När en mamma dör - eller allt som är fel med ojämställdhet...

BLOGG | NOV 2014

Mina föräldrar träffades när de var unga, de har spenderat livet tillsammans. Eller den del av livet som min mamma levde. Vad min pappa kommer att göra och vem han kommer att spendera livet med nu får framtiden utvisa.

Mina föräldrar träffades när de var unga, de har spenderat livet tillsammans. Eller den del av livet som min mamma levde. Vad min pappa kommer att göra och vem han kommer att spendera livet med nu får framtiden utvisa.

Det är mycket som ställs på ända när en förälder dör. Jag vill påstå att det är ännu värre när en mamma dör. I alla fall i en traditionell heterosexuell familj som levt enligt normen, med en hårt förvärvsarbetande man och en kvinna med huvudansvar för familjen. 

Forskningen visar att kvinnor ännu gör mer obetalt hemarbete och ensamstående äldre män får rätt till fler hemtjänsttimmar än ensamstående äldre kvinnor. Till viss del på grund av fördomar och ojämställt bemötande i kommunerna men också på grund av att män helt enkelt inte tränat på att ta hand om sig själva och sina hem under livet. Män som plötsligt är ensamma får en brant lärkurva, det är matlagning, hemmet, djuren. Hur planterar man om blommor, när ska rosorna beskäras? Hur stuvar man makaroner? Vad ska tvättas på vilka grader? Och hur var det nu med temperaturen för lax? Blir 55°C bra?

Allt det praktiska som liksom löste sig själv under tiden man byggde altanen. Detta är besvärligt för någon som haft markservice och kompetens vid sin sida hela livet.

Det är också så att kvinnor i heterofamiljer ofta är ”sociala projektledare”, så även i min. Kanske för att de är mer lämpade? Kanske för att de vill? Kanske för att kvinnor i högre grad uppfostras till att se olika behov och hålla ordning på vilka storlekar barnen har på vantar, när farmor fyller år och att O.S.A till idrottsföreningens fest i tid?

Det spelar inte så stor roll egentligen varför vi delar upp det så här. Det som är viktigt i sammanhanget är forskningen som visar att män som slutar arbeta vid pensionen, män som är nyskilda eller som blivit änkemän upplever en stor tomhet. De har inte haft koll. De har inte koll. Män som inte finns i ett socialt sammanhang skapat av andra blir ensamma män. Detta har varit min största oro förutom mammas smärta. Jag vill inte ha en ensam pappa.

Det är svårt att kräva av enskilda människor att de ska bryta strukturer, men om mina föräldrar levt i ett mer jämställt samhälle hade min pappa kunnat lägga mer av mammas sista tid i livet på annat än att lära sig att ta hand om sig själv. Han hade då haft mer energi över för att lära sig allt det oundvikliga nya han stod inför: att ge mamma sprutor, lära sig alla olika mediciner och vad de gör och hur man fäller ihop en rullstol. Det hade funnits mer energi kvar för att lägga på annat. Det finns så mycket att lägga sin sista tid med någon på. Prata om allt det där som det inte kommer finnas tid för. Eller vara tyst tillsammans för den delen.

Att mina föräldrar skulle få ett långt liv tillsammans fanns det såklart aldrig några garantier för, men att det utöver obehagligheter som cancer ska finnas ojämställdhet. När det inte behöver vara så. Det känns bara så urbota korkat.  

Jenny Claesson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara blogginlägg
  • Betygsätt

Följ ämne:

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill