Hur många dignar inte redan under bördan av att sträva efter perfektion? Den perfekta karriären, relationen, inredningen och träningsrundan: det lyckade livsprojektet. Att istället vara mer av en Real Model än en Role Model – hur låter det alternativet? En mer levande människa av kött och blod som både kan älska sitt jobb och slita sitt hår. Som både är en skicklig ledare och dessutom älskar trams och flams. Som läser både managementböcker och deckare. Som är på jobbet med hela sig – och därmed bidrar till att göra bilden av ledarskap både bredare och mer mänskligt levande.
När förebilden skapar avstånd
Hur vanligt är det inte att vi vill se ledare i vår omgivning som förebilder? Och att vi, så fort vi tänker på en förebild, riskerar att flytta upp personen på en piedestal med etiketter som är idealiserande och ibland nästan ouppnåeliga. Bilden blir lätt endimensionell.
Och om du själv är ledare: Hur tungt blir det inte att försöka leva upp till att vara den sortens förebild?
Att vara en förebild kan skapa ett avstånd som i sin tur står i vägen för både ledarskap och genuint samarbete. Både ett avstånd till dig själv och den du egentligen är, och ett avstånd till omgivningen som lätt fastnar i idealbilden.
Ledarskap handlar också om att vara nära
En viktig del av modernt ledarskap är förmågan att lyssna, ställa frågor och hjälpa människor att själva hitta vägar framåt. Men också att låta sig utmanas, vara öppen för andras idéer och nya perspektiv.
Det finns ofta ett glapp mellan hur coachande och närvarande ledare upplever sig vara och hur mycket tid som faktiskt ägnas åt återkoppling och utvecklande samtal. Forskning om ledarbeteenden har bland annat visat att chefer kan överskatta hur mycket återkoppling de faktiskt ger sina medarbetare.
Det säger något viktigt om ledarskap. Goda intentioner är inte alltid detsamma som det beteende medarbetarna faktiskt möter.
Ett coachande förhållningssätt handlar mycket om att vara i ögonhöjd med omgivningen, att ha tillit till människors inneboende förmåga och potential. Att vara uppriktigt nyfiken istället för att automatiskt placera sig ett snäpp ovanför, vara den som sitter på svaren.
Förväntningarna på ledarskapet har förändrats
Under de senaste decennierna har förväntningarna på ledarskap förändrats i takt med att förutsättningarna runtomkring ändrats radikalt. Ett mer hierarkiskt, transaktionellt och prestationsinriktat synsätt har fått ge vika för ett ledarskap som i större utsträckning betonar samarbete, reflektion, delaktighet och utveckling.
Medarbetare förväntas involvera sig, bidra och påverka. Samtidigt lever hierarkiska strukturer, normer och gamla föreställningar om chefsrollen kvar i många organisationer.
Det skapar en spänning.
Chefer har fortfarande ett ansvar som andra inte har. Beslut behöver fattas, riktning behöver skapas och ibland måste chefer också stå för besked som inte alla uppskattar. Chefskap är en roll, men det behöver inte vara en ROLL. Att leda i ögonhöjd betyder inte att chefer och medarbetare har samma roll eller ansvar. Ledare däremot, det kan alla vara och det är en viktig distinktion.
Hur skulle det vara att istället tänka på dina medarbetare (och kollegor) som medledare? Då minskar avståndet och ni möts som människor, kring det ni vill lyckas med.
I ett modernt ledarskap räcker det inte att instruera och informera. Du behöver också kunna involvera, engagera och inspirera: levandegöra riktning och strategi. Då kan ditt mångfacetterade jag bli en viktig tillgång. När ledare och medarbetare möts i ögonhöjd ökar utrymmet för tillit, öppenhet och dialog. Båda parter ges möjlighet att bidra med hela sig själva.
Att tala med istället för till. Som två levande och tänkande subjekt.
Personlig – men inte gränslös
Att visa mer av sig själv betyder inte att ledaren behöver bli privat eller dela allt med alla. Att vara autentisk kan kombineras med att ha en intention, en idé om varför jag är öppen snarare än att vara ofiltrerad. Att medvetet våga vara människa också i ledarrollen. Att kunna visa nyfikenhet, personlighet och ibland osäkerhet utan att för den skull abdikera från ansvar.
Det bidrar också starkt till psykologisk trygghet – en miljö där människor upplever att de kan ställa frågor, komma med idéer, be om hjälp och säga vad de faktiskt tycker.
En ledare som själv vågar säga "det vet jag inte" eller "där hade jag fel" kan samtidigt signalera något till andra: Här behöver ingen vara perfekt. I ett utforskande skede blir det operfekta en tillgång och bjuder in till ökad delaktighet.
Förebild – eller människa?
I min egen roll som ledarutvecklare och coach har jag ibland mötts av föreställningen att jag skulle vara så mycket klokare, lugnare och leva ett enklare liv än många andra. Jag får kommentarer som signalerar att man tror att mitt liv och mina känslor ligger på en stadigt harmonisk nivå.
Ibland får jag kommentaren att jag kan se lite sträng ut, när det i själva verket oftast handlar om att jag rynkar pannan när jag funderar eller är osäker.
Båda kan jag tänka är ett resultat av att man ser en medelålders, stabil kvinnlig konsult.
Tänk er själva – låter som en dödstråkig person!
En endimensionell som dessutom riskerar att skapa avstånd. De ser troligen inte att jag även är en tonårsmamma med allt vad det innebär. Att jag älskar improvisationsteater och äventyrliga resor och kan vara fnittrig till vansinne.
Den sanna bilden kan bli betydligt mer levande och intressant.
En människa snarare än en förebild.
Att ta med sig
Ledarskap i ögonhöjd innebär inte att göra chefsrollen mindre viktig. Det handlar om hur rollen fylls.
Att våga vara mer levande utan att förlora sin professionalitet. Att vara nyfiken istället för att alltid behöva veta bäst. Att lyssna lika mycket som man talar. Och att skapa samarbeten där människor vågar bidra med mer av sig själva.
Kanske behöver vi därför inte sträva efter att vara den perfekta förebilden.
Kanske är en verklig fullödigt levande människa en betydligt bättre förebild.
Hur ser du själv ut som Real Model?
