Jag vill känna stolthet igen

BLOGG | APRIL 2012

Tema:mod - För några veckor sedan satt jag och tittade på SVT dokumentären ”Hoppets hamn” av Magnus Gertten.Dokumentären handlade om våren och sommaren 1945 när Malmö tog emot närmare 30 000 överlevare från de tyska koncentrationslägren. Dokumentären visade de överlevandes första ögonblick i frihet. Men det som gjorde mest intryck på mig var inte de överlevande, utan mottagarna i Malmö. Malmöborna erbjöd de ilandstigna överlevarna kläder, mat och vänskap.

Tema:mod - För några veckor sedan satt jag och tittade på SVT dokumentären ”Hoppets hamn” av Magnus Gertten.

Dokumentären handlade om våren och sommaren 1945 när Malmö tog emot närmare 30 000 överlevare från de tyska koncentrationslägren. Dokumentären visade de överlevandes första ögonblick i frihet.

Men det som gjorde mest intryck på mig var inte de överlevande, utan mottagarna i Malmö. Malmöborna erbjöd de ilandstigna överlevarna kläder, mat och vänskap. Jag fick genom dokumentären bland andra möta den 15 årige Stig, som bjuder hem tonåringen Joe på middag. Joe hade förlorat hela sin familj och mötet med Stig förändrade hela Joes liv. Jag lyssnade till en intervju med en man som på bred skånska berättade att han var en av de svenskar som bemannade de vita bussarna som räddade över 15 000 människor från Förintelsen. Han säger att det var självklart att hjälpa de behövande.

Jag satt i min soffa och blev så berörd att jag grät. Jag blev mer än berörd, jag kände stolthet för Sverige och svenskarna. Vi agerade, visade prov på mod, civilkurage och humanism.

Dagen efter läste jag återigen om den 91-åriga, synskadade och demenssjuka Ganna som blivit utvisad till Ukraina, där hon inte har släkt eller vänner, de bor här i Sverige. Sen vill jag också påminna om Ludmilla Kochieva. Ludmilla kom till Sverige med sina tre barn efter att deras hus blivit beskjutet och efter att ha förlorat barnens far i kampen för Sydossetiens självständighet. Trots att ett av barnen blivit apatisk och måste sondmatas och de två andra barnen lider av svår depression, så anser migrationsverket att det inte finns några synnerligen ömmande omständigheter och beslutade att familjen skulle utvisas.

Så även om det har rått krig i Sydossetien och att deras hus nu ligger i ruiner och hundratusentals människor drivits på flykt, så känner Sverige inget ansvar för Ludmilla och hennes barn.

När jag läser tidningarna och följer politiken, konstaterar jag att dagens Sverige är ett land där vi har röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen och där jag allt som oftast möter folk som startar meningar med ”Jag är inte rasist men…”.

Jag skäms över Sverige som tycker att det är för obekvämt att ta emot människor som behöver hjälp. Visst kan det vara obekvämt att ta emot flyktingar som kommer från svåra förhållanden och behöver assistans att hitta tillbaka till samhället, men i långa loppet lovar jag att vi tjänar på att återskapa ett hjälpvilligt och tillåtande samhälle. Ett samhälle mer likt det Malmö som hjälpte överlevarna från Förintelsen 1945.

Har dagens Sverige blivit hjärtlöst?

Jag önskar att jag kunde känna stolthet över Sverige igen. Jag önskar att jag bodde i ett land som vågar agera och som har mod att hjälpa andra, trots att det kanske är lite obekvämt. För det skulle ge mer värde åt oss alla. Och stolthet!

Anna Frankzen Starrin

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara blogginlägg
  • Betygsätt

Följ ämne:

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill