Räddast i Almedalen…

BLOGG | JULI 2015

Med en del skräck, två delar spänning och en ansenlig mängd nyfikenhet gav vi oss iväg till Almedalen för allra första gången. Förväntningarna var många, oerfarenheten stor. Men någonstans måste man ju börja. Jag fyllde min väska med anteckningsblock, dator, laddarsladdar, en bunt visitkort och telefon och klev ut på Visbys kullerstenar. Så välkända för mig - men den här gången helt nya. Och jag var knappast ensam om att beträda dem…

Med en del skräck, två delar spänning och en ansenlig mängd nyfikenhet gav vi oss iväg till Almedalen för allra första gången. Förväntningarna var många, oerfarenheten stor. Men någonstans måste man ju börja. Jag fyllde min väska med anteckningsblock, dator, laddarsladdar, en bunt visitkort och telefon och klev ut på Visbys kullerstenar. Så välkända för mig - men den här gången helt nya. Och jag var knappast ensam om att beträda dem…

Jag erkänner: jag var rädd till en början. Livrädd. Jag försökte smälta in så gott jag kunde bland alla vana Almedals-proffs. I huvudet snurrade alla tips som kommit in från rutinerade Almedalare i mitt nätverk. Kom väl förberedd, läs programmet noga och välj i förväg ut det som verkar vara av intresse. Kom i tid till seminarierna – annars kanske det är fullt. Prata med allt och alla och ha bekväma skor.

Första timmarna sprang jag svettig mellan intressanta seminarierubriker – en del levde upp till förväntningarna, annat inte alls. Yta blandat med djup, självklarheter och floskler lömskt blandat med nya insikter och grym kompetens.

Jag träffade fackförbund, lärde mig mer om social innovation och integration, lyssnade på forskare, pratade företagskultur och fick information och flygblad i varje gathörn. Och vattenflaskor med företagsloggor, energibars, solfjädrar, solkräm, kaffe i pappersmugg...

Solen sken, trängseln var bitvis klaustrofobisk och jag var generellt mycket tacksam för mina väl ingångna Converse.

Överallt gled kända ansikten förbi och i varannan gränd stod en kameramänniska och filmade någon som gav en kommentar eller summerade något. Gudrun Schyman. Henrik Schyffert. Bolibompadraken! Och där är ju hon… vem… hon som är journalist och brukar leda debattprogram. Har glömt namnet. Och han! Han är ju duktig, men jag minns inte vad han heter. Nåt på P? Där sänder TV4 direkt, jag stannar och lyssnar lite på Wolodarski. Här bjuder någon på smoothie och där inne pratar man framtid och hälsa, men jag hinner inte – måste till seminariet om hur forskningen ska nå ut till samhällsmedborgarna.

Efter ett tag övergick rädslan till förvirring och matthet, en sorts uppgivenhet över hur mycket som jag inte kunde ta in eller förstå. Hur ska jag kunna få ett grepp om allt det här? En kaffe till kanske?

Men framåt eftermiddagen sprang jag på en kär gammal vän. Sen en till. Sen mina begåvade grannar från trygga hemmagatan i stan. Sen träffade jag min kusin som är bofast på ön. Hon bjöd in oss på en vernissage på sitt hotell och plötsligt kändes alltihop så välkomnande. Sms började droppa in – ”Är du i Almedalen? Ska vi ses?!”,"Lunch imorgon?". Middag med goda vänner. Samtal med sköna branschkollegor och samarbetspartners och expertskribenter.

ALLA var där, som uttrycket lyder. Eller uppenbarligen väldigt många i alla fall.

Ett pärlband av möten med den ena efter den andra rullade ut sig. Folk ropade mitt namn här och där i folkmassan, knackade på axeln, vinkade. Kramar och tips om nya roliga seminarier. Handskakningar och visitkortsbyten. De redaktionella uppslagen duggade tätt och överallt dessa öppna människor – öppna för att säga hej, prata en stund och sen försvinna in i folkmängden.

Rädslan rann sakta av mig och ersattes med en känsla av raka motsatsen: tillhörighet. En ovanligt påtaglig vilja till öppenhet infann sig.

Och jag förstod plötsligt att de flesta bar på samma feeling. Här är det tillåtet att ta kontakt, ställa dumma frågor (och smarta!), vara nyfiken, gränsöverskridande.

De sista timmarna var jag så fullproppad med intryck, att det enda som gick att ta in ytterligare var en glass. Jag gick långsamt ner genom gränderna som jag inte minns namnen på, och lyssnade på de fragmenterade samtalen som pågick mellan dem jag mötte. Engagemang och intensitet, på väg från något och till något nytt.

Så. Jag var inte längre räddast i Almedalen. Okunskapen hade ersatts av en slags energi och jag gick lite säkrare på kullerstenarna. Jag hade lärt mig att överlevnadsknepet i Almedalen är att sålla – låta en hel del passera, sila bort, välja ut och ta pauser för att smälta.

Och jag har också lärt mig att Visby, under det här spektaklet, i första hand är en mötesplats. Ett ställe där den koncentrerade kompetensen och kunskapen som strålar från människorna riskerar att nästan spränga omkull ringmuren.

En sak är säker – jag kommer tillbaka nästa år.

Och den gången kommer jag inte vara rädd.

Frida Spikdotter Nilsson

Frida Spikdotter Nilsson

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara blogginlägg
  • Betygsätt

Följ ämne:

Dela:

Andra har också läst

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill