Lite - som ger mycket

"När vi däremot bestämmer oss för något som vi sedan inte förmår att genomföra, det vill säga lägger ribban lite för högt, är det lätt att det istället utsöndras stresshormon som bara ökar pressen och känslan av otillfredsställelse och dåligt samvete".

Hälsa | ARTIKEL | JAN 2013

Jag har ett motto: ”Bättre lite som blir av, än mycket som blir dåligt samvete”. Så här i nyårslöftestider, där det enligt uppgift står högt på listan att börja träna, tänkte jag utveckla mitt motto och knyta an till vår fantastiska hjärna. Hjärnan som har en sådan enorm kapacitet, att vi inte förmår att greppa det. Varför ska vi då göra lite?

Jag backar bandet lite. För ett antal år sedan var jag verksam som hälsocoach på ett medelstort företag. Uppdraget gick ut på att, genom coaching via telefon, få en inblick i personernas totalhälsa och hjälpa till att minska skillnaderna mellan nuläge och önskat läge. Många gånger handlade det om för mycket stress och för lite träning. Efter en kort genomgång av personens fullmatade livssituation landade vi ofta i ett önskemål att träna mer. Många insåg nyttan det skulle göra både för kroppen och knoppen.

På min fråga hur de tänkte börja blev svaret ofta: ”Det enklaste är att springa, jag ska springa 3 gånger 30 minuter varje vecka.”

På min stillsamma undran hur de skulle få in detta i sitt redan fullproppade schema blev svaret ”Det ordnar sig!” Positiv syn! Det är ju bra! Eller?

Dags för avstämning, hur hade det gått? Ursäkterna var många: jag hann inte, mamma blev sjuk, sonen blev sjuk, sjuka kollegor, omorganisation på jobbet… Jag började lirka för att få dessa personer att sänka sin ambitionsnivå. Hur skulle det vara att springa eller gå 10 minuter, 2 gånger i veckan? Förslaget bemöttes, om inte hånfullt så ofta sarkastiskt. Det skulle ju inte göra någon skillnad, 20 minuters löpning, eller ännu värre – promenad, är ingenting!

Det är här det är bra att tänka ur ett hjärnperspektiv. För även om 20 minuters löpning inte är så mycket (någonting är det faktiskt!) ur ett fysiskt perspektiv, kan det vara precis lagom för att ge hjärnan bästa möjliga förutsättningar att börja skicka ut belöningshormonet dopamin.

Det händer till exempel när vi genomfört något vi föresatt oss, som ett nyårslöfte. Det är mycket lättare att få in 10 minuters promenad/löpning i ett redan späckat schema, än en halvtimme. 10 minuter kan vi enklare ta kontrollen över oavsett vilka som är sjuka runt omkring eller om det vankas omorganisation.

När vi bestämt oss för en sak och genomför det blir hjärnan väldigt glad. Den belönar oss med dopamin som får oss att känna oss nöjda och väl till mods. Det ökar förutsättningarna för en bra fortsättning.

När vi däremot bestämmer oss för något som vi sedan inte förmår att genomföra, det vill säga lägger ribban lite för högt, är det lätt att det istället utsöndras stresshormon som bara ökar pressen och känslan av otillfredsställelse och dåligt samvete. Inte bra – det är få som behöver en ökning i mängden stresshormon i dagens fullmatade värld.

Genom att göra lite som blir av skapar vi goda cirklar och ökar chansen för att skapa nya goda vanor som att fortsätta med träningen och utan allt för stort motstånd. Kanske till och med på sikt öka mängden utan att det känns så motigt. Så om du har gett dig något nyårslöfte i år och gått ut i stor stil, tänk om! Börja med det lilla och ta det en dag i taget. Det kan kännas tungt att ha ett helt år av träning framför sig om man inte är van. Det är betydligt lättare att hantera ”lite träning, just idag”.

Hur gick det då i hälsocoachingprojektet? Jo, hör och häpna, de flesta som accepterade att sänka sin ribba (motståndet var först stort hos många) klarade sina föresatser och kände sig väldigt nöjda med sig själv. Efter tre månader var flera igång med jogging/promenader 20 minuter 3 gånger per vecka! Förutom att de var mycket nöjda och kände sig i lite bättre form upplevde de till sin egen förvåning och överraskning att den totala känslan av stress ofta hade minskat.

Behöver jag berätta att jag inte var lika förvånad? Erfarenheter säger mig att det svåra inte är att springa si eller så många minuter. Det svåra är att ta de första stegen och komma ut, över tröskeln. Redan där får vi vår belöning!

Anneli Godman.

Anneli Godman

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Hälsa

Dela:

Andra har också läst

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill