Du måste bryta mot regler för att upptäcka att de inte existerar

"Jag får fortfarande känslan av något förbjudet när jag kliver in genom de automatiska dörrarna till varje vackert utsmyckad hotellreception. Som om att en röst viskar: 'Du är inte välkommen här, ta dina väskor och dra.' "

Ledarskap | Motivera | ARTIKEL | SEP 2014

Johannes Hansen, Motivation

Johannes Hansen, Motivation

Ja, du kommer att vara rädd för vad andra människor kommer att tycka när du kliver ut för att förverkliga dina idéer. Och självklart kommer du att bli ifrågasatt och kritiserad. Ju större steg du tar, desto fler åsikter kommer du att utsättas för. Du kommer inte kunna göra förändringar utan att riva upp känslor och skapa reaktioner hos din omgivning som kommer att behöva anpassa sig eller lämna dig. Det är klart du kommer att tvivla och känna dig osäker och då kan det räcka med en liten kommentar från din omgivning för att hela din värld ska sättas i gungning.

Men för det mesta så är det framför allt din egen inre röst som tvingar dig att ge upp. Så för att lyckas med det du vill göra så måste du härda dig själv. Ju större steg du tar, desto starkare måste du vara. Åsikterna kommer inte att ta slut och ditt inre tvivel kommer inte att släppa taget förrän du utmanar dig själv och tar de första stegen.

Du tänker förmodligen på något du vill göra just nu. Någon som ligger bortom vad som är bekvämt och som innebär att du behöver ta en risk att misslyckas.

Jag skriver den här texten för att jag vill att du ska göra det ändå.

För hur ska du någonsin kunna fatta dina egna beslut och leva ett liv på dina villkor så länge du är bunden av påhittade regler, paralyserad av en inre röst som berättar för dig vad du kan och inte kan göra?

Det var frågan jag ställde till mig själv när jag började skissa på kapitel fyra i boken FUCK YOUR FEARS som släpps om en månad.

Jag dagdrömde ofta och vävde in dessa fantasier in i mina framtidsdrömmar. En värld där jag inte begränsades av den osynliga kartan som min uppväxt ritade upp.

För oavsett om det är lyxhotell, utlandssemestrar, sportbilar eller att gå före i kön till stadens inneställe som ligger bortom horisonten för verkligheten som du växer upp i, så blir dessa bilder symboler för något nästan sagolikt och exotiskt. Något förbjudet, en slags revansch. Det var dit jag flydde i svåra stunder. Där var jag Aladdin som hittat sin ande. Där var jag okränkbar och uppskattad, jag var fin nog och tillräcklig.

Där fanns inte rädslan för vad andra skulle tycka om mig.

Jag får fortfarande känslan av något förbjudet när jag kliver in genom de automatiska dörrarna till varje vackert utsmyckad hotellreception. Som om att en röst viskar: “Du är inte välkommen här, ta dina väskor och dra.” När jag säger mitt namn, “Hansen”, väntar jag mig att den mycket prydliga receptionisten fundersamt ska titta upp på mig och svara, samtidigt som hon ler nedvärderande: “Tyvärr, jag kan inte hitta din bokning. Är du säker på att det är här du ska bo?”.

Unknown photo imported from Drupal

Johannes Hansen, Fuck your fears, Motivation

Och även om min före detta årslön blivit till månadslön och jag rör mig i nyinköpta kavajer från Hugo Boss på heltäckningsmattor i lobbys som är inredda i klassisk fransk eller engelsk stil, känns det som att jag lånar tid och bryter mot regler. När betalningen för notan med mitt platinumkort går igenom känns det bara som att jag har lyckats komma undan.

Ytterligare en gång.

Varje dag bryter jag imaginära barriärer medan rösten säger att jag inte är värd det, medan åsikterna säger att jag borde lyssna på den där jante oftare och inte sticka ut, att någon snart kommer att avslöja mig och att det tomma skafferiet fortfarande står där och väntar på mig när allt är över. Det är läskigt och ibland smärtsamt. Det kan leda till en oroskänsla som jag ibland misslyckas med att sätta fingret på.

“Receptionen på Grand Hotel, hur kan jag hjälpa dig?”

“Jo, jag undrar … jag ska ner till spaavdelningen och undrar om det är okej att jag har morgonrock på mig?”

Det blir tyst i ett par sekunder. Jag tänker att hon säkert har tryckt på mute-knappen för att skriva ner min fråga på en lista där hon rankar de dummaste kommentarerna hon fått under veckan eller kanske under hela sin karriär.

“Det går alldeles utmärkt”, säger hon. Jag tittar ner i bordet och tar långsamt telefonen från mitt öra. Jag pillar lite med pennan på skrivbordet och viskar tack. Generad över att jag ens frågade.

“Vad sa dom?” frågar hon där hon står bredvid mig i rummet med ett nyfiket leende och den vita handduken runt halsen, fullt påklädd, redo att kliva ut. Hennes gröna ögon är vidöppna och fortsatt mjuka men förväntansfulla.

“Dom sa att jag var en idiot och att jag måste byta hotell omgående. Kom nu.”

Jag tycker det är pinsamt. Hon tittar på mig och fortsätter att le. Hennes nervositet, som gjorde mig irriterad, är samma nervositet som jag själv bär på och som nu i behagliga vågor sprider något varmt genom mig. Jag tar hennes hand och vi kliver ut ur hotellrummet. Mina vita frotétofflor landar mjukt mot den blå heltäckningsmattan som fyller korridorens golv och mina nackhår reser sig i en rysning.

Jag försöker att inte bry mig men känslan av det förbjudna finns där. Jag går på minerad mark. Rösten i huvudet har tystnat, men jag är på min vakt för en tillsägelse. Vi når hissen och jag kan känna lättnaden.

Tanken slår mig, om jag blir nervös av att gå igenom hotellet i morgonrock på vägen ner för att bada, vilka upplevelser har jag stoppat mig själv från att ens tänka på att jag kan göra, bara för att jag är rädd för andra människors åsikter?

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap
  • Motivera

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill