur lugnt det blivit sedan hennes chef slutat. Han var omtyckt, inspirerande och oerhört drivkraftig. Och han förväntade sig att medarbetarna skulle vara tydliga med gränsdragningarna för sin förmåga. Men många tyckte det var obehagligt. De var rädda att verka negativa och otjänstvilliga så de höll god min. När chefen slutade upplevde de att arbetsron äntligen infann sig på kontoret.

Många som är chefer är mycket drivkraftiga och har tusen järn i elden och många bollar i luften. Allt vad ni vill för att beskriva en riktigt energisk chef. De är ofta mycket positiva individer som gärna säger ja till stora utmaningar, tänker stort och ständigt blickar framåt. Ingenting är omöjligt och flexibiliteten är enorm. Det är väl ofta på dessa premisser man blir chef! Och intet ont i detta!

MEN… Många av dessa fantastiska visionärer har inte förmågan att se och förstå hur de påverkar sin omgivning. Att energin kan bli tärande för kollegorna. Att det inte är lika lätt för andra att hela tiden styra om sin skuta, prioritera om på att-göra-listan och kasta sig över de nya godbitar som den dynamiske chefen kastar till dem. Och många vågar inte säga nej. Det har blivit lite ofint i den hajpade doerkultur vi skapat. För vi har faktiskt alla varit med och skapat den.

Risken är stor att mycket av det goda försvinner ut med badvattnet. Ett iskallt sådant! Istället för energi och glädje över nya utmaningar som ”chefen kommer dragandes med” (citat från en drabbad) blir resultatet ofta irritation, frustration och handlingsförlamning.

Det finns förklaringar i hjärnan! När chefen kommer instormande med alla sina nya projekt uppstår väldigt blandade känslor hos medarbetarna som oftast inte sitter och rullar tummarna i väntan på vad han eller hon ska komma med just den här dagen.

Det väcks osäkerhet kring framtiden (”Hur ska jag hinna?”), oro för att de egna projekten ska falla i glömska (”Jag som lagt ner så mycket jobb!”), förvirring kring vad som är mest angeläget (”Hur ska jag nu prioritera?”). Det är också vanligt att det finns rädsla kring att sätta gränser (”jag vill ju inte verka besvärlig eller oflexibel”) ofta kopplad till en oro att man inte ska få vara med (”det blir nog X och Y som får ta hand om det där de är ju alltid på hugget”). Hot-SCARFEN dras åt så att vi inte får luft. (SCARF=ASSAR, se mina tidigare artiklar).

Stressen blir ett faktum! Irritationen går över till chefen när det som skulle bli så roligt, fantastiskt och bra bromsas av ”de oflexibla medarbetarna”.

Små förändringar skulle göra stor skillnad. Dessa energiska chefer skulle behöva mer kunskap om hjärnan och hur vi påverkar varandra via till exempel spegelneuronerna. Sedan behövs kännedom om hur hjärnan reagerar vid stress och att den till stor del förlorar sin förmåga att producera när den tappar överblicken vid plötsliga hot (hjärnans defaultprogrammering är att allt nytt är hot). Och insikt om att hjärnan i det här läget är negativ och kritisk och att det går åt mängder av energi åt att ”överleva”.  Kanske resten av dagen går åt helt och hållet till att försöka räkna ut hur man ska hantera det nya chefen virvlade in med.

Medarbetarna i sin tur skulle behöva träning i hur de tar ansvar för sin egen situation. Om alltihop får vila på en grund av trygghet och tillit, då kan det bli riktigt bra. I en organisation där tryggheten ligger som grund vågar man fråga: ”hur tänker du nu, hur ska vi prioritera nu?”. Eller ”jag har redan fullt upp idag , när vill du att jag ska ta hand om detta?”.

De flesta chefer uppskattar den sortens feed back, upplever jag. De vill inte köra slut på sin personal och skapa oro och oreda. De vill få veta när gränserna är nådda. Det är vars och ens ansvar att våga sätta gränser och också att ta emot dem på ett empatiskt sätt.

Vi är alla medskapare i det doerklimat som till stor del råder ute i (arbets)livet. Vi har alla ett ansvar för att skapa ett mer hållbart klimat som ger plats både för hög prestationsnivå och välmående. Vi är inte gränslösa. Men när vi använder hjärnan smart kan vi uppnå gränslöst mycket.

Anneli Godman.

Anneli Godman

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Hälsa

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill