Pål Burman mäter företagets framgång i lycka

Pål Burman, vd för Proactive Gaming, fick en stroke mitt i karriären. Idag ser han livet, jobbet och företaget med helt nya ögon.

Hälsa | Ledarskap | Hållbarhet | Arbetsmiljö | ARTIKEL | MAJ 2016

Pål Burman mäter företagets framgång i lycka

Pål Burman mäter företagets framgång i lycka

Pål Burman stod med fötterna i ett hav av effektivitet, storslagna projekt och framtidsplaner när det small. Tempot han höll var omänskligt högt dygnets alla tjugofyra timmar och han sprang - utan att förstå att han var på väg mot ett stup. Tills en dag när tvärniten var ett oundvikligt faktum. Precis innan han nådde stupet drog kroppen i handbromsen. Han hade fått en stroke. Nu har han en förändrad syn på livet, ledarskapet och vad som är den viktigaste parametern när ett bolags framgång mäts: lycka.

Jag har länge funderat kring företags tillväxtbehov. Hur långt kan vi dra det? Hur fort kan vi springa och varför är stort och mycket nödvändigtvis eftersträvansvärt? Kan man göra på andra sätt – mäta framgång i människors välmående istället? Kan vi kliva utanför den väletablerade ekonomiska boxen och istället fokusera på de mänskliga vinsterna?

Det var under en sån dialog som jag för en tid sen fick tips om att kontakta Pål Burman. ”Han mäter sitt företags framgång i lycka för medarbetare, kunder och ägare.” Jag blev eld och lågor – det finns någon som redan agerar! Jag tog kontakt.

När jag möter upp Pål Burman är vi båda lite för tidiga på plats. Han pratar i telefonen, vinkar glatt till mig och avslutar samtalet. Trots att vi aldrig träffats förut känns det som en självklarhet att hälsa med en kram. När vi slagit oss ner med varsin kaffe börjar vi småprata direkt – om ledarskap och om lycka.

- Jag vill börja direkt med att säga: jag gör ingenting i min vd-roll för att vara snäll. Jag har ett uppdrag - att skapa långsiktig lönsamhet i det bolag jag verkar. Och det sker på absolut bästa sätt om kunder, ägare och medarbetare i verksamheten mår bra och är lyckliga.

Jag inser direkt att det här samtalet kommer innehålla mycket som jag inte hört tidigare.

Pål Burman har en lång karriär bakom sig. Han tog avstamp i Handelshögskolan men har jobbat med kommunikation och journalistik under stora delar av sitt yrkesverksamma liv - som korrespondent, redaktionschef och nyhetschef, både i Sverige och utomlands.

Han har växlat branscher och egentligen bara haft ett enda mål: att aldrig ha tråkigt.

- Jag har satt hög press på mig själv genom hela min karriär. Jag tyckte att jag tog väl hand om mig själv och gjorde nog det ganska bra på jobbet. Men det var en del annat som fick stryka på foten. Jag slappnade aldrig av. Och jag kämpade för att hålla allting uppe, men glömde bort mig själv.

Kroppen sa ifrån

Så en morgon tog det stopp för 51-åriga direktör Pål Burman. Han klev upp ur sängen och märkte att halva kroppen var försvunnen. Någonting var fruktansvärt fel och han kände att han hade svårt att röra höger sida.

Han förstod direkt vad som skedde. Han hamnade på Södersjukhuset och fick snabbt läkarhjälp, men ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. På ont och gott.

- Det finns bilder på mig när jag ligger i sjukhussängen och gör V-tecknet. Jag var fortfarande i mitt gamla jag med skyhöga krav på mig själv. Jag skulle bli världens bästa strokepatient och återhämta mig fortare än alla andra. Nu vet jag att det inte är så det fungerar.

Vi pratar en stund om tacksamheten. Tacksamheten över att fortfarande ha ett liv. Tacksamheten över att det inte blev värre än det kunde blivit, att han kunnat återhämta sig relativt bra och att stroken gjort att han idag ser saker klarare. Som att alla intryck och upplevelse är starkare än innan, når djupare än förut, tar tag i alla sinnen och håller honom kvar i nuet. Och han berättar om en vinterpromenad där fåglarna sjöng.

- Jag trodde det var ett fenomen, ett mirakel: fåglar som sjunger mitt i vintern! Jag gick hem och Googlade för att upptäcka att det var helt normalt. Jag hade bara aldrig hört dem förut, för jag var inte mottaglig. Jag har missat så stora delar i min stressade tillvaro. Nu gör jag inte det längre och det är jag tacksam för.

Pål Burman

Pål Burman

Hans ögon tåras och mina gör likadant när de ser in i hans. Tanken på förlorade magiska enkla stunder som passerat obemärkt och som aldrig kommer igen. Den är smärtsam. Men också berörande – en chans till. Han har fått en chans att göra annorlunda. Inte alla får det.

Svart eller vitt

Pål berättar att stroken gjort val i vardagen enkla. När han är trött måste han vila. När han behöver gråta så kommer tårarna. När ångesten kommer så låter han den komma. Han beskriver sin tillvaro som befriande och ärlig, rentav rofylld. Och han är tryggare i sig själv.

Men det har inte varit lätt för omgivningen alla gånger. Många vänner och affärsbekanta blev rädda, drog sig undan, hade svårt att hantera en relativt ung mans plötsliga sjukdomstillstånd.

- Jag tror att jag blev symbolen för livets förgänglighet och det är inte lätt att konfronteras med det. Men det har varit, och är, en lärorik resa både för mig och människor runtomkring mig. Jag har blivit tvungen att lära mig självklara saker på nytt. I början var det till exempel omöjligt att förstå för många bisatser när människor pratade. Jag tappade tråden direkt. Hjärnan hängde inte alls med, men det har blivit märkbart bättre. Arbetsminnet är tillbaka. I mars memorerade jag 100 decimaler på Pi. Och idag kan jag springa igen. Inte alls som förut eftersom kroppen har förändrats, men jag kämpar på!

När stroken slog till jobbade Pål Burman som vd för det framgångsrika spelföretaget med säte i Norrköping - Proactive Gaming. Det gör han fortfarande.

Proactive Gaming har alltid varit ett företag som sätter individens välmående i centrum, men fokus har blivit än starkare sen Påls liv tog en ny vändning. För honom är det glasklart att företag har ett stort samhällsansvar, både när det gäller individers hälsa och livskvalitet, men också i att driva lönsamhet – långsiktigt och hållbart.

- Som vd för Proactive Gaming har jag ett uppdrag från ägarna: att skapa långsiktig lönsamhet. En sätt att lösa det uppdraget är att bygga in lycka i hela kedjan – lyckliga och nöjda kunder, lyckliga och nöjda medarbetare, lyckliga och nöjda ägare.

Hur skapar man lycka?

Men hur sker det här rent konkret, undrar jag? Hur kan vi mäta lyckan i dessa tider när alla insatser ska räknas om i kronor och ören och ingen gör något om det inte kan uppvisa positiva resultat på sista raden i form av ekonomisk vinst?

För Pål Burman är det enkelt: lyckan behöver inte mätas i siffror. För honom räcker det med upplevelsekvittot han får när han ser, hör, möter och kommunicerar med kunder, medarbetare och ägare.

Dessutom är det inte rocket science vad människor mår bra av, menar Pål. Det finns en gemensam nämnare som han ser att alla intressenter eftersträvar för att uppnå lycka: trygghet.

- Min övertygelse är att ägare, medarbetare och kunder vill ha en och samma sak, nämligen trygghet. Vi har därför byggt upp en ettårig ekonomisk trygghetsbuffert för bolaget. Om allt skulle falla runtomkring oss så ska alla våra intressenter veta att vi klarar oss ett helt år utan kunder eller intäkter. Det här är inga konstigheter, det går helt i linje med mitt uppdrag – att skapa långsiktighet. Det bygger vår trovärdighet som stabilt bolag, skapar trygga medarbetare som därmed skriver bättre kod och gör roligare spel – vilket bidrar till långsiktig lönsamhet för våra ägare.

Jag ber Pål berätta om hur det konkreta lyckoarbetet märks av i arbetsvardagen. Alla styr sina egna tider, vill man slippa möten så slipper man många av dem, inga tvingas delta i sociala aktiviteter ofrivilligt, man får ha eget rum eller sitta i landskap – ingenting är standardiserat. Allting är undantag.

- Vi har många människor med olika behov och vi väljer att se varje individ och vad som krävs för att personen ska må bra och kunna jobba optimalt utifrån sina förutsättningar.

För att minska stressen planeras så kallade ”vita veckor” in i alla leveranser – det vill säga veckor helt utan inplanerat arbete. Ibland måste de avsatta ”vita” dagarna användas till att rätta buggar eller komma ikapp, behövs inte det blir det markant lägre tempo med utrymme för slack och eftertanke. Inga säljare – och inte heller Pål själv – lovar kunder någonting förrän allt stämts av med medarbetarna på hemmaplan. Inget jobb läggs på människor utan att de är väl förberedda på att det sker. Arbetsuppgifter är ömsesidiga överenskommelser där alla parter är med på noterna.

Ingen överkörd, ingen utlämnad, ingens insats förminskad. Alla får vara med och alla ska vara med.

- På det här sättet skapar vi en respektfull verksamhet där allas roller är lika viktiga. Vi får människor att vilja stanna och bygga sina liv i Norrköping. Jag uppmanar alla medarbetare som vill att skaffa barn – vi har ganska nyligen fått tre små bebisar bland medarbetarna och det är underbart. Vi ger självklart också löneförhöjning för den som är föräldraledig för det stärker individen och därmed bolaget. Föräldraledighet innebär en oerhörd individuell utveckling, den bästa man kan få som arbetsgivare. Och jag påminner – jag gör inte detta för att jag är snäll. Jag vill att mina medarbetare ska finnas kvar hos oss i 10-15 år. Vad är ett års frånvaro för föräldraledighet i det sammanhanget?  Det är för kortsiktigt att inte se lönsamheten i att låta människor fatta beslut om sina egna liv. Man ska må bra. Om man är orolig för vad som kommer hända om jag vill ha barn skriver man usel kod, det är min totala övertygelse.

En del av samhället

Pål Burman beskriver att han vill vara en liten bidragande pusselbit i det samhälle vi bygger upp. Och vill man vara det, kan man inte fokusera på de enstaka bitarna i sig – man måste se hur hela pusslet hänger ihop.

Individen som mår bra på jobbet, hemma, som slipper stressa, som lever ett helt liv – den människan håller länge, bidrar länge, mår bra länge.

Och det är värt något.

Lyckan och välmåendet i sig är värt något. Kanske inte pengar. Men något som är oändligt mycket större.

I landet Butan mäter man BNP i lycka. De är förmodligen före sin tid, spår Pål. Men hoppas att vi andra inte ligger så långt efter i vår syn på vilka värden som är värda att mäta.

Pål är noga med att understryka att Proactive Gaming jobbade med de här frågorna även innan han fick sin stroke. Och han menar att det var just för att organisationen byggt en tillåtande företagskultur som han fick plats, trots att saker och ting förändrades för honom. Han fångades upp och fick chansen att fortsätta utvecklas på sitt sätt, men nu utifrån nya förutsättningar.

Ändå är det oundvikligt att se en brand i hans ögon som förmodligen inte fanns där innan sjukdomen. Flera gånger under vårt samtal fylls ögonen med rörda tårar – över fina medarbetare och förstående kunder, relationer som djupnade under svåra perioder i återhämtningen. Jag inser att den människa som sitter framför mig och blickar ut över Djurgården och Skeppsbron i Stockholm ändå inte är densamma som innan. Och när jag frågar svarar han att idag är bättre på att skilja mellan Direktör Pål Burman och Pål själv.

- Jag har givit Pål större inflytande över direktören. Och direktören lyssnar bättre. Och det är tur för jag har insett att Pål är mycket klokare än direktören.

När vi skiljs åt tar jag en promenad och slår mig efter en stund ner på en bänk. Jag tänker på hans slutord: att vi måste ta hand om varandra så bra som möjligt. Det är då vi alla vinner.

Och tänk om vi alla kunde få känna oss som vinnare. Då snackar vi verklig livs levande mänsklig tillväxt.

Frida Nilsson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Hälsa
  • Ledarskap
  • Hållbarhet
  • Arbetsmiljö

Dela:

Andra har också läst

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill