Från kris till utveckling

Lennart Koskinen, Gaia Leadership, om #metoo: ”Jag tvekar inte att kalla det som har skett och förbigåtts med tystnad för en kris.”

Ledarskap | ARTIKEL | NOV 2017

Krishantering.

Krishantering.

Ingenting slukar energi och arbetsglädje som ett pågående krisförlopp. Det finns ett speciellt mönster och om vi lär oss att känna igen symptomen kan vi vända krisen till utveckling – för oavsett var den pågår är krislogiken densamma.

Rörelsen #metoo började som ett individuellt initiativ. Men allt fler kände igen sig i de första vittnesmålen och hakade på med sina egna berättelser. Så följde hela grupper av skådespelare, sångare, jurister, journalister och tekniker. Slutet har vi knappast sett än. Men var tog resten av arbetslivet vägen? Det vore tyvärr rätt naivt att tro att företag, statliga organisationer, kommuner, landsting och den stora idéburna sektorn inklusive idrottsrörelsen är helt förskonad. Just i den sistnämna har ju bland andra höjdhopparen Patrik Sjöberg tidigare vittnat om hur hans tränare utsatte honom för upprepade övergrepp redan från 11-årsåldern. Men mörkertalet är stort.

Debatten har rört sig mellan ytterligheterna ”lite får dom väl tåla” till en kollektiv skuldbeläggning av hela manssamhället. Alla män är åtminstone potentiella förövare. Kvinnors ansvar har mest handlat om behovet av att freda sig själv och sina medsystrar.

Ändå har diskussionen och alla reaktionerna haft och har en betydelse som kommer att sträcka sig långt in i framtiden. De stora frågorna om ansvar, skuld, skam och förlåtelse har långsamt börjat röra på sig. ”Jag har ingenting sett eller hört” räcker inte som svar. Det moraliska ansvaret täcker både det man gör och det man avstår från att göra. Särskilt för den som är i en maktposition och skulle ha möjligheten. Just makt och beroende verkar vara två viktiga nyckelbegrepp.

Och hur fördelar vi skulden? På förövaren förstås, men att ens nämna offrets eget ansvar och därmed eventuella skuld har hittills varit tabubelagt. Då är det lättare att skjuta den ifrån sig till samhället, politikerna, gamla strukturer eller den än mer abstrakta ”könsmaktsordningen”.

Vägen vidare

Var vi än lägger skulden aktualiseras frågan om vägen vidare. I vårt vanliga rättsmedvetande följer på den fastslagna skulden någon form av straff. Fru Justitia, den gamla romerska gudinnan med det två vågarna, påminner oss om att det bör finnas en balans mellan brottet och straffet. Och när straffet är avtjänat är skulden betald. Nätets lynchmobb styrs av mer primitiva reflexer.

Var finns utrymmet för försoning och möjligheten för alla parter att gå vidare? Behovet av förlåtelse är något allmänmänskligt för att kunna lyfta bort skulden och så småningom gå vidare. I vår kultur av religiös analfabetism har de gamla mekanismerna i hög grad gått förlorade. Då blir både skulden och skuldbeläggandet något livsvarigt och därmed livsförnekande.

Jag välkomnar den fortsatta diskussionen kring dessa stora och svåra frågor. Men redan nu kan man börja reflektera över en del lärdomar av mer principiell natur. Jag tvekar inte att kalla det som har skett och så länge har förbigåtts med tystnad för en kris. Mänsklig, genusmässig och i hög grad samhällelig. Och hur hanterar vi kriser? Vad kan vi lära oss?

Det verkar finnas ett generellt mönster för en kris, vare sig den är privat, kollektiv eller företagsspecifik.  Om vi känner igen symptomen är vi bättre förberedda för vad som skall komma och kan i bästa fall medvetet använda krisen till en utveckling. Den aktuella situationen verkar hittills ha följt det välkända mönstret. Men det kan också användas vid många andra kristillstånd.

Förnekelse

Den första reaktionen när krisen är ett faktum är förnekande. ”Det är inte möjligt”. ”Det här var ett undantag”. Eller helt enkelt, det är inte sant. Fake news har vi ju alla hört talas om. Man förnekar, bortförklarar och rationaliserar. Det har vi sett många exempel på den senaste tiden. Berörda förövare tonar ner det som har hänt eller förklarar det som ”misstag” eller tillfällig sinnesförvirring under alkoholens påverkan.


Allra tydligast har jag mött den psykologiska reaktionen förnekelse i samband med oväntade dödsfall eller olyckor. En gång då en 16-årig pojke hade hoppat eller ramlat, kanske blivit knuffad, under tunnelbanan, och jag själv tillsammans med en polis i uniform ringde på där hemma möttes vi av den spontana reaktionen ”Det är inte sant”. Rationellt är det knappast troligt att en prästklädd person och en polis ringer på för att skämta om en sådan sak. Ändå tog det en god stund innan mamman så småningom långsamt började inse allvaret i vårt förfärliga budskap.

Sorg och skuld

Först när det som har skett långsamt sjunker in kommer nästa reaktion. Sorg, skuldbeläggande av sig själv, letandet efter anledningar. Hur kunde detta ske? Vi har ett djupt behov av att förstå, - också det obegripliga. Det rationella och djupt känslomässiga skapar en kakofoni av motstridiga röster. Den här blandningen av så olika impulser skapar oftast en ännu större förvirring. Förklaringar, eller försök till förklaringar har dominerat debatten om mängden av sexuella övergrepp. Biologiska, ”män är djur”, ekonomiska ”män är ekonomiskt privilegierade och ekonomi ger makt som är avtrubbande”, kulturella i olika varianter; ”det finns en manskultur som ger männen den subjektiva rätten att bete sig”. Eller ”sexualitet handlar inte om sex, utan övergreppen handlar om behovet att demonstrera sin makt”.

Och så de lite mer försonande inläggen: ”Det handlar inte om alla män, men låt oss klämma åt dem det gäller”.


Syndabockar

Ur den här förvirringen av teorier och starka känslor växer så nästa fas fram. Syndabockstänkandet!
Nu gäller det att hitta de skyldiga, till varje pris. Den fasen i krisens utveckling är kanske den farligaste. Nu har det rationella tänkandet satts på undantag. Syndabockar, eller möjliga sådana, måste hittas. Och straffas – hårt. Fru Justitia gråter i sin himmel.

Vid andra kriser, olyckor eller plötsliga dödsfall är detta legio. Den gamla pappan som länge har varit sjuk och vårdas på sjukhus avlider oväntat. Han är ju på sjukhus och borde ha den bästa tänkbara vården. ”Någon har gjort fel!” Anmäl läkaren! Granska journalerna! Nattvaket kanske fikade istället för att se till far. Sådana anmälningar är mycket vanliga. Och visst begås det fel ibland, men utredningarna visar i de flesta fallen att det som hade skett inte gick att undvika. Ingen kan anses skyldig. Shit happens! Och gamla människor brukar dö så småningom.


Acceptans

Inte sällan ligger anmälningarna rätt länge; inte av slöhet utan för att fenomenet med syndabockstänkandet är så välkänt. Och när fakta har kommit i dagen och bearbetningen av sorgen har kommit igång, tas anmälningarna oftast tillbaka. Acceptans kan vi kalla det här stadiet. Då är vi redan innan i krisens nästa fas. Dit har vi knappast kommit när det gäller den aktuella diskussionen om övergrepp. Bearbetningen och en djupare process av en mer nyanserad förståelse kommer långsamt igång. Här sker en växelverkan mellan känsla och förstånd. I takt med att chocken, sorgen, skuldkänslorna och kanske skammen sjunker in och bearbetas, kan också analysen och förståelsen för det som har skett fördjupas och nyanseras.

Den här fasen tar tid och behöver få tid. Vid ett oväntat dödsfall brukar mellan ett halvt och två år vara ett bra riktmärke. Har det gått mer än två år har processen sannolikt stannat upp, och hjälp av en professionell stödperson rekommenderas. I det aktuella fallet med övergreppen behöver bearbetningen ske på ett individuellt plan hos både förövare och offer. Ibland kan en konfrontation vara till hjälp. Ett personligt möte, eller åtminstone ett brev där de berörda i ord formulerar sina känslor. Skuld- och skamkänslor liksom känslan av att ha blivit sviken sitter djupt också rent kroppsligt, för många i magen. Sömnlöshet och skov av depressioner är inte ovanliga. Åtminstone nedstämdhet och förlorad energi och livsglädje.

När man så sätter ord på känslorna kommer de ut och blir mer konkreta. Känslan objektiveras kan man säga, och kan därefter hanteras också mer intellektuellt. Jag kan bara rekommendera att både de som känner med sig att ha utsatt någon för oönskad uppvaktning, verbal kränkning eller rent brottsliga övergrepp använder tillfället till att höra av sig till den eller de berörda. Men också att den som känner sig fången i det som har hänt gör detsamma. Dagens häftiga debatt har sannolikt rört upp en hel del undanstoppade minnen som nu virvlar upp till ytan. Istället för att tränga ner dessa energislukare igen, kan detta vara ett tillfälle att faktiskt slutföra en bearbetning.


Till sist – en ny känsla

Så småningom, ibland också helt plötsligt, kommer vändpunkten. Man vaknar på morgonen och känner sig kanske för första gången på väldigt länge glad. Visst kan man falla tillbaka igen några gånger, men här börjar något helt nytt som det gäller att ta vara på. Bitarna har fallit på plats, de gamla känslorna av skuld, skam och oresonlig ilska börjar ge med sig och lämna plats för framtiden. Man behöver inte längre älta det som varit.


Nu börjar den långa och livgivande vägen vidare. Nyorientering kallar till exempel psykiatern Johan Cullberg det här stadiet. Minnena av det som har skett finns förstås kvar, men har förvandlats till insikter. Tar man vara på detta, istället för att ramla tillbaka, kan en remarkabel utveckling ske.

Energi, kreativitet, nya perspektiv och en starkare självkänsla. Tydligast på det individuella planet, men också i ett samhälle eller företag som har gått igenom krisen alla stadier. Vi har en bit kvar att gå. Men insikten om krisens psykologi och nödvändigheten att faktiskt låta sig gå igenom alla dess faser kan vara en hjälp att inte fastna på vägen. Samma krislogik går att tillämpa på en lång rad andra områden. Olyckor, mobbning, korruption, allvarliga konflikter, oväntad kraftigt minskad orderingång liksom annalkande katastrofer delar alla krisförloppets kännetecken. Ibland går förloppet snabbt, ibland måste det ges tid att verka. För företag och organisationer finns det en annan faktor att ta hänsyn till. Man har helt enkelt inte råd att vänta för länge medan företaget blöder. Ingenting slukar energi och arbetsglädje som ett pågående krisförlopp. Det finns hjälp att få. Men tveka inte att söka hjälp i tid.

Både som individer och företag kan vi lära oss något av det som sker just nu. Vi förnekar, blir chockade och ledsna, aggressiva och letar syndabockar.  Vi blandar starka känslor med försök till rationell analys tills vi så småningom når en vändpunkt. Men sedan kommer nyorienteringen och jag är övertygad om att också dagens kris kommer att vändas till både mänsklig och samhällelig utveckling.

Gästskribent

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Om skribenten

Lennart Koskinen, etikforskaren och radioprästen som blev biskop för både Visby stift och hela utlandskyrkan. Under många år också efterfrågad föreläsare, författare och ledarskapskonsult. Idag är han partner på Gaia Leadership med fokus på frågor om etik, ledarskap, CSR och personlig utveckling.

Han är också ledamot i regeringens värdegrundsdelegation och arbetar aktivt med värdebaserat ledarskap i både offentlig sektor, idéburna organisationer och kommersiella företag.

Läs mer om Gaia Leadership här.

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill