Jakten efter korta kickar - och bestående tillfredsställelse

Neurokunskap för ökad emotionell självförståelse.

Hälsa | Ledarskap | ARTIKEL | NOV 2017

Koll på signalsubstanserna?

Koll på signalsubstanserna?

Ewa Braf letar efter den biologiska förklaringen till skillnaden mellan snabba kickar kontra mer hållbar tillfredställelse. Behövs de båda och i så fall – hur bör balansen se ut?

”Kom igen, en repetition till… du klarar det”. Jag hörde peppningen från min inre röst, och visst klarade jag en repetition till i styrketräningen. Lite skakig i låren gick jag in gymmets omklädningsrum för att pusta ut. Väl hemma slog jag mig ner för att göra månadsbokslutet. Inte det traditionella bokslutet med siffror i en balans- och resultaträkning. Utan ett bokslut över energiflöden, prestationer och mående.

Jag kände mig belåten över alla punkter jag checkat av på min ”att göra lista”. Förberedelserna inför kommande uppdrag, träningen, planering av sonens 10 årsparty… Sen tittade jag upp och såg nöjt mina nyinköpta krokodilskinnsboots lysa i hallen. En våg av tillfredsställelse sköljde genom min kropp. Men lika snabbt som den kom, försvann känslan. Prestaterandet, inköpet och fixandet var härligt, men euforin var kortvarig. Det jag checkade av handlade om saker jag gjort alldeles allena. Det fanns ingen där som kunde glädjas med mig i det jag hade åstadkommit. Och inte hade jag berättat för någon om det heller. Det var bara jobb som skulle göras och praktikaliteter att hantera.

Men det fanns en sak till, ett mål som jag formulerade för drygt sex år sedan, en milstolpe jag nått. Det målet hade jag delat med mor och far under resans gång. Att berätta om det hade gjort skillnad. Att känna att de gladdes med mig och var stolta över det jag åstadkommit. Sen kom jag att tänka på samtalet om ledarskap jag hade haft med en kollega under veckan som gått. Och det avslutande coachsamtalet då min adept berättade om sina framgångar och den skillnad våra samtal gjort.

Tillfredsställelsen av att andra är stolta över det jag gjort, känslan av att lära tillsammans och bidra till en annan människas utveckling är något annat än att göra själv. Det gav en annan tillfredsställelse.

Biokemi som förklaringsmodell

Mina reflektioner väckte återigen frågor om hur vi fungerar som människor, vad vi behöver och vad som är viktigt. Då jag nyligen läst Simon Sineks bok Leaders Eat Last fick jag en tanke om att testa hans förklaringsmodell på mina upplevelser. Den handlar om neurovetenskap och biokemi. Om hjärnans signalsubstanser. Fascinerande är att de sägs fungera på samma sätt hos oss nutida människor som hos våra förfäder som levde för många tusentals år sedan.

Sinek tar utgångspunkt i fyra signalsubstanser – endorfin, dopamin, serotonin och oxytocin – som han delar in i två grupper: Själviska respektive osjälviska kemikalier.

Själviska signalsubstanser - endorfin och dopamin

Endorfin och dopamin stimulerar och stimuleras av progression. Att få saker gjorda, nå mål och skapande. Det handlar i grunden om överlevnad. Men vi behöver inte längre jaga vildsvin och björnar för att få mat. VI kan bara gå till mataffären och köpa det vi är sugna på. Jaktinstinkten finns dock fortfarande kvar – det är bara det att vi jagar andra saker för att få våra endorfin- och dopaminkickar.

Endorfinets primära syfte är att maskera fysisk smärta. Det handlar om driva sig själv trots ovisshet om huruvida jag kommer klarar det eller inte. Som att fixa maratonloppet eller klara tyngre vikter på skivstången. Dopamin utsöndras när vi hittar något vi söker eller åstadkommer något. Som att slutföra projektet eller bocka av något på att-göra-listan. Dopamin gör oss också målorienterade under förutsättning att vi kan visualisera det vi ska uppnå. Väl i mål får vi en stor dos av tillfredsställelse. Baksidan av dopaminutsöndringen är att den kan göra oss beroende. Shopping, alkohol, nikotin och spel utsöndrar dopamin såväl som högre lön, bättre position, fler debiterbara timmar och större projekt. Mycket vill ha mer! Och det är egot som styr.


Osjälviska signalsubstanser - serotonin och oxytocin

Sineks förklaringsmodell inkluderar även osjälviska signalsubstanser, serotonin och oxytocin. De gör att vi känner tillit och tillhörighet i kollektivet. Serotonin och oxytocin är grunden för att skapa trygga organisationer där individerna får erkännande genom att bli sedda och lyssnade på. Trygga organisationer där vi kan vara i vårt bästa jag och medverka till varandras utveckling. En plats där människor vill och kan – när vi vill och kan – bidra till kreativitet, utveckling och värdeskapande. Som sociala varelser behöver vi bli uppskattade både för den vi är och för det vi gör. Vi blir stolta när andra blir stolta. Vi blir stolta när vi blir stolta över varandra. Där växter tilliten. Då bygger vi en närande kultur.   

Serotonin genererar känslan av stolthet när vi uppfattar att andra gillar och respekterar oss. Med hjälp av serotonin känner vi oss starka, trygga och kompetenta. Serotonin ger oss också känslan av status, som i sig alltid är relationellt betingad. Vi skulle aldrig uppleva status om vi var ensamma i världen. Oxytocin handlar om känslan av vänskap, kärlek och tillit. Genuin medkänsla. Den innerliga känslan vi får när vi gör något gott för någon annan eller någon annan göra något gott för oss.

Olika former av tillfredsställelse

Medan dopamin ger en omedelbar och nästintill ögonblicklig kick, är oxytocin mer långverkande. Ju mer tid vi spenderar med någon, ju mer vi öppnar upp, ju mer vi lär känna varandra, ju starkare relationella band knyter vi. Så om dopamin utsöndras vid den omedelbara attraktionen, så får vi oxytocintillskott genom äkthet, innerlighet och sårbarhet – det fordrar tid.    


Strävan efter en god balans

Sineks förklaringsmodell är intressant. Att fixa, lösa problem, shoppa och få saker gjorda ger en form av tillfredsställelse som är viktig för oss människor. Men kicken är kortvarig och om vi har för stort fokus på egennyttiga behov finns risken att vi gör oss beroende av just kicken. Att göra andra stolta, glädjas med andras framgång, känna samhörighet, vilja bidra till ett gemensamt syfte och värdeskapande synes ge en mer hållbar känsla av tillfredsställelse.  

Själviska signalsubstanser är viktiga utifrån hur vi biokemiskt fungerar som människor. Osjälviska signalsubstanser är förutsättning för ett långsiktigt, meningsfullt liv. Vi behöver dem båda. Det viktiga är att säkerställa en god balans dem emellan. Lägger vi mycket energi på att tillgodose de själviska, kommer vi per automatik lägga mindre energi på de osjälviska. Det är så det fungerar – det är alltid balans. Frågan är hur god balansen är. Detta är inte minst viktigt för hur vi leder och styr organisationer. Vad har vi för förutsättningar och incitament som stimulerar endorfin och dopamin respektive serotonin och oxytocin. Låt oss fortsätta den tanken i kommande artikel!          


Ewa Braf

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Hälsa
  • Ledarskap

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill