"Min vision är att utrota världens fattigdom."

Percy Barneviks största projekt.

Hållbarhet | ARTIKEL | MAJ 2011

Han ångrar fortfarande inte de där 250 miljonerna från ABB. Men numera har Percy Barnevik, 70, ett nytt mål med sina pengar: På tio år ska han utrota världens fattigdom.

En gång var han själva sinnebilden för den girige kapitalisten. I dag? Ja, det är månne blott en slump att tröjan är jultomteröd, när Percy Barnevik 70 år tar emot i övernattningsvåningen i Gamla Stan i Stockholm.

Men symboliken är talande, nästan biblisk. Av den rike mannen har blivit en barmhärtig samarit. Affärskollegerna bär numera höftskynke och sari i stället för kritstreck och Rolex. Den solbränna som en gång grundlades vid hotellpooler, har numera ädlare ursprung. Eller hur man nu ser på saken. Percy Barnevik är noga med att påpeka att det inte alls handlar om en omvändelseakt. Fan har varken blivit religiös eller en speciellt mycket bättre människa, säger han.

- Jag minns när gamla 68-or kallade mig ”utsugare” och jag svarade: Visst, jag ”utsög” fram närmare 100 000 jobb i världen! Hur många har du själv skapat?

Trött på snacket om ABB-pensionen, utan tvekan, trots att varenda öre numera är återbetalt eller nerplöjt i biståndsarbete. Ovillig att prata andra motiv än vanlig hederlig företagaranda.

- Om jag tror på Gud? Du, den frågan lämnar vi därhän, tycker jag. Ju mindre det skrivs om mitt privatliv, desto bättre.

Men blicken är rak, handslaget varmt och det är svårt att inte ryckas med när den goda människan från Uddevalla släpper lös sina siffror ur soffdjupet:

- Ungefär en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen. En fjärdedel är familjeförsörjare och skulle de få jobb, drar de automatiskt med sig de övriga 750 miljonerna. I exempelvis Indien kostar det ungefär 20 dollar att skapa ett jobb. Allt bistånd i världen uppgår årligen till 120 miljarder dollar.

Jag påstår att med bara fem procent av de pengarna skulle man alltså kunna utrota världens fattigdom på bara tio år.

För Percy Barnevik sticker inte under stol med sin vision. Precis som Bill Gates vill han använda en del av sin privata förmögenhet i filantropins tjänst – men genom att predika den privata företagsamhetens välsignelse, inte välgörenhet.

- Det ligger något djupt tragiskt i att 60, 70 år av bistånd inte har gett bättre resultat. Att skänka pengar får lätt förlamande konsekvenser. Sådant ska man bara ägna sig åt vid en katastrof som på Haiti eller efter tsunamin. Det är därför jag gillar att jobba tillsammans med Läkarmissionen. De har förstått att det är bättre att ge en svältande människa ett metspö i stället för en fisk.

60 år gammal räknade Percy Barnevik ut att han hade 120 styrelseår bakom sig.

- Skulle jag verkligen ägna resten av mitt liv åt samma sak? I stället besökte jag nordvästra Indien och ett projekt där kvinnor hade fått mikrolån för att starta små företag. Jag insåg att mina pengar skulle kunna göra den här verksamheten 1 000 gånger större.

Det låter ändå som en sorts omvändelse?

- Nej, nej, mitt engagemang startade inte alls med Hand in Hand. Redan för 40 år sedan var jag i Bombay för Sandvik och såg lastbilarna som varje morgon slängde upp de döda uteliggarna på flaket. I Kina brann konfektionsfabriker och i askan fanns skelett av kvinnor som levt som slavar. Jag insåg att vi som storföretag måste ta vårt ansvar, ungefär som den gode patronen på den gamla svenska bruksorten. Man kan inte bara anställa folk. Man måste också se till att de slipper bo i jordkulor, får sjukvård, dagis till ungarna och anständigt betalt.

Med följd att deras välstånd drar med sig övriga samhället?

- Exakt. Det är Hand in Hands grundtanke: Att skapa ringar på vattnet.
Ser du till att en person tjänar 1 000 kronor, blir de pengarna en hävstång åt andra. Den som höjer levnadsstandarden blir en isbrytare för hela trakten.

Vilka slags jobb talar vi om?

-

Unknown photo imported from Drupal
Väverier, tegelbruk, mejerier, mattknytning, kryddodlingar... allt! En indisk kvinna fick för tre år sedan ett lån för att börja sy juteväskor. I dag har hon 50 anställda och Londons stora varuhus som kunder. Jag minns när jag skulle försöka förklara Hand in Hand för Moçambiques president, en gammal kommunist, och han sa klentroget: ”100 000 nya jobb? Du ska alltså dra igång bilfabriker, varv och stålverk?” Det var lite svårt för honom att förstå att jag i stället ville starta 30 000-40 000 småföretag.

Har du aldrig misslyckats med ett projekt?

- Jodå, men jag lär av misstagen. Jag gav mikrolån till en by som skulle skaffa getter, men djuren bara försvann hela tiden. Det visade sig att de antingen åts upp eller såldes. I en annan by anlitades ett byggbolag som byggde hus av asbest, några dessutom på ofri grund. Jag är glad att jag fick dessa lärdomar tidigt, när talen var små och det bara gällde mina egna pengar.

Hur undviker man att det händer?

- Genom att ha järnkoll och bra medarbetare. Numera återbetalas 99,9 procent av alla lån. Det är bara låntagare som dör eller går i konkurs som inte klarar det. Och de är så få att de inte påverkar oss. Sårbarheten i det här systemet är minimal.

Även om du själv skulle bli överkörd på gatan?

- Jaja, det skulle ändå rulla vidare. Alla projekt drivs av inhemskt folk, i Europa finns bara sju anställda totalt. Mest skulle jag bli saknad som dörröppnare. Jag har trots allt en del bra kontakter.

Thabo Mbeki, Donald Rumsfeld, Henry Kissinger, Tony Blair ...?

– Ja, jag skrev just ett brev till Blair. Och jag brukar träffa George Bush en gång om året, det är sant. Och så har jag gett stöd till president Karzai i Afghanistan. Jag blev vansinnig när jag reste runt i landet och såg hur mycket bistånd som läggs på vägar i stället för att skapa jobb. Arbetslösa unga män blir ett lätt byte för terrorism och muslimska brödraskap.

Ändå satsar Hand in Hand bara på kvinnor?

- Ja, för att kvinnor inte super och spelar upp sina pengar. I stället skaffar de kläder, mat och skolgång till barnen. Dessutom har kvinnor ett helvete i många länder, speciellt änkor. Kan vi hjälpa dem att skapa till exempel en fler jobb. Percy Barnevik besöker ett projekt i Indien för Hand in Hand som arbetar med bistånd och vill bekämpa världens fattigdom genom att syateljé med tio anställda, höjs deras status. Kvinnans frigörelse får vi på köpet, kan man säga.

Barnens också, inte sant?

- Ja, hittills har vi fått loss 62 000 barnarbetare – tack vare att deras föräldrar fått jobb. Det är ju inte så att man säljer sin åttaåring till ett väveri för att man är en speciellt grym människa. Alla föräldrar vill sätta sina barn i skola. Men det är som med allt annat: maten först, sedan ideologin.

Vad är din egen belöning?

- Den stolta blicken i de här seniga, magra kvinnornas ögon. Eller att träffa de här barnen som en gång led av samma röda ögon och torrhosta som de gamla stenarbetarna i Bohuslän. Nu vill de bli läkare, lärare och poliser.

Är det en trend att förmögna personer plötsligt ska engagera sig för världens fattiga?

- Ja, men den är faktiskt inte helt ny. Redan den gamle rövarbaronen J P Morgan upphörde en dag att leva som ett svin och sa: ”Den som dör rik, dör i skam!”

Skäms du aldrig för den där jättepensionen?

- Jag ångrar snarare att jag gick med på att betala tillbaka det mesta av den. Tänk så många fler jobb jag kunde ha skapat för de pengarna!

Text: Petter Karlsson

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Hållbarhet

Dela:

Hand in Hand

Grundades av det svenska rektorsparet Blomquist i slutet på 1990-talet med främsta syfte att hjälpa kvinnor i tredje världen att starta småföretag. Började i silkesdistrikten i södra Indien, men är i dag verksam i Afghanistan, Brasilien och Sydafrika – och är på väg att sprida sitt koncept över världen. Säger sig skapa 1 000 nya företag per dag och cirka 540 000 hittills. Driver också skolor, hälsoprogram, medborgarcentra och miljöprojekt. Är samarbetspartner till Läkarmissionen.

Andra har också läst

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill