Vem är normal?

Ewa Braf om den mest svårartade fördomen av alla - att vi själva tror oss inte ha fördomar alls.

Ledarskap | ARTIKEL | JULI 2017

Det tog Sara Lund drygt 50 år att komma ut ur garderoben. Under dessa år hade Sara hållits gömd och dold för omgivningen, detta trots att hon var en central del av Claes Schmidt. Claes hade inte vågat visa upp henne av rädsla för vad andra skulle tycka och tänka. Men från den dagen Claes visade upp Sara har han aldrig mött det han var så rädd för – snarare tvärtom.

Som det står skrivet i boken Från man till människa (Maldaner & Schmidt/Lund, 2012:13): "Förr var jag rädd för att folk skulle få veta. Idag är folk beredda att betala för att få veta".

För en tid sedan hade jag förmånen att få lyssna till SaraClaes. Det var en föreläsning som bjöd på många skratt. Men det var inte enkom underhållning, komik och förlustelse. SaraClaes har flera viktiga budskap och utmanade publiken på ett sätt som gör att det är svårt att gå därifrån med tanken ”jag har inga fördomar” – vilket i sig förmodligen är den mest svårartade fördomen vi kan ha: Att tro att vi inte har några förutfattade meningar om hur saker och ting egentligen borde vara och fungera.

Vi har alla en uppsjö föreställningar och vanföreställningar om vad som är bra, dåligt, önskvärt, oönskat, normalt, onormalt, etc. Oavsett hur medvetna vi själva är om våra fördomar och förutfattade meningar så styr de våra tankar, känslor och ageranden. De styr hur vi bemöter andra och därigenom också hur vi själva blir bemötta. 

Strax innan SaraClaes gick upp på scen plockade hen upp ett läppstift ur väskan och fyllde på lite. SaraClaes är transvestit – en man klädd i en kroppsnära klänning som slutar strax ovanför knäna, högklackade stövlar, en röd skinnjacka och en peruk av blont svajande hår. Jag skulle tro att många i auditoriet förväntade sig att SaraClaes skulle berätta om sin transvitism, men icke, det var en ytterst marginell del av arrangemanget.

Föreläsningen handlade om funktionsnedsättning, ADHD, förmågor, mångfald och öppenhet.

Den handlade om jämlikhet i betydelsen att vi alla har ett lika stort människovärde oberoende av klädsmak, religion, hudfärg, kön, sexuell läggning, etc. Den handlade om hur vi från barnsben programmeras att tycka och förhålla oss till världen utifrån det som är normen… det som är normalt.

Vad är då ”normalt”? SaraClaes lät oss (auditoriet) göra en tankeövning: Vi blev uppmanade att tänka på en normal svensk. Därefter fick vi beskriva vad denna normala svensk vi tänkte på hade för egenskaper. Det visade sig att de flesta hade tänkt på en ljushyad, medelålders, heterosexuell man utan funktionsnedsättning.

En intressant poäng som SaraClaes lyfte fram var att om vi ser till Sveriges arbetsföra befolkning mellan 25 och 65 år är det endast 24 procent som faller inom ”denna norm”.

Leker vi vidare med tanken och ser till hela Sveriges befolkning så är det, enligt uppgift, endast 4 procent som faller inom normen för vad många associerar till när vi tänker på en normal svensk. Här kommer SaraClaes med en ytterligare tankeväckare: Sett ur detta perspektiv är det mer normalt att vara transvestit (5 procent av Sveriges population uppskattas vara transvestiter), än att vara ”normal”.

Är det inte makabert och samtidigt lite festligt! Det som många av oss går och tänker på som normalt, är kanske, i vårt nutida samhälle, rätt onormalt. Likväl bär vi med oss massa normer som vi tror är giltiga och sanna, men som i grunden stänger in oss själva och sluter oss från den mängd nya upptäckter och kunskaper som finns där ute.

Som en konsekvens uppfattar vi saker och ting vi är ovana vid - det som faller utanför normen - som konstiga. Dessa normer fungerar dessutom som oskrivna, för givet tagna regler tills den stund någon bryter mot dem – först då blir de synliga för oss själva och andra.

Många tycker kanske att det är konstigt att se en man i kvinnokläder. Och det är säkert konstigt! Men det är inte mannen som är konstig. Det blir konstigt utifrån betraktarens normsystem och föreställningar om hur världen ”ska” se ut och vara.

Men egentligen är det inte konstigt – det är bara ovant. För att det som är ovant ska bli vant behöver vi se på och nyfiket utforska det ovana.

Jag tänker att så är det med allt. Det vi är ovana vid behöver vi prata om och genom samtalen blir det mindre konstigt. Då blir det bara annorlunda. Annorlunda ger nya perspektiv, annorlunda berikar och annorlunda gör att ingen behöver vara normal – vi kan istället vara stolta över att vi är härligt, konstigt unika allihop.   
 

Ewa Braf

Följ skribent:

  • Följ skribent

Denna artikel:

  • Spara artikel
  • Betygsätt

Följ ämne:

  • Ledarskap

Dela:

Andra har också läst

Vill du bli en framgångsrik ledare?

  • Fri tillgång till hela vår kunskapsbank
  • Kostnadseffektivt
  • Tillgång när du vill, var du vill