#metoo handlar om mer än sexuella trakasserier

BLOGG | DEC 2017

”Metoo är ett avgrundsskri om inkompetenta chefer”, säger arbetsmiljöprofessorn Eva Vingård i (DN 2017-11-25). Och ett avgrundsskri om en förlegad kultur och struktur där vissa tar sig friheter och andra inte vill ställa till besvär, tänker jag. Nu är det helt nödvändigt att alla som vill ändra på detta bidrar, i stort och smått. Jag är övertygad om det goda i att vi är många.

Upprop.


Nu har även jag lämnat mitt vittnesmål på #metoo. Vill visa alla modiga människor, som delat före mig, min respekt och vara modig tillsammans med dem. Vill leva upp till det jag så ofta sagt i andra sammanhang; vi måste förändra själva om vi vill se förändring. När många går samman blir det så extremt tydligt vad som är fel. I det här sammanhanget har strålkastarna riktats mot många mäns icke respektabla och oacceptabla sätt mot kvinnor. Här vill jag också rikta strålkastarna på alla, oavsett kön, som inte tar sig otillbörliga friheter. Vi ska bli fler!

#metoo handlar så mycket mer än om sexuella trakasserier, tänker jag. Det handlar om en extremt osund ledar- och härskarkultur som har tillåtits att regera i många olika sammanhang; på ett flertal arbetsplatser, i skolor, föreningar, kyrkor och i allt för många relationer av olika slag. Människor i maktposition har utnyttjat sin ställning och mer eller mindre medvetet insett att de kan utnyttja hjärnans kopplingsschema för sina syften att styra genom att skapa obehag och rädsla.

I en del inslag i debatten kring #metoo ifrågasätter man varför så många utsatta kvinnor inte agerat med mer motståndskraft. Varför skrek och gapade de inte? Varför ställde de inte till en scen? En svår fråga som jag ställer till mig själv. Varför skrek jag inte i högan sky när familjens inneboende började tafsa på mina bröst när jag var 12 år? Mamma, pappa och mannens flickvän befann sig en trappa ner och jag hade råkat bli ensam med mannen framför Tv:n. Familjen hade bjudit in våra inneboende att dela mycket i vårt hem. Eftersom jag inte ställde till en scen när jag blev tafsad på fortsatte de att behandlas som välkomna gäster och jag anpassade mitt beteende och var noga med att aldrig hamna själv med mannen i fråga igen. Varför berättade jag inte då?

Jag tror att vi (= många människor, just här särskilt kvinnor) är rädda för att vara besvärliga, ställa till en scen och skapa obehag. Personligen har jag inte känt skam för det som hände, det var verkligen inte mitt fel på något sätt, men jag tyckte det var jobbigt att ställa till besvär. Likadant när jag blivit tafsad på, på bussar och privata fester (särskilt minns jag bästa vännens pappa…), jag har inte haft mod nog att protestera högljutt och rikta strålkastaren dit den ska riktas. Redan som 12-åring tog jag också onödigt mycket ansvar. Minns att jag tänkte att det skulle bli besvärligt för våra inneboende om de blev utslängda. Jag har lovat mig själv att den tiden är förbi, jag ska våga vara ”besvärlig” och jag ska inte ta på mig orättfärdigt mycket ansvar.

Eva Vingård, professor i arbetsmiljö, menar att det osunda beteende som #metoo har visat så förskräckande tydligt, hänger ihop med inkompetent ledning. Jag har tyvärr sett mycket av den sortens ledning när jag varit ute på uppdrag på företag. Men jag tror att det är större än så. Inkompetent och respektlös ledning hänger ihop med uråldrig syn på makt, olikheter, känslor, kvinno- och mansroller och avvikande beteende. Det är ett enormt och långsiktigt jobb att ändra gamla strukturer och tankesätt. Och det är alla ledares ansvar att visa vägen, den ledarkultur som råder påverkar beteendet i livets olika områden och sprider sig eftersom ledare är människor vi ser upp till. Hjärnan är kopplad på det sättet.

Det är alltså hög tid för förändring. Modigast är de arbetsplatser som redan insett betydelsen av respektfullt bemötande på alla plan. Modiga är de som nu, i kraft av #metoo vågar följa efter. Hjärnan är kopplad för rättvisa och respektfullt bemötande, då lyfter vi och kan nå oanade höjder, var för sig och tillsammans. Här finns något vi alla kan jobba för genom att tänka oss för, i stort och smått, hur vi bemöter andra i olika situationer. Det är inte bara de utvalda ledarnas roll även om de har ett stort ansvar i att föregå med gott exempel. Vi kan alla bidra i vår vardag, i de skiftande sammanhang där vi lever våra liv. Det är allas vårt ansvar att avstå kränkande kommentarer, nedlåtande blickar och andra beteenden som är avsedda att kränka, såra, styra och utelämna. Det är just nu vi alla har möjlighet att höja statusen i att agera vänligt och respektfullt i alla sammanhang och mot alla. Minns att detta inte är detsamma som att agera med flathet eller mesighet. Vi behöver inte heller tycka om eller älska alla. Respekt är synonymt med vördnad och erkännande, något vi kan träna oss att bli bättre på att ge till allt fler. Vördnad inför mänskligt liv.

Vi lever i en löftesrik tid. Jag hoppas att allt fler kan ge sitt löfte att, dag för dag, agera med vänlig omtanke om andras väl och ve. En vänlig tanke kan räcka långt, en utsträckt hand ännu längre. Jag hoppas att det får gälla på arbetsplatser, i skolor, i olika medmänskliga möten och – inte minst -  inom familjer.

Sänder dig, kära läsare, mina vänligaste tankar om vår gemensamma framtid.

Anneli Godman.

Anneli Godman

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara blogginlägg
  • Betygsätt

Följ ämne:

Dela:

Anneli rekommenderar sin kurs i Mindfulness & uppmärksamhetsträning för ökad mer medvetenhet om vad vi gör och vad som styr oss.

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill