Har vi tappat omdömet?

“Dumhet är en smittsam sjukdom som inte ens de kloka kan vara säkra på att klara sig ifrån” (Zarko Petan)

Ledarskap | ARTIKEL | DEC 2021

Medför digitalisering att vi lämnar över beslutsfattandet och därmed även ansvarstagandet till, av oss konstruerade, artefakter?

Medför digitalisering att vi lämnar över beslutsfattandet och därmed även ansvarstagandet till, av oss konstruerade, artefakter?

Vid en första anblick kan frågan upplevas provocerande. Men vid närmare eftertanke synes det både intressant och relevant att reflektera över omdömets roll i samhället och organisationer, inte minst med tanke på utvecklingen av artificiell intelligens och new public management. Är inte omdöme en förutsättning för ansvarstagande och gott beslutsfattande? Är det inte också en central aspekt av kunskap? Med andra ord, en huvudingrediens i både görandet och varandet.

Vi skapar trender. Vi har gått från jordbruks-, till industri-, till informations-, till kunskaps-, till nätverkssamhälle i en digital era. Under olika tidsepoker lyfter vi olika aspekter, starkt påverkade av teknikutvecklingen, men också av managementindustrin och modeord. Humankapitalet definieras som nyckelresursen och konkurrensfaktorn. Men vad består detta kapital av? Och hur använder vi det?

Teknik, effektivisering och mening

Den tekniska utvecklingen innebär fantastiska möjligheter, inte minst för organisationer i termer av förenkling och effektivisering. Innebär det att arbetsbördan för oss dödliga har minskat i takt med ökad automatisering och datorisering? Tvärt om, menar antropologen David Graeber. Antal timmar det tar att utföra ett arbete har minskat, men mängden arbete har ökat. Dessutom menar Graeber att mycket av det ”nya arbetet” är meningslöst; det skapar inte något mervärde. Kanske snarare tvärt om. Tänk om det är så. Tänk om vi har skapat arbetsuppgifter och roller som vare sig är meningsfulla för medarbetaren eller bidrar till substantiellt värde för någon.

Tekniken innebär vidare att vi idag har förmåga att samla in ofantliga mängder data och verksamheter kan bli datadrivna. Men vad händer när vi mer och mer förlitar oss på att digitala artefakter tar över analysen och ”spottar ut” besluten? Tänk om programmeringen eller maskininlärning går ”fel” eller att centrala parametrar saknas. Ta som exempel Amazon som för ett par år sedan började använda AI-baserad rekrytering. En genial idé i syfte att förenkla och effektivisera rekryteringsprocessen. Dessvärre visade det sig att systemet diskriminerade kvinnliga sökande, vilket var en konsekvens av att kvinnliga sökanden var underrepresenterade i den träningsdata som användes för att ”lära” systemet.

Finns det en risk att vi har en övertro på vad vi kan åstadkomma med tekniken? Eller kanske en övertro på att digitala artefakter ska skapa bättre liv för oss människor. Medför digitalisering att vi lämnar över beslutsfattandet och därmed även ansvarstagandet till, av oss konstruerade, artefakter? Vad händer med människan om vi känner mindre och mindre mening i det vi gör? Låter vi oss fördummas av tekniken och slutar tänka själva?

Jakten på evidens

Vid sidan av den tekniska utvecklingen, har vi sedan länge haft en stark tro på vetenskapen. Att säkert veta i syfte att ”göra rätt”. Fler och fler organisationer pratar om att arbeta evidensbaserat. Men hur mycket kan vara evidensbaserat i en allt mer komplex och föränderlig värld. Hur mycket kan vi faktiskt veta? Har den goda intentionen och strävan lett oss fel. Försöker vi, i linje med new public management, hantera för många situationer och problem med standardiserade lösningar, policy och riktlinjer. Läser vi alla dessa dokument? Förstår vi dem? Hur vet vi att de följs? Och vad ger de för mening i praktiken? Eller följer vi oreflekterat manualen, utan att veta varför?

I boken Dumhetsparadoxen (2018) lyfter Mats Alvesson och André Spicer ett närliggande fenomen: ”funktionell dumhet”. De beskriver tre centrala aspekter av funktionell dumhet. För det första, att inte reflektera över sina antaganden utan ta för givet att dominerande tankesätt är rätt. Detta kopplar an till den andra aspekten som handlar om att inte ifrågasätta varför jag gör det jag gör. I praktiken kan det få sitt uttryck i att jag gör det för det ”kommer från högre ort” eller ”så här har vi alltid gjort”. Som ovan nämns, jag följer ”regeln”, men vet kanske inte varför den existerar. Den tredje aspekten handlar om att inte överväga konsekvenserna eller det högre syftet med mitt handlande. Jag fokuserar på mitt och det kortsiktiga hur:et, på bekostnad av helhet och långsiktighet.

Är det inte så att vi behöver fatta, och fattar, beslut trots att vi inte säkert vet; att vi i mångt och mycket handlar i ovisshet. Och är det inte i dessa stunder vi behöver se vårt omdöme i vitögat. Som Jonna Bornemark lyfter i sin bok Horisonten finns alltid kvar:

Omdömet är just vår förmåga att stå i relation till horisonterna av icke-vetande, fånga upp vad som är viktigt och kunna handla i en situation som inte funnits förut. Omdömets roll blir tydlig i krisen, men det är också något som får vår vardag att fungera, som finns i varje omvårdande handling, varje mellanmänskligt möte och i varje klokt beslut. (Bornemark, 2020:21)

Kunskap i handling

Finns det en risk att vi, i takt med teknikutvecklingen och jakten efter evidens, tappat greppet om det vi säger är vår viktigaste resurs: humankapitalet. Tanken leder mig till Aristoteles. Han beskriver olika former av kunskap, varav tre av dem – episteme, techne och fronesis – kan bidra med förklaringsvärde i detta sammanhang. 

Episteme representerar teoretisk, generell kunskap. I dagligt tal pratar vi om episteme i termer av vetenskaplig, evidensbaserad kunskap. I sökandet efter ”sanningen” bygger vi upp logiska resonemang för att komma till säkra slutsatser. Vi vill ”veta” och vi vill göra ”rätt”. Men som nämns ovan, hur mycket kan vi med säkerhet veta utifrån till synes rationellt tänkande? Kan vi tänka linjärt i en alltmer cirkulär värld? Beaktas alla centrala parametrar? Har vi relevanta antaganden från början? Och vilken hänsyn tas till olika kontexter där kunskapen ska appliceras? 

Techne representerar praktisk kunskap med fokus på själva målet med handlandet. Med hjälp av techne åstadkommer vi resultat; vi levererar. Tänk dig techne i form av ett recept på surdegsbröd. Du kan, med hjälp av receptet, baka brödet även om du inte är en professionell bagare. Ju kunnigare du blir, ju mer utvecklas din techne. Och förhoppningsvis, ju godare blir brödet. Lite som beprövad erfarenhet eller vad vi i vardagligt tal kallar kompetens. Techne är hantverket; en form av konst som ofta förknippas med yrkesstolthet.   

Fronesis är, liksom techne, en praktisk kunskap, men sätter ögat på det goda handlandet; själva processen, snarare än målet. Handlandet utförs alltid i en specifik kontext. Således behöver vi förstå det unika – behoven och förutsättningarna – i respektive situation för att kunna handla klokt. Här kommer vi till ”omdöme”, vilket synes vara kärnan i fronesis. Med andra ord, det ”goda” handlandet är det ”omdömesgilla” handlandet. Vi kan svårligen läsa oss till fronesis. Det är en kunskap vi bygger upp genom att reflektera över vår erfarenhet och det vi gör här och nu (jfr Schöns ”reflektion-i-handling”, se artikeln Reflektion för lärande och kreativ problemlösning). Där vi lyssnar in till uniciteten i varje specifik situation.  

Ingen av dessa tre kunskapsformer synes bättre eller sämre än de andra. De är snarare ömsesidigt beroende. Vi behöver teorier och modeller för att förstå (episteme). Vi behöver instruktioner för att lära oss och veta vad vi ska göra (techne). Vi behöver omdöme för att göra kloka val i stunden (fronesis). Men har vi, som Bornemark lyfter, fokuserat alltför mycket på episteme och techne på bekostnad av fronesis?

Hur gör vi plats för omdömet?

Huruvida vi har tappat omdömet eller inte, lämnar jag till var och en att reflektera över. Däremot synes ”omdöme” som fenomen förtjäna en större plats i diskursen kring utveckling, lärande och arbete. Kanske ska vi bara följa Alvesson och Spicers (2018:64) råd: Det enda sättet att motverka dumhet är kritiskt tänkande och reflektion. Men enklare sagt en gjort. Som Bornemark skriver, i en miljö där det är viktigare att följa manualen än att tänka själv – där avvecklas omdömet.

När det samtidigt pratas om vikten av ansvarstagande, initiativkraft och innovation, så synes individens omdöme ha en central roll. Vi ska vara professionella, fatta kloka beslut och inge förtroende, vilket torde vara svårt att uppnå utan gott omdöme. Har inte omdömet en viktig funktion i alla dessa karaktärsdrag – ansvarstagande, initiativkraftig, innovativ, professionell, klok, beslutsför, förtroendeingivande? Är inte omdöme en central aspekt av både vad vi gör, hur vi gör det och den vi är? Med andra ord, en central ingrediens i både görandet och varandet.

Vill vi ge mer plats för omdömet behöver vi mer medvetet odla fronesis. Vi behöver uppmuntra till kritiskt tänkande, såväl som individuell och gemensam reflektion. Genuint lyssna på både oss själva och varandra. Göra varandra smartare genom att ställa fler frågor, istället för att servera alla svaren. Prata mer om vad som sker här och nu, i det mellanmänskliga rummet. Känna mer ansvar för helheten, istället för att begränsa det som är ”mitt” respektive ”ditt”.

Kanske förutsätter det ytterligare en pusselbit: TilliT. Tillit till mig. Tillit till dig. Tillit till varandra.

Ewa Braf

Vår expert på ledarskap & kommunikation

  • Följ skribent

Ewa Braf, chefsutvecklare på Åklagarmyndigheten och Adjungerad universitetslektor vid Linköpings universitet, har lång erfarenhet av utvecklingsarbete både på organisations-, grupp och individnivå. Ledarskap, kommunikation, relationer och värdeskapande är centrala fenomen i Ewas professionella såväl som privata liv. 

Ewa arbetar med ledarutveckling, processledning och förändringsarbeten genom att skapa lärande, engagemang, drivkraft och nya perspektiv. Ewa är Fil Dr och har forskat kring kompetensförsörjning, kommunikation och organisatoriskt lärande och har skrivit boken I motgång kliver ledaren fram (Liber, 2010). Hon är EMCC certifierad coach och auktoriserad samtalsterapeut.

Denna artikel:

  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Ewa Braf

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill