Hennes mardröm fick en mening

I 1.352 dagar satt Karin Volo fängslad för ett brott hon inte begått. Hon lyckades vända mardrömmen till ett användbart mentalt verktyg.

Ledarskap | Motivera | ARTIKEL | OKT 2012

Har du någon gång stått vid gaten på en flygplats någonstans i världen? På väg hem. På väg tillbaka till familj och vänner efter en semester eller en jobbresa. Det gjorde Karin Volo 2006 när hon, istället för att kliva på planet, helt oväntat blev arresterad och bortförd. Det skulle ta nästan fyra år innan hon fick se sina två döttrar igen. Den ofattbara händelsen har förändrat allt, inte minst hennes syn på sig själv som affärspersonlighet.

Karin Volo är uppväxt i USA, men har rötter i Sverige. 2006, det ödesmättade året då allt startade, var ett framgångsrikt år för Karin och hennes sambo Sergio. Hon var en respekterad affärskvinna och drev deras gemensamma bolag - ett välkänt chefsrekryteringsföretag som arbetade med headhunting av höga poster inom näringslivet. Bolaget var baserat i USA och Karin och Sergio drev den europeiska delen.

Många år innan hon mötte Sergio var hon gift med en annan man under en kort tid. Och det var hans olagliga affärer som försatte Karin i den mardrömslika situationen hon hamnade i.

- Han var ganska mycket äldre än jag och under äktenskapet blev han långsamt helt personlighetsförändrad. Han blev en helt annan, kan man säga. Men vi blev trots allt gravida med vår första dotter. När jag väntade vårt andra barn åkte han plötsligt in i fängelse när jag var i sjätte månaden. Då förstod jag att han egentligen var kriminell och hade fört mig bakom ljuset. Men jag fick igenom skilsmässa och livet gick vidare. Jag mötte Sergio efter jag hade flyttat till Sverige och vi började bygga vårt liv tillsammans.

Från dröm till mardröm

I mars 2006 hade paret varit på affärsresa i USA i en vecka. De höll på att bygga upp sin verksamhet och hade bland annat spenderat dagar med den goda vännen och affärskollegan John Assaraf, välkänd entreprenör i USA. De var glada, men trötta och längtade hem till sina respektive barn, som väntade i Sverige.

Men Karin skulle aldrig kliva på planet. Istället vände hennes liv till totalt mörker som skulle pågå i flera år.

- Plötsligt grep någon tag i mina armar och sa ”Om du kommer med lugnt och försiktigt så behöver vi inte sätta på dig handklovarna”. Sen förde de bara bort mig, utan att förklara varför. Sergio stod kvar vid gaten och kunde inte göra någonting.

Männen, som Karin efteråt förstod var från FBI, förde henne till en bil. Hon beskriver sitt chocktillstånd som att ”se hela världen genom vatten”. Kvar vid gaten står Sergio. Han har inte en aning om vad som hänt men måste ändå ta beslutet – stanna och försöka hjälpa Karin eller åka hem till barnen.

- Det var det svåraste beslutet han någonsin tagit. Men jag är så glad att han valde att åka hem till Sverige. Han valde rätt där. Han kunde inget göra för mig och barnen behövde honom ännu mer än vad jag gjorde.

Och från den dagen skulle Karins liv aldrig bli sig likt igen. Bilen körde henne till häktet där hon förvarades till följande dag. Först då fick hon veta vad hon arresterats för. Och precis som hon trodde gällde det hennes exmans olagliga affärer. Den internationella rättsliga processen tog nästan fyra år innan domaren lyckades rentvå Karin från anklagelserna och avslutade ärendet.

"År med barnen jag aldrig får igen"

Under de fyra åren bodde hon tillsammans med 53 olika kvinnor som roterade in och ut i rättssystemet. Cellen var bara några kvadratmeter stor. På kroppen hade hon fängelsets kläder och på nätterna sov hon på en tunn madrass på en järnsäng. Den enda personliga sak hon lyckades ta med sig in räddade henne många gånger.

- Jag lyckades få med mig två foton på mina barn. De har jag burit med mig sen dess. Under åren i fängelset fick jag regelbundet nya skolfoton på dem och kunde se hur de växte. De hann bli stora. Det är år som aldrig någonsin kommer igen.

För att överleva dagarna, månaderna och till sist åren i cellen, började Karin meditera, studera och läsa enorma mängder böcker. Förhållandena var brutala. Lyset var påslaget dygnet runt, rastgården vara minimal och täckt av ett galler och det känslomässiga klimatet mellan de intagna kvinnorna var hårt.

- Jag förstår numera varför man säger att stämningen i ett fängelse är kall. Man stänger helt enkelt av sitt hjärta för att stå ut. Det går inte annars. Numera vet jag precis hur människan fungerar under de här begränsningarna. En erfarenhet jag har enorm nytta av när jag jobbar med människor och företagsutveckling idag.

1.352 dagar...

Utanför murarna gick den juridiska processen i slow motion. Karin pratar om ”legal time” som sniglar sig fram. För en advokat är ett case bara några papper i en stor hög bland alla andra. För någon som väntar på insidan är varje enskild dag en evighet. Hon vet att hon satt inspärrad i exakt 1.352 dagar. Hon räknade varenda en.

Och hemma i Sverige räknade också Sergio. Han fortsatte att driva bolaget på dagarna, tog hand om de fyra barnen på kvällarna och på nätterna…?

- Ja, då började han ju jobba på mitt case. Det var då han kunde få tag på folk eftersom det var dag i USA. Han ringde samtal, pratade med kontakter, försökte hitta utvägar. Han var målmedveten. ”Jag ska få hem henne”.

Ibland dök det upp ljuspunkter i processen och både Karin och Sergio trodde att fallet skulle läggas ner. Men varje gång hände det något som gjorde att allt började om på nytt. De pratade varje dag och mycket av de ekonomiska resurserna gick åt till att fylla på Karins telefonkort.

- Vi pratade i cirka 20 minuter varje dag. Jag var på så sätt en del av deras liv och vardag. Under åren skrev jag också historier till dem. Först bara i huvudet. Sen skrev jag ner dem och skickade dem till Sverige. Om en liten flicka som heter Joy. Det blev till slut 27 böcker. Det gjorde att vi hade ett band mellan oss, barnen och jag. Det var en viktig förenande länk.

Karin förklarar hur hon hittade sina rutiner trots de extrema omständigheterna. Hon började hålla yogakurser för de andra internerna, läste enorma mängder och skapade mentala verktyg som gjorde att hon klarade av tillvaron.

Målet var hela tiden att komma ut och varje dag spelade hon upp en film i huvudet där hon lämnade fängelset och återförenades med barnen.

Hittade mental kraft

Åren i fängelset har lagt stora delar av den grund Karin idag står på som företagsledare och entreprenör. Genom den resa hon tvingades göra hittade hon egenskaper i sig själv som hon inte visste fanns. Hon förstod hur stor del den mentala kraften står för i en människa och hur hon kunde påverka situationer genom sin egen förmåga att faktiskt styra känslorna.

- När negativa bilder dök upp slog jag bokstavligt talat bort dem. Jag valde att inte se dem. Det gjorde att jag konstant befann mig i en uppåtspiral, en liknelse vi idag använder i vårt företag för att stötta bolag i deras interna utvecklingsprocess. En viktig sak jag lärde mig i häktet var att vi faktiskt bygger våra egna liv genom våra tankar. Det fungerar precis likadant för företag, skulle jag vilja påstå.

Idag hjälper Karin till att skapa organisationer där människor trivs och där arbetsklimatet är konstruktivt och positivt. Karin förenar sina redan etablerade kunskaper om rekrytering med erfarenheterna från sin krissituation. Resultatet blir kraftfullt.

- Både individer och företag idag tittar ofta utåt i för stor utsträckning. De försöker hitta det rätta jobbet, de rätta anställda och de rätta kunderna. När vi egentligen borde söka svaret inåt – det vill säga skapa en miljö där människor vill vara. Det skapar framgång. Den interna känslan på företaget gör att kompetenser vill stanna och utvecklas tillsammans med bolaget. Många av de verktyg jag idag använder när jag jobbar med stora bolag, kommer direkt från de tunga åren i fängelset.

Karin, om någon, vet hur mentala bilder inte bara kan påverka, utan till och med förändra. Det är precis de mekanismerna hon tar med sig in i näringslivet.

- Det är alltför stort fokus på extern konkurrens idag. Jag ser snarare att svaret finns inom organisationen. Det är där man kan hitta de långsiktiga lösningarna som också blir hållbara och som bygger på människor – inte flyktiga vinster. Man måste veta varför man gör vad man gör. Det gäller både bolag och människor.

Den 9 december 2009 kliver Karin ut genom fängelseportarna. Hon möter friheten för första gången på 3 år och 8 månader. Det skulle dröja ytterligare fem veckor innan hon landade i Sverige. Sergio mötte henne på Arlanda.

- Vi bara höll varandra. Och grät. Min film som spelats upp i mitt huvud varje dag hade fått ett slut. Ett lyckligt slut, precis som jag föreställt mig. Jag formade det själv.

När paret kom hem till det gemensamma huset ringde Sergio efter Karins båda döttrar och bad dem komma hem från sina kompisar. Efter många samtal på Skype, trodde de båda att det handlade om ännu ett videosamtal med mamma från andra sidan jorden.

- Vi hade varit väldigt försiktiga med att tala om för dem att jag verkligen var hemma. Det fanns alltför många besvikelser i bagaget.

Om man inte varit i Karins sits, är det omöjligt att förstå den känslomässiga bergodalbana som åren i fängelset innebar. Ovissheten, paniken, tristessen, hoppet och förtvivlan. Men alla som saknat någon närstående kan nog i alla fall föreställa sig den obeskrivliga lyckan i att återförenas med de hon tänkt på varje dag, varje timme, under fängelseåren.

- Den första tiden pratade vi inte alls. Vi bara höll varandra. Vi bara försökte förstå att det faktiskt var över. Och att något nytt var på väg att börja.

Frida Nilsson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap
  • Motivera

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill