Vad styr livet och när är vi nöjda?

"Den som har ett varför att leva för, kan uthärda nästan varje hur." (Freidrich Nietzsche)

Ledning | Coacha | ARTIKEL | JUNI 2019

Att identifiera sina värderingar synes vara en oerhört central del av livet, som relaterar till både syfte och mening.

Att identifiera sina värderingar synes vara en oerhört central del av livet, som relaterar till både syfte och mening.

Vad är det som styr dig? När är du nöjd med dig själv och det du gör? Har du någon måttstock för att följa upp att du gör rätt? Att du är bra? Har du något som vägleder dig? Något som vägleder dig i dina val för att vara den du vill vara? Behövs det eller ska vi bara vara?

Jag lyssnade nyligen till ett tal av Osho, indisk andlig ledare, som sa ”only the fools go on questioning”. Jag ställer frågor och söker svar. Jag reflekterar, vänder och vrider på ord, fenomen och skeenden i strävan efter att förstå mer och bli klokare på både mig själv och omgivningen. Men jag inser också att när jag finner svar så öppnar de i sin tur upp för nya frågor… och så börjar jag om, fast ifrån en ny plats. Kanske är detta ett tecken på dårskap. Kanske är det som Osho antyder, vi behöver lära oss att bara vara. Life is not a problem to be solved, it’s a mystery to be lived (Osho).
Eller som min son sa när han fyllde 6 år,
”Mamma, meningen med livet är att uppleva livet”.

Mål göder prestation

Jag har i stora delar av mitt liv varit mål- och resultatstyrd. Jag har satt mål som styrt mig i både det lilla och det stora. Kortsiktigt såväl som långsiktigt. Mål med utbildningar, idrott och träning, forskargärningen, terapeut- och coachrollen, författarskapet, ledarskapet, konsultrollen, och så vidare. 

Mental träning har varit en metod jag ofta använt mig av. Att i starten av målprocessen visualisera bilden och känslan av att det redan har hänt. Att jag redan är i mål. Att jag står på pallen, boken är publicerad, doktorstiteln är säkrad. Därtill har det varit fruktbart att specificera slutmålet i ett antal mellanmål som snitslar vägen. Och än bättre, att nå mellanmålen – etappmålen mellan start och slutdestination – är i sig en ypperlig anledning till att stanna upp och fira och hämta hem ny energi. Måluppfyllelsen ger ett härligt, om dock kortvarigt, rus – en rejäl dopaminkick. 

Men det räcker givetvis inte med att visualisera slutmålet och formulera mellanmålen. Något behöver också göras rent praktiskt däremellan. Jag behöver prestera för att leverera. Men bara det att ha ett attraktivt mål gör att dopaminutsöndringen ökar, vilket i sin tur ger energi åt presterandet som i sin tur ökar sannolikheten till att nå resultat. 

Mål- och resultatstyrning har varit, och är, fantastiskt på många sätt. Jag finner hela resan stimulerande… att formulera målen, sätta delmål, prestera, leverera och fira. Samtidigt finns det en risk för tomhet när målen nås. Lyckan är sällan varaktig. Nöjdheten är övergående. Raskt behöver nya mål identifieras och så börjas det om med nya prestationer och nya leveranser. Riktigt illa kan det bli om vi dessutom värderar oss själva i relation till måluppfyllelsen. Om vi värderar vårt egenvärde i paritet till det vi presterar. Då kan jagandet efter mål och prestation bli en black om foten. Det ville jag inte ha. 

"Om jag aldrig ställts inför frågan om mina värderingar, vad är sannolikheten att jag själv tänkt tanken?"

– Ewa Braf

Värden som inre kompass

För drygt tio år sedan läste jag boken Lyckofällan av Russ Harris. Den är i sig ingen rocket science, men det gav mig en ögonöppnare som satte målstyrning i ett nytt ljus. 10-öringen trillade ner och en insikt föll på plats… det är jag Harris evigt tacksam för. 

Harris skriver om värderingar. Detta är något vi pratar en hel del om i termer av värdegrund och värdeord, inte minst ur ett organisatoriskt perspektiv. Dessvärre har denna typ av begrepp en tendens att bli fina ord på ett papper, snarare än något som i praktiken vägleder oss i vårt agerande och beteende. Och utifrån ett individuellt perspektiv är det inte självklart att vi ens reflekterat över vad vi har för värderingar. Jag minns ett chefsaspirantprogram jag ledde för några år sedan där deltagarna skulle beskriva sina styrkor och svagheter. Inga problem med det inte. Men när det kom till att beskriva grundläggande värderingar tog det stopp. De visste inte ens vad de skulle tänka på. Värderingar, vad menar du? Överraskande i en första anblick, men föga förvånade vid en närmare blick. Om jag aldrig ställts inför frågan om mina värderingar, vad är sannolikheten att jag själv tänkt tanken?

Likväl, har vi alla värderingar som, omedvetet och medvetet, guidar och styr oss. De styr beslut vi fattar, hur vi agerar, bedömningar vi gör, fördomar vi har, vad vi anser är rätt respektive fel, vad som är viktigt, hur vi vill framstå som människor, vem vi vill vara. Och de triggar reaktioner och  känsloyttringar. Snacka om ”power”! Om vi tror på att värderingar har denna makt över oss, vore det då inte självklart att vi alla var ytterst medvetna om vilka värderingar vi bär med oss?

Vilka värderingar vi bär med oss… det leder oss till ett annat perspektiv på värderingar. Varifrån kommer de? Det är inte så att mina värderingar bara är mina. Värderingar skapas i mångt och mycket genom socialisering och normer som hägrar i det sammanhang vi växer upp och befinner oss i. Värderingar överförs från föräldrar till barn, lärare till elever, chef till medarbetare, mellan vänner, partners, etc. Ibland kan vi befinna oss i en kontext där vi intuitivt känner att vi inte hör hemma. Det kan bero på att värderingarna skiljer sig för mycket åt – då blir det lätt kamp om vem som har rätt och vem som har fel. Ibland kan vi bära med oss värderingar från uppväxten som fortfarande styr oss, men som vi i grunden inte står för – då kan det bli en inre konflikt som är svår att sätta ord på innan insikten är på plats.  

Värderingar versus mål

Värderingar ger riktning. Att leva sina värderingar är en process utan slut. Mål, å andra sidan, anger ett önskvärt resultat som kan uppnås och slutföras. Väl där kan målet bocka av från listan – done. 

En värdering är som att bege sig väster ut. Oavsett hur långt du färdas kan du alltid komma längre västerut. Ett mål är däremot som berget eller floden som du vill passera på din resa. När du har kommit förbi dem är den saken avklarad. 

Om du vill ha ett bättre jobb är det ett mål. När du har fått det har du uppnått det målet. Men om du verkligen vill gör ditt bästa i ditt arbete, om du vill visa omsorg om detaljerna, vara ett stöd för dina arbetskamrater, trevlig mot kunderna och engagera dig i det du gör – då handlar det om värderingar. 

                  Ur Lyckofällan av Russ Harris (2009:210)

Varför bry sig - kan vi inte bara vara?

Vi kan bara vara. Vi kan sätta mål som styr oss. Vi kan ha värderingar som inre kompass. Förmodligen mår vi gott av att ha lite av varje. Men övergripande eller underliggande – beroende på hur man vill se det – kan det finnas anledning att koppla vår grundläggande styrmekanism till meningsfullhet. 

Vikten av att känna mening är något som Viktor Frankl skildrat utifrån sina år i förintelselägret i Auschwitz. I sin bok – Livet måsta ha mening – beskriver Frankl skrämmande fasansfullhet och omänskliga omständigheter. Men den är också fascinerande då den beskriver att de som överlevde var de som hade en stark uppfattning om meningen med livet. Det handlade om att knyta an till något som de satte stort värde på, till exempel kärleken till barnen, att återförenas med partnern, eller något annat syfte de kände med sina liv. Frankl själv satte stort värde i att hjälpa andra så att de skulle hitta sina djupaste värderingar, och därigenom en känsla av signifikans. 

Att identifiera sina värderingar synes vara en oerhört central del av livet, som relaterar till både syfte och mening. Att medvetet låta sig styras av dessa värderingar är som att ha en inre guide som vägleder inte bara val, utan även hur vi agerar och interagerar med andra. En kompass som visar riktningen. Att sedan värdera oss själva utifrån hur väl vi lever våra värderingar synes vara än mer förträffligt – istället för att värdera oss i relation till vad vi presterar och levererar. 

Jag är nöjd när jag upplever att jag agerar i linje med mina värderingar.
Jag blir stolt när andra ser och uppskattar att jag gör det.
När de uppskattar att jag är jag.

Min egen nöjdhet triggar dopaminet att flöda, precis som ett mål eller en måluppfyllelse. Men den lyckan är kortvarig. Stoltheten som kommer av att bli uppskattad för den jag är triggar, å sin sida, utsöndring av oxytocin. Den lyckokänslan är mer bestående. Den berör känslan av vänskap, kärlek och tillit. 

Jag är snart färdig med denna artikel och jag är nöjd – check på den. Ett mellanmål avklarat. Men den nöjdheten är obetydlig i jämförelse med vad jag upplevde för ett par timmar sedan. Jag var på väg hemifrån och mötte en av mina grannar. Han hängde över sin rullator och tittade ut genom glasdörren. Jag vet att både han och hans fru har haft det kämpigt. Jag gick fram, tog hans hand och gav honom en kram.
Hur är det?, frågade jag.
Han tittade på mig en stund och sa sedan sakta, Ewa, du är så fin. Du har en enorm empati, det är så fint. 
Våra ögon vilade en stund i varandra. Jag blev rörd och berörd. En tår fyllde ögat och rann nerför min kind. Det fanns inga ord. Bara genuin medmänsklighet.
Den innerliga känsla vi kan få när vi gör något gott för någon annan eller någon annan göra något gott för oss. Och ibland räcker det med att vi bara ser varandra. 

Ewa Braf

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledning
  • Coacha

Dela:

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill